Inrikes 20 januari, 2005

”Vägvalet i den ekonomiska politiken – guldläge för vänstern”

Den gemensamma välfärden står inför omfattande angrepp på flera fronter. En nyliberal ekonomisk politik påstår att ytterligare nedmonteringar av välfärdens tjänster och försäkringar är nödvändiga, med argumentet att vi inte har råd. Men i samma takt som nyliberalismen angriper det gemensamma, höjs starkare röster för ett nytt och trovärdigt vänsteralternativ i den ekonomiska politiken.

Under det senaste året har attackerna på den gemensamma välfärdens tjänster och försäkringar ökat. Bakgrunden utgörs av den nyliberala ekonomiska politik, som stavas extrem inflationsbekämpning, stegrad arbetslöshet, offentliga utgiftstak, sänkta skatter och en krympt del av våra tillgångar till gemensam sektor och välfärd. Angreppen har bestått av politisk retorik, förslag, och utredningar som alla vill ge sken av att vi inte längre har råd med välfärden, utan måste privatisera den ännu mer.
Det mest tydliga exemplet kom förra våren, då regeringen offentliggjorde sin Långtidsutredning. I en huvuddel och massor av bilagor hade finansdepartementets skarpaste hjärnor satt ihop en argumentationskedja som utifrån marknadsliberala förutsättningar målar upp ett framtidsscenario där det är oundvikligt att privatisera välfärden. Logiken ser ut ungefär så här:
I framtiden kommer vi alla i Sverige att få det bättre och bättre. Eller som Långtidsutredningen formulerar sig ”Med de antaganden som gjorts i denna utredning, kommer hushållens konsumtionsutrymme att växa över tiden”, eftersom ”en positiv produktivitetstillväxt innebär att hushållens reala inkomster stiger”. Våra tillgångar kommer att öka, och i det scenariot kommer vi att vilja ha mer och mer välfärd. ”Med kraftigt ökade privata inkomster är det högst sannolikt att en del av inkomstökningen kommer att riktas mot efterfrågan av välfärdstjänster.”

Långtidsutredningen uppmärksammar också att vi blir allt fler äldre i samhället i förhållande till yngre. Detta kommer också att bidra till att ”trycket på välfärdstjänsterna ökar”.
Vi får mycket mer inkomster och vill ha mer välfärd. Framtiden ser alltså ljus ut för den offentliga välfärden, skulle man kunna tro. Men så enkelt är det inte visar det sig om man fortsätter läsningen.
För Långtidsutredningen gör i sitt huvudbetänkande ett antal ”objektiva” antaganden som leder fram till en mycket dyster prognos för välfärden i gemensam form och – kanske inte helt överraskande – lösningar genom allt större privatiseringar.
Det mest grundläggande är utredningens antagande att den höga arbetslöshet som präglar dagens Sverige inte kommer att sjunka under de kommande decennierna. Trots regeringens politiska retorik om full sysselsättning, visar det sig att finansdepartementet kallt räknar med höga arbetslöshetssiffror i framtiden. Verkligheten under det år som gått spelar argumentationen väl i händerna. Den extrema inflationsbekämpningen har slagit hårt. I början av januari rapporterade AMS att den öppna arbetslösheten i Sverige ligger på 5,6 procent. Så många som 369 000 svenskar är arbetslösa, och ungdomsarbetslösheten ligger på 13 (!) procent. AMS beskrev 2004 som ett ”förlorat år”.

Den socialdemokratiska lösningen på problemet är repressiv arbetsmarknadspolitik. I vårbudget och finansplan förra året annonserades hårdare tag, och finansminister Bosse Ringholm gick ut i media och menade att arbetslösa skulle mötas med allt hårdare villkor. I höstens budgetförhandlingar ville regeringen få med sig samarbetspartierna och göra det svårare för deltidsarbetslösa. Åtgärderna antydde att problemet är de arbetslösas och inte politikernas. Tonläget blev för mycket till och med för LO, som starkt kritiserade regeringspolitiken: ”Vad gör regeringen? Jo, uppmanar arbetslösa att intensivare söka arbete och myndigheter att strängare tillämpa regelverket. Men för att legitima krav skall ställas på arbetslösa måste det finnas jobb att söka. Genom strängare a-kasseregler väljer regeringen i vårbudgeten att individualisera arbetslösheten i en låginflationsekonomi…”

