Jag har inte en enda gång blivit överraskad av Stockholm filmfestival. Och då har jag bevakat den sedan 2016. Festivalen står alltjämt i en stadig lillebror-skugga jämte den mer fingertoppskänsliga kusinen i Göteborg.
Medan Göteborg ofta lyckas lyfta fram ett aktuellt tema, är det mer obegripligt varför eller om det ens finns någon gemensam nämnare i Stockholms-programmet. Det trots att tappra volontärer och korttidsvikarier kämpar med allt de har för att få ihop en festival. Rörigt, kan det välvilligt sammanfattas.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!