”Var beredd”, uppmanar Keller Dover sin son i inledningen till Denis Villeneuves film Prisoners, som hade premiär häromveckan.
Han menar inte att sonen med friskt mod ska ta sig an livets utmaningar. Han menar att samhället när som helst kan gå under och då är det var man för sig själv.
Sig själv och sin familj, rättare sagt. Villeneuve och manusförfattaren Aaron Guzikowski förankrar berättelsen stadigt hos Gud, familjen, våldet och rädslan – kärnpunkter i den version av amerikansk kultur vi lär känna på film och i politisk retorik. Filmen är en thriller där Dovers och en grannfamiljs små döttrar försvinner under Thanksgiving, sinnebilden för gudfruktig familjelycka och gemenskap.
Prisoners är franskkanadensaren Villeneuves första amerikanska film, och till strukturen hans mest konventionella. Den är också hans bästa hittills.

Villeneuves tidiga filmer karakteriserades tvärtom av en rätt experimentell dramatisk struktur. Uppbrutna tidsaxlar och drömska bilder gav spänning eller åtminstone mystik åt rätt hårt konstruerade storys.
I Maelström från 2000 förälskar sig en krisande kvinna i sonen till den norske fiskare hon kört på i en smitningsolycka. Kameran vilar på de vackra ungdomarna i ett överflöd av tjusiga bilder, medan en fisk på slaktbänken talar fram berättelsen – och vad Villeneuve ville säga med detta undflyr åtminstone mig.
Det dröjde nio år till hans nästa långfilm, som var ett stort steg framåt. Polytechnique (2009) bygger på det som kallats massakern i Montréal 1989, då en ung man mördade fjorton kvinnor på den tekniska högskolan École Polytechnique. Förövaren anklagade feminister för att ha förstört hans liv. Enligt hans synsätt var alla de kvinnliga teknikstudenterna feminister som klampat in på ett manligt område.

Filmen cirklar kring mördaren och två studenter, av vilka den ena blir skjuten medan hennes manlige klasskamrat blir traumatiserad för livet – vilket också var fallet med många överlevare i verkligheten. Villeneuve närmar sig ämnet med mörk och kärv poesi. Han visar något av den sexism de kvinnliga teknisterna mötte i vardagen, men han politiserar inte. Som starkast är filmen under nakna scener inne i skolan medan mördandet pågår, de långa minuterna innan polis och ambulans kommer. Regissörens bildbegåvning och känsla för vad ansikten och rörelse kan förmedla ger rätt närvaro. Den vaghet som präglade Maelström vänds här i respekt: detta är inte ett ämne att överbestämma.
Nawals hemlighet (2010) blev Villeneuves internationella genombrott. Filmen, som bygger på en pjäs av Wajdi Mouawad, handlar om två syskon som söker sin mammas historia i ett land ganska likt Libanon. Manus är betydligt skarpare i konturen jämfört med tidigare. Berättelsen har drag av deckare med ledtrådar som löper rakt in i politiskt förtryck och tortyr. Den ger fokus och stadga åt Villeneuves bildspråk och svaghet för uppbruten kronologi.
Med Prisoners tar Villeneuve steget in i genrefilmen, och med sig tar han den röda tråd som löper genom alla hans filmer: våldet och vad det gör med människor. Här ställs vi inför dels vår egen syn på vad som motiverar våld, dels hur det kan motiveras på film. Nu vill jag varna för spoilers, för det är svårt att diskutera filmen utan viss konkretion.
Efter flickornas försvinnande leder spåren till en husbil. Inget kan binda ägaren, en begåvningshandikappad ung man, till barnen men han yttrar några ord som antyder att han vet mer än han berättar.
Nu vidtar en ohygglig händelseutveckling. Keller Dover är övertygad om mannens skuld. Tillsammans med den andra flickans pappa kidnappar han honom och försöker tortera sanningen ur honom med metoder som hämtade från Abu Ghraib. Den sympati filmen byggt upp för Dover – Hugh Jackman gestaltar hans desperation så att den värker – blandas i ett slags fasa och äckel.
Den rättfärdigt hämnande/våldsutövande fadern är en ofta exploaterad figur – exempelvis de populära Taken-filmerna vilar helt på den. Hot och brott mot familjen är en osviklig dramatisk motivation för blodiga orgier. Villeneuve vänder schablonen i ambivalens. Han planterar också en manlighet laddad med omöjliga prestationskrav. Pappa Dover har svårt att få ekonomin att gå runt, och när dottern försvinner lägger hans fru sten på bördan med orden: ”du sa att du skulle skydda oss mot allt”. Tanken går till Sean Penns skuldtyngda, rasande pappa i Clint Eastwoods Mystic River.

Parallellt med Dovers blodiga jakt på svar driver polisutredningen handlingen framåt, med Jake Gyllenhaals allvarlige kriminalinspektör som ett emotionellt andrum.
Denis Villeneuve vrider imponerande mycket ur det slagkraftiga thrillermanuset. Visuellt är Prisoners expressionistiskt mörk och kall, med oroliga hösthimlar och snöiga vägar, vilket bidrar till att berättelsen lyfter lite bortom sig själv. Fallet blir löst, men tolkningsfältet ligger öppet.
Denis Villeneuves nästa film Enemy är en filmatisering av José Saramagos roman Dubbelgångaren med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag ser fram emot den.