I LO-tidningen beskrev Casten Von Otter på Arbetslivsinstitutet den verkliga orsaken till de höga siffrorna:
”… nu råder en ekonomiskpolitisk regim i landet, som knappast låter arbetslösheten sjunka under 4 procent. … konsekvensen är förfärande eftersom det innebär att efterfrågetrycket i ekonomin inte kommer att tillåtas att växa så att alla i arbetslöshetskön får en chans till jobb. I dag höjer Riksbanken styrräntan långt innan vi har kommit i närheten av den nivån. Riksbankschefen skulle antagligen tvingas avgå om vi fick full sysselsättning.”
Så här har det sett ut under 2004. Arbetslösheten har blivit en allt större belastning på de offentliga systemen och ger vatten på kvarnen för alla som påstår att vi inte har råd med välfärden. Som Långtidsutredningen alltså, som räknar med att räknar med att de som arbetar blir allt färre i förhållande till de allt fler äldre. Skatteintäkterna räcker inte till, enligt utredningen. Sedan räknar man upp en rad andra antaganden för att ge en bild av framtida finansieringsproblem.
Utredningen menar i nästa antagande som Långtidsutredningen gör, är att den privata konsumtionen kommer att öka kraftigt, ”med 40 procent i volym och per invånare mellan år 2003 och 2020”. Återigen, vi kommer att få det bättre och konsumera mera. Men bara i privat form. För Långtidsutredningen konstaterar därefter att ”den offentliga konsumtionen per invånare är oförändrad”.
Men de dramatiskt ökande privata resurserna kan inte tas till en gemensam välfärd i form av skatter. Långtidsutredningen menar att ”möjligheterna till skattehöjningar får anses vara begränsade…”

Och så går det på. De antaganden som presenteras som ”objektiva” sanningar i får det att se ofrånkomligt ut att den privata delen av våra tillgångar ökar och de gemensamma minskar. Slutsatsen blir att välfärden måste privatiseras, både dess tjänster och försäkringar.
Det här resonemanget, om hotet från den åldrande befolkningen, allt färre arbetande, och en finansieringskris för det offentliga, återfinns inte bara i Långtidsutredningen. Argumenteringen har blivit ett populärt politiskt verktyg för att skapa ett krismedvetande inför välfärdens framtid. Läser man protokoll och handlingar från EU: s ekonomiska ministerråd Ekofin, är detta tydligt. ”The threat of the ageing population” är universalargumentet för en nyliberal reformpolitik. Under 2004 importerades det på allvar till Sverige. Det utredningsdirektiv för privatisering av socialförsäkringarna, som regeringen gav Riksförsäkringsverkets Anna Hedborg förra hösten, har som en av sina grundtankar att vi inte har råd eftersom vi blir allt fler äldre och allt färre som arbetar. När statsminister Göran Persson från början kläckte idén lät det så här: ”… vi har växande behov av social försäkring samtidigt som vi har en offentlig sektor som börjar tömmas på sina möjligheter till finansiering.”
När nye finansministern Per Nuder gick ut med sitt uppmärksammade köttbergs-uttalande, var det intressanta kanske inte ordvalet, utan att ställningstagandet var en del av den nyliberala argumentationen.

