Kongressen i Göteborg kommer gå till historien. Dels för att den ägde rum i skuggen av det fruktansvärda misstänkta terrordådet i Stockholm men också för att konflikterna, som verkade så stora inför kongressen, pressades ner till nästan ingenting under densamma.

Låt mig förklara vad jag menar: Att som partiledningen lägga sig lite för långt ut på ”fel” sida i de förslag man skickar ut, gör ombuden extra arga. Man stänger effektivt möjligheten för mer radikala skrivningar eftersom kongressombuden har fullt upp med försvara det som de trodde var självklart. Några exempel: att partiledningen bara gick fram med skolan som område för vinstfrågan, att man sa att de så kallade ”hyvlingarna” skulle stoppas avtalsvägen och inte i lagstiftningen, att man från partiledningens håll inte ville att permanent uppehållstillstånd och familjeåterförening skulle vara självskrivet. Ombuden gick i taket, ”vinner” tillbaka den ursprungliga partilinjen med ett resultat som partiledningen kan vara nöjda med:
• Tydligheten i vinstfrågan förstärktes (”men det kräver ju en riksdagsmajoritet”).
• Kongressbeslut om att ändra i LAS för att bli av med hyvlingarna sätter press på Svenskt Näringsliv.
• Principiellt är man fortfarande för en human flyktingpolitik, men man kommer inte förändra den nationella lagstiftningen innan alla andra EU-länder också gör det.

Resultat: Status quo.

Missförstå mig rätt. Tillståndet där vänstern bara står och försvarar det de redan har, för att det inte ska bli ännu värre, gäller inte bara inom socialdemokratin. Det är ett världsomspännande problem. Men varför blir det såhär i ett parti fyllt av stridbara fackliga kämpar, och skarpa intellektuella hjärnor?

Kongresser, och så är det nog i många partier, innehåller en massa ritualer som mjukar upp motsättningar. Partiledningen är ofta så där härligt låtsasradikal och plockar fram gamla citat av ännu äldre hjältar och står i upprullade skjortärmar i talarstolen. Finansministern Magdalena Andersson eldar på om investeringar i välfärden för undersköterskan i Västerbottens skull – hela salen rasar av applåder. Tricket fungerar varje gång.’

Man samlas i grupp, minns dem som gått före, man känner historiens vingslag och helt plötsligt är de som var arga som bin innan kongressen lojala och fogliga

Man samlas i grupp, minns dem som gått före, man känner historiens vingslag och helt plötsligt är de som var arga som bin innan kongressen lojala och fogliga. Kanske gäller det särkilt stämningen och inramningen kring den här kongressen – att gå i kraftig polemik mot partiledningen i ett krisläge kan verka på gränsen till illojalt.

Det är alltid status quo:et som tycks bli S-kongressernas resultat. Men hur ska S kunna verka som en vital folkrörelse när medlemmarna sällan får vara med och forma politiken, utveckla den och ta steg framåt? Är den här formen av inpiskade förhandlingar verkligen rätt sätt att möta populism och genuina krav på större folkligt deltagande? Tänk om media kunde innehålla berättelser om medlemmar som åkte till kongressen och fick igenom saker – vore inte det ganska bra för bilden av folkrörelsepartiet?