Åsa Plesner
Utgör 50 procent av tankesmedjan Balans, som bildar opinion om välfärden.

Hur gick det egentligen 2018?
– Rent allmänt: för välfärdens arbetare och arbetsmiljö har det varit ett år som utvecklats åt fel håll.

Det låter dystert.
– Jag är ganska dyster. Mitt hopp är att det innebär att det blir lättare att samla opinion mot smygnedskärningarna som pågår i kommunerna. Det finns en chans att fler är på väg att återupptäcka ekonomi på den lokala nivån. Och det finns en chans att de här frågorna inte bara blir för de som kallar sig vänster. Ingen vill egentligen att vi ska slita sönder folk i offentlig sektor.

Vad lärde vi oss av 2018?
– Det räcker inte att rösta. Det har vi lärt oss. Vänstern gjorde en bra valrörelse och fick ett ganska bra resultat, men har helt sidsteppats i den nationella politiken. Jag är helt för att man organiserar sig, men politiska partier och fack når inte de relevanta konfliktlinjerna längre.

Blir det bättre nästa år?
– Ja men det tror jag ändå. Så mycket tid som vi har lagt under året på att bråka, hänga ut meningsmotståndare och tjafs. Alla kommer att tröttna på det. Och det finns en bred medvetenhet om att vi inte tar hand om varandra eller planeten. Vi kan liksom inte stå på peak ekonomisk utveckling och ändå ha det så här.

Vad var bäst 2018?
– Greta Thunberg. Hon visar verkligen varför vi behöver fler Aspergare i politiken.

Kalle Lind
Kulturarbetare, författare, och poddperson.

Blev det bättre eller sämre?
– Något lite sämre – även det här året. Man känner sig lite som grodan i kastrullen där vattnet långsamt hettas upp, med påföljd att man rätt vad det är är sönderkokt utan att man hunnit hoppa iväg.

Vad var det bästa som hände?
– På ett personligt plan kan jag räkna upp en massa saker, men det känns futtigt när man sätter omvärlden i relief.

Vad kommer du att minnas då?
– Den varma sommaren, det ovissa valresultatet, den ökande acceptansen för SD. Samt en tågluff med familjen.

Var det ett skitår?
– Personligen: absolut inte. Allmänt: obestridligen.

Jonas Sjöstedt
Partiledare för Vänsterpartiet.

Hur tycker du att 2018 har varit egentligen?
– För Vänsterpartiet var 2018 ett väldigt bra år. Fin mobilisering, fin valrörelse, massa nya medlemmar. Men vi har ju otroligt mycket att jobba med att rätta till om man ser på hur Sverige och världen ser ut.

Hur var det för den breda vänstern då, gick det lika bra för den rörelsen som för Vänsterpartiet?
– Nej, jag tycker att det fortfarande behövs en starkare vänsterrörelse i Sverige. 2018 började vi lägga grunden för någonting. Jag hoppas att vi kan vara navet, men att detta ska bestå av många fler rörelser och personer och aktioner. Jag tror att det kommer att utvecklas under den här mandatperioden: en bred och brokig och stark rörelse, med allt från klimataktivister till unga fackliga organisatörer.

I år handlade ditt jultal väldigt mycket om klimatet. Var det i år som det blev den viktigaste frågan?
– Vänsterpartiet har alltid haft en väldigt radikal och bra klimatpolitik och röstat bra. Men vi behöver också göra det till den stora frågan i vårt utåtriktade arbete. Och jag ser den här valrörelsen som vi går in i nu i vår som en chans att vi tar på oss rollen som det ledande klimatpartiet, och visa att vi inte bara tycker bra saker, vi är också partiet som vill lägga ned kolgruvor i stället för att sälja dem, som vill stoppa fossilgasterminaler och vill satsa på tåget i stället för att bygga ut Arlanda. Det behövs ett sådant parti i svensk politik, och det är Vänsterpartiets roll.

Vad var det bästa som hände 2018?
– Jag hade mitt sista valmöte i Uppsala och det var otroligt mycket människor. Det var flera tusen deltagare kvällen före valet och det var så kompakt, elektrisk stämning på något sätt. Väldigt optimistiskt. Det var många unga som var på sitt första valmöte. Och så gick strömmen, så det blev alldeles tyst. Jag kunde inte fortsätta valmötet. Då började folk sjunga internationalen i stället. Det var många som jag märkte sjöng internationalen för första gången i sitt liv. Det tyckte jag var ett väldigt fint ögonblick.

Zina Al-Dewany
Ledarskribent på Aftonbladet, läkarstudent, före detta Flammanprofil.

Hur förändrades Sverige under 2018?
– Vår självbild utmanades. Tänk om Svenska akademien är typiskt svensk? Bidrar mina flygresor till skogsbränder? Hur kan vi trots hundra vändor fika inte ha en regering? Det blev helt enkelt svårare att hålla fast bilden av Sverige som världens mest jämlika och upplysta land. Och så började den förväntade medellivslängden för arbetarkvinnor för första gången sjunka och klassklyftorna ökade mer än någonsin.

Vann högern eller vänstern mest mark?
I början av året hade vi rekordbyggande, gratis kollektivtrafik för unga och ångest för klimatet. Nu har vi sänkta skatter, borttaget investeringsstöd för bostäder, ingen flygskatt och socialdemokrater som anpassar sig till en budget från M och KD. Så man får väl säga att högern i alla fall tog sista poängen.

Vad har vi lärt oss? 
– Ingenting som vi inte redan hade lärt oss och förträngt sedan tidigare.

Vad var vänsterns största nederlag? 
– Trots att man har den bästa politiken för jämlikhet, jämställdhet och miljö så lyckas man inte nå fram. Det tyder på att något är allvarligt fel.

Vad var vänsterns största seger då? 
– Nu vet förhoppningsvis alla att en röst på L eller C är en röst på… exakt, ingen vet. Och en röst på Mp kan lika gärna betyda att man stöttar gänget som styrt över sjukvården i Stockholm i 12 år. Trist att vänsterns största segrar egentligen är högerns fuck-ups.

Kommer nästa år att bli bättre eller sämre?
– Det kommer bli bättre – både för högern och vänstern. Som det ser ut kommer klyftorna fortsätta öka och människor kommer bli argare över en dysfunktionell skola, sjukvård och bostadsmarknad. Klyftor är dåligt, men ilska kan vara bra om det är över saker som går att förändra. Och det går ju faktiskt.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.