USA:s näst största flygbolag, United Airlines med 119 000 anställda, riskerade att gå i konkurs. Ett skäl enligt bolaget var att pensionsåtagandena höll på att spräcka alla kostnadsramar.
”United kan betala pensionsfonderingen om dess pengaflöde tillåter det”, deklarerade bolagets advokat, gick till rätten för att slippa.
Ett domstolsutslag har nu gett bolaget delvis rätt. Man får uppskov med pensionsutbetalningar och -fonderingar fram till nästa sommar. Miljardkostnaderna tas i stället av det statliga Pension Benefit Guaranty Corp – och därmed följer också lägre pensioner (enligt principen som på svenska kallas grundtrygghet).

PBGC har svarat med en motstämning i linje med den fackliga argumentationen: problemen är företagets eget fel. Oron är att andra krisdrabbade flygbolag – varav flera följt rättsfallet med intresse – nu kan göra samma sak. Det har talats om att PBGC därmed kan tvingas betala 110 miljarder dollar (800 miljarder kronor) under den närmsta 20-årsperioden – enbart för pensionsåtaganden i denna enda bransch.
Striden kring ståltullarna 2002 är ett annat exempel på vad företagsanknutna pensionslösningar kan leda till. Så gick det för Reaganomics och snacket om att företagen sköter allt effektivare än de offentliga systemen. Socialisera riskerna, privatisera vinsterna.
Vad Sverige upplevt – i form av bankkrisen under 1990-talet och de senaste årens trixande med pensionssystemet – är en mild västanfläkt jämfört med den bittra läxa USA:s fackmedlemmar nu lär sig.
Låt inte Timbroideologernas ordmassor begrava den lärdomen.