Vänsterns ekonomer:
Byt spår – nyliberalismen har kört in i väggen…

Logiken i argumenteringskedjan verkar vara vattentät, om man accepterar den nyliberala grundinriktningen. Men samtidigt som attackerna på välfärden nu alltså hårdnar, blir en ideologisk motström allt tydligare. För allt fler röster höjs nu för en omvärdering av den grundläggande ekonomiska politiken. Påståendena om välfärdens finansieringskris tillbakavisas med allt större kraft. Långtidsutredningen kritiseras hårt. Stefan Carlén, ekonom på Handelsanställdas Förbund, är en av dem som tillbakavisar den påstådda logiken.
– Långtidsutredningen är väldigt tendensiös. För den har ju inga visioner om full sysselsättning. Och då är det klart att det inte verkar som om det finns alternativ.
Och det är också Långtidsutredningens antagande om en fortsatt hög arbetslöshet som är dess mest sårbara punkt. För det visar sig att en ekonomisk politik för ökad sysselsättning till stor del kan neutralisera det köttberg av åldringar som hotar den gemensamma välfärden.
– Arbetslösheten är den största enskilda faktorn, menar Stefan Carlén. Får vi ner den så har vi enorma intäkter. Talar man om den åldrande och hotande befolkningen är det en situation som man väljer att skapa själv, med en hög arbetslöshet.
Han får medhåll från många andra ekonomer.
– En ökad sysselsättning upp till 80 procent skulle kunna plana ut en stor del av snedfördelningen av äldre som kommer i framtiden, menar Sten Ljunggren vid Uppsala universitet.

Men om detta skall kunna uppnås, måste dagens extrema nyliberala inflationsbekämpning bytas ut mot en annan politik, menar Stefan Carlén och andra.
– Nu har vi fått en helt otänkbar arbetslöshet på nästan 6 procent, och det hänger ihop med den ekonomiska politik med låginflationsmål och stram budgetpolitik som finns, konstaterar Carlén. Om vi har ett mer flexibelt inflationsmål, säg 3-5 procent, så finns det en helt annan möjlighet att driva en ekonomisk politik för full sysselsättning.
Bara att på så sätt genomföra den fulla sysselsättningspolitiken i verkligheten skulle göra en dramatisk skillnad för vår gemensamma välfärd, menar Carlén.
– Jag är övertygad om att vi med klara enkla åtgärder som ändrat inflationsmål och satsningar på att matcha arbetskraften kan komma ner i 2 procents arbetslöshet. Då har vi plötsligt ett oerhört mycket mer rättvist samhälle, och möjlighet att driva en helt annan välfärdspolitik.

Per Lundborg på Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, FIEF, håller med.
– Med ett högre inflationsmål skulle vi kunna komma ner till de arbetslöshetsnivåer som vi strävar mot. Då skulle mycket av problemen med välfärdens och den offentliga sektorns finansiering också lösas. Här ligger kärnproblematiken menar jag.
Detta är nu inget som bara svenska ekonomer påstår. I den internationella ekonomiska debatten börjar allt fler propagera för höjd inflationsnivå.
– Detta är inget man hittar på här i Sverige utan har bevisats av Nobelpristagare som George Akerlof och Joseph Stiglitz, konstaterar Stefan Carlén. Man har pekat på att det finns ett ganska enkelt och optimalt inflationsmål som man kan ha, utan att riksbanken behöver höja räntan.
Och i det svenska samhället har den destruktiva arbetslösheten gått så långt att till och med den stora aktören LO öppet pratar om ett högre inflationsmål.
– Det är en av de saker som vi funderar på, säger Lars Ernsäter, en av LO:s tongivande ekonomer. Vi kommer kanske inte att kräva det i nästa vecka, men det är definitivt en fråga vi tittar på.

Arbetslösheten skulle alltså kunna lösas. Inflationen kan utan problem tillåtas öka för att skapa många nya arbeten och större skatteintäkter till den gemensamma välfärden. ”Hotet” från den åldrande befolkningen kan neutraliseras, och en fortsatt gemensam välfärd kan finansieras. Och den växande strömmen mot det nyliberala stannar inte där. En annan kritik av Långtidsutredningen handlar om dess ”objektiva” påstående att den offentliga konsumtionen inte kommer att öka i framtiden, trots att den privata gör det med 40 procent.
Men detta är ju inte en objektiv sanning, utan ett politiskt val, konstaterar Stefan Carlén.
– Vi har hela tiden ett val mellan att öka den privata konsumtionen eller den offentliga. Vi blir ju rikare och rikare. Ändå framställs det i debatten som om vi bara får fler problem. Allt handlar om huruvida vi verkligen väljer att prioritera den privata konsumtionen så mycket som Långtidsutredningen säger, och finansiera vår egen välfärd. Eller om istället för att göra det tillsammans. Det är ett demokratiskt val vi gör.

