Det kan även sägas om den brittiske regissören Steve McQueens senaste storverk Blitz, visad i den anrika biografen Skandias vackra 1920-talssalong.

Blitz utspelar sig i London under blitzen, det vill säga de bombräder som tyskarna genomförde över staden mellan september och november 1940, och följer pojken George (Elliott Heffernan) som så många andra barn blir evakuerad från London av sin mamma Rita (Saoirse Ronan). Men George finner sig inte i att bli ivägskickad och hoppar av tåget som ska föra honom till säkerhet. Vi får sedan genom hans ögon följa kampen för att ta sig hem parallellt med Ritas tillvaro hemma i London.

Produktionen är halvlyxig. Apple, som har bekostat kalaset, har velat ha en storfilm men de har inte löpt linan ut. Det finns en del snygg dataanimering men den hisnande känslan av att sväva över London som man kunde förvänta sig, uteblir. Typiskt lågbudget.

Manusförfattaren och regissören gör även de några märkliga val. Exempelvis den gode vakten Ife (Benjamin Clémentine) som under gråtmilda former, komplett med stråkar, tar den vilsne George i handen och för honom till ett skyddsläger för att sedan bara försvinna ut ur historien. Varför skjutsade han inte hem George i stället?

Likaså undrar jag vad som är grejen med de Dickenska juveltjuvarna som kidnappar George och tvingar honom att krypa in i små utrymmen för att länsa butiker på värdesaker. Sådana frågor uppkommer titt som tätt, vilket bryter filmens gyllene regel om tilliten mellan film och verklighet.

Jag ville så gärna älska Blitz. McQueen är bäst när han som i tv-antologin Small Axe låter handlingen flyta med i ett slags filmad vardag. Han försöker göra det med Blitz också men under filmens första av två timmar (!) är det som att isolerade händelser staplas på varandra. George träffar på ett persongalleri på sin väg hem, varav de flesta inte direkt spelar någon roll för historien, för han springer ifrån dem jämt. På Ritas jobb bubblar kvinnorättskampen men tar inte fart.

Först i andra timmen lyfter det när George på sin färd hem flyr undan bomberna ned i tunnelbanan tillsammans med tusentals andra där han tillbringar natten på rälsen mellan sovande kroppar. Här når McQueen den eftertraktade närheten mellan film och publik. Även i skildringar av vardagen för den svarta befolkningen i London briljerar han. Särskilt starka är scenerna på nattklubben Café de Paris, som sedan bombades sönder och samman, där danssugna svarta och vita Londonbor svettades ihop. En scen där Georges svarta pappa misshandlas när han tillsammans med Rita är på väg hem en natt är kväljande i sin råa realism.

I slutet av visningen lyssnar jag på en intervju mellan vd:n för Svenska Filminstitutet Anna Croneman och regissören själv. Det ska finnas en viss nerv i att uppleva en sådan scenintervju live, i stället för att till exempel se den på länk. Men tji fick jag.

Mot slutet hettar det dock till, när en man i publiken oombedd tar ordet för att säga att han upplevde det som märkligt att just ha sett en film om barn under andra världskriget utan att med ett enda ord kommentera situationen i Gaza. Så när Anna Croneman försökte stänga ned samtalet säger McQueen: ”Låt honom prata klart”.

Jag kände hur hela publiken liksom jag spetsade öronen. Bara för att få svaret: ”Det är krig på många ställen i världen, och det är hemskt.”

Besvikelsen.