Mer EU-vänliga, mindre feministiska. Mer positiva till överstatlighet, mindre hårda på principen om nationell suveränitet. Mer intresserade av budgetteknikaliteter, mindre positiva till statligt ägande. Så säger en del om Vägval vänsters politik jämfört med vänsterpartiets. Vägval vänster, som började som en missnöjesgrupp inom vänsterpartiet, har omtalats flitigt i media. Men det har handlat mer om kritik mot vänsterpartiet, synen på kommunism och behandling av personer. Mindre om politikens sakfrågor.
Vägval vänster vill vara ett debattforum, men dess företrädare har tagit tydlig ställning och Johan Lönnroths program har varit utgångspunkt för diskussioner. Johan Lönnroth vill se mer kooperativt ägande och alternativa ägandeformer, men inte enbart.
– Staten ska äga själva näten – järnvägar, elsystemet, aktiebörsen, säger han till Flamman. Däremot ska inte staten stå som ägare i internationellt verksamma företag. Vattenfalls agerande blir resultatet – att uppträda som de privata storföretagen.
– Det går inte att förstatliga dagens storföretag. Ett företag som Ericsson kan på en mikrosekund flytta om tillgångar eller nyckelpersoner.
– Tillgångar som dock definitivt skulle kunna göras gemensamma är pensionspengarna, fortsätter Lönnroth.
– Precis som Rudolf Meidner sagt, kan arbetarrörelsen göra som i Kanada och organisera det egna ägandet.
Johan Lönnroth har sagt att den nationella välfärdsstaten inte kan återupprättas.
– Det beror inte på någon kapitalistisk konspiration att den offentliga sektorn är på väg in i en kris, säger Lönnroth till Flamman, utan på den internationella skattekonkurrensen och på att tjänsterna inom vård, skola och omsorg blir reellt dyrare.
Han vill att större delar av offentliga sektorn ska finansieras med taxor, avgifter, i stället för med skatter.
– Äldreomsorgen utnyttjas mer av överklass och medelklass. Den gamla dogmen att det är rättvisare med skatter håller alltså på att försvagas. Dessutom blir skattesystemet allt mindre progressivt.
– Det betyder INTE att den offentliga sektorn ska privatiseras.
Ali Esbati är ordförande för vänsterpartiets programkommission. Han förkastar idén om avgiftsfinansiering.
– Vi är överens om att offentliga sektorns tjänster kräver alltmer resurser. Men om det inte ska betalas med skatter säger man bara en enda sak, nämligen att vissa måste bli utan dessa tjänster. USA lägger större andel av sin BNP på vården än länderna i Europa. Men många där får inte tillgång till sjukvård.
Esbati menar att just denna fråga är helt central för vänstern. Antingen bygger Lönnroths resonemang på ett grovt tankefel eller på total abdikation, fortsätter han.
– Vänsterpartiets program säger tydligt att den offentliga sektorns andel av BNP måste öka, taxor och avgifter ska hållas låga och skattenivån måste på sikt öka.
Omsorg och utbildning kommer att kosta samhället än mer om kvinnolönerna höjs, vilket Johan Lönnroth anser att de måste göra. Men Lönnroths program har kritiserats för att de feministiska frågorna saknar maktperspektiv. Kritiken bygger bland annat på grova vantolkningar, menar Lönnroth.
– Men det finns tendenser till sekterism inom dagens feminism. Om man inte säger de exakt rätta orden så är man en som tänker fel. Det är en farlig tendens.
Johan Lönnroth tycker att det internationella perspektivet är viktigt, och menar att såväl s som v är för nationalstatsfixerade.
– I vänsterpartiets program finns inte tillstymmelse till egen idé om hur ett alleuropeiskt samarbete ska byggas. EU-parlamentet, trots dess svagheter, behöver stärkas.