Att de gemensamma pengarna i samhället hela tiden minskar har regeringen sett till när man i en rad budgetar beslutat att de offentliga utgifter hela tiden skall minska i förehållande till BNP. För om vi får allt högre inkomster, som ju Långtidsutredningen konstaterar, borde vi väl kunna öka den gemensamma delen, genom en offentlig välfärd? Absolut, menar Sten Ljunggren.
– Vi måste se till att den gemensamma konsumtionen ökar. Långtidsutredningen räknar med att privat konsumtion ökar med 40 procent. Varför inte se till att den offentliga också ökar? Det skulle bidra med enormt mycket resurser.
Antagandena om skattepolitiken är en annan punkt för den växande kritiken av dagens ekonomiska politik. Långtidsutredningen påstår att det inte går att höja skatterna kontinuerligt för att ta litet mer av våra ökade inkomster. Även på den punkten tillbakavisas slutsatserna. Irene Wennemo är chef på LO: s välfärdsavdelning.
– Jag menar att det går att höja skatterna. En välfärd bekostad via skatterna, är mer rationell än en privatfinansierad, och det tror jag att folk förstår. Även de med höga inkomster drar mer nytta av skattefinansieringen än de betalar. Den gemensamma välfärden omfattar ju till exempel både barn och föräldrar.
Stefan Carlén håller med.
– Svenskarna är inte så dumma att de inte ser att det är billigare att finansiera välfärden via skattsedeln än om alla skall betala privat. Långtidsutredningen är nonchalant mot det svenska folket. Är det så att vi vill ha en bättre välfärd kan vi visst höja skatterna. Hade vår skattekvot varit lika hög i dag som på 90- talet så skulle vi ha 80-90 miljarder mer att röra oss med.

Om man förde en politik för en ökad gemensam del av de totala tillgångarna, skulle man kunna skapa ännu mer arbetstillfällen genom en satsning på den offentliga sektorn. Det menar bland andra Sten Ljunggren.
– En av de viktigaste sakerna är att återuppbygga den offentliga sektorn och satsa på jobben där. Det skulle stimulera hela ekonomin.
Att en fortsatt och utökad gemensam välfärd har ett brett folkligt stöd är Stefan Carlén övertygad om.
– Det svenska folket vill ha fler anställda inom offentlig sektor, och man vill att de skall ha högre löner. Jag tror att det är en fråga som skulle vinna mycket röster om man vågade driva den.
Omvärderingen av den nyliberala politiken gäller också budgetreglerna, vars utgiftstak och saldomål stoppar de viktiga offentliga investeringar som skulle kunna göras, särskilt i dåliga ekonomiska tider. Stefan Carlén.
– Det normala ekonomiska tänkandet i en statsbudget har man i stort sett skrivit bort med de regler som finns idag. För det gör ju egentligen ingenting om det blir underskott i ekonomin vid en lågkonjunktur. Då stimulerar man ju ekonomin och upprätthåller sysselsättningen. Men i dagens konstiga politik säger man att man skall spara i lågkonjunkturer.

Den nyliberala sparpolitiken är raka motsatsen till den aktiva keynesianska strategi som allt fler idag argumenterar för. LO-ekonomernas höstrapport 2004, till exempel, innehåller tydliga krav på möjligheter till en mer aktiv ekonomisk politik. Sammantaget bildar den växande kritiken av den nuvarande ekonomiska politiken en kraft. Att den växer sig starkare kan illustreras av LO-ekonomernas ställningstagande på DN Debatt i september förra året:
”För ett drygt decennium sedan skedde en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. Inflationsmålet fick högsta prioritet. Staten införde ett nytt utgiftssystem med budgettak. Blev det så bra som ekonomer och teknokrater lovade? Blev