Under förra veckan började olika delar av den överenskommelse om höstbudgeten som regeringen gjort med Vänsterpartiet rulla ut och vi lär se mer under veckan som kommer. I skörden återfinns slopandet av FAS 3, miljarder till miljonprogrammets upprustning och en mycket välbehövlig satsning på fritidshemmen. Det faktum att några fler ska betala statlig skatt under kommande år är också väldigt bra, men räcker det?

Missförstå mig rätt. Det här är verkligen bra jobbat av den förhandlingsgrupp som fått svettas i fajten mot en kallhamrad Magdalena Andersson och hennes finansdepartement. Men det är inte tillräckligt. Läget som Sverige nu befinner sig i är akut och att regeringen är oförstående inför att några fler måste betala lite mer för det gemensamma är katastrofalt. Detta vet naturligtvis Vänsterpartiet. I lördags skrev Ulla Andersson på Aftonbladet Debatt att ”budgeten är en förlust för V – och för Sverige”. Det är bra med självinsikt, men är det inte så att denna självinsikt också förpliktigar till att göra något annorlunda? Räcker det att erkänna sig besegrad och sen inte göra mer?

Det saknas också något i erkännandet från Ulla Andersson. Även Vänsterpartiet vägrar ta upp kampen mot Anders Borgs förlegade ”krona för krona”-princip. Det är mer än gratis för staten att låna pengar just nu. Pengar som skulle till exempel kunna gå till att investera i järnvägsnätet, bygga fler bostäder, förbättra situationen för en överbelamrad socialtjänst, bygga fler flyktingboenden, öka personaltätheten i förskolan, korta köerna på komvux och SFI-utbildningar i hela landet. Hålen som behöver täppas igen är många och att det inte finns NÅGOT politiskt parti som tar den konflikten mot regeringen är galet. Vänsterpartiet har mycket att vinna på att göra det. 

Visst, det är 3 år kvar till valet, men stora strukturomvandlingar i skattesystemet och den ekonomiska politiken görs med fördel i början av mandatperioden. Det borde till och med Magdalena Andersson i Anders Borg-kostym förstå. Varför ska vänstern följa med på tåget hela vägen till valet när samhällsdebatten till och med innehåller sossar som vill gå till storms mot Löfven och hans handlingsförlamade regering? 

Det är inte Ulla Anderssons eller Jonas Sjöstedts ensamma som har ansvaret för situationen. Förändringen börjar, som historien alltid visar, inte i riksdagshuset. För att kunna bryta med regeringen och gå sin egen väg, behövs det ett tryck underifrån. För V är det avgörande att bygga och synliggöra det trycket. Var är flygbladen om allt som skulle kunde göras om bara det fanns en regering som vågade? Var är de nationella kampanjerna om att lämna åtstramningspolitiken? Sätt riktningen och få partiet att följa efter. 

För att vinna krävs både smarta politiker på rätt positioner, men minst lika viktigt är den rörelse som ska hålla deras rygg.