Med ett nygammalt förslag om höjda lärarlöner (vad ska nu Gustav Fridolin presentera på torsdag?), en retorik om individens plikter och rättigheter och beskedet att nästan alla svenska kommuner nu har begärt pengar till regeringens 90-dagars ungdomsgaranti tog Stefan Löfven Almedalsscenen i anspråk på tisdagskvällen.
Det blev ett känslosamt tal där Magnus, Brasse och Eva stod för kvällens tydligaste, och lite överraskande, patos. Löfven är kanske inte en klassiskt skicklig talare – han missar ofta att trycka till på rätt ställe – men han har en genuin kvalitet som retar gallfeber på stora delar av borgerligheten. När han berättar om sin barndom som fosterbarn, bokstavligen utan några tillgångar, tror publiken på honom. När han berättar om studenterna från praktiska linjer som hade en banderoll på sitt studentflak som löd ”Om Löfven blev statsminister efter svetsutbildning – då finns det hopp för oss!” drar han ner det första genuina publikskrattet.
Dagens utspel, lärarlönerna, presenteras väl och kritiken mot Alliansens skolhaveri är rimlig. Men själva åtgärden – 3 000 mer i månaden för duktiga lärare – påminner så mycket om både Jan Björklunds och Gustav Fridolins gamla förslag att man börjar tro att Socialdemokraterna inte har några egna huvudnummer alls längre.
I frågan om Grekland, den togs naturligtvis upp, har statsministern ingen kritik mot den åtstramningspolitik som försatt stora delar av eurozonen i depression. Han konstaterar att Greklands läge är ”bekymmersamt” och att Grekland är ”en viktig medlem i den europeiska unionen” även om de lämnar euron. Han verkar snarast uppgiven. Redan tidigare under dagen har Magdalena Andersson till Dagens Nyheter slagit fast att ”sammanbrottet är Greklands fel” och att trojkan har varit ”flexibel”. Hon håller inte med exempelvis Paul Krugmans kritik om att trojkan varit för fast i nedskärningar och inte velat höra talas om regeringens förslag till skattehöjningar.
I grund och botten saknas fortfarande samhällsvisionen, tydligheten och de rejäla satsningarna i Socialdemokraternas politik. Idélösheten döljs i kraftuttryck men när talet ska summeras blir det tekniska saker: höjd lärarlön, 90-dagarsgaranti och lite justeringar i arbetsmarknadspolitiken. Stefan Löfvens så kallade jobbagenda är också kliniskt fri från politisk tydlighet: ”1. Framtidsinvesteringar 2. Aktiv näringspolitik för fler och växande företag 3. Satsningar på kompetens och matchning.” Knappast något som etsar sig fast hos väljarna vid en första anblick. Inte heller något som anger tonen för vilket samhälle som Socialdemokraterna vill ha.
På väg ner till Almedalen ser jag borgerliga Sydsvenska Dagbladets politiska chefredaktör Heidi Avellan stå och prata på P1:s scen om sina förhoppningar inför Stefan Löfvens tal. Hon säger att hon hoppas att Stefan Löfven ska säga att han vill använda Sveriges utmärkta läge att låna pengar billigt till att göra rejäla infrastruktursatsningar. Snart vill alla att Sverige ska satsa sig ur arbetslösheten utom Socialdemokraterna, som är fast i 1990-talets svångremspolitik. Det börjar bli tragiskt.
”Vad vill de egentligen?”, säger en socialdemokrat som jag träffar i publiken. ”Har de redan gett upp att vinna 2018?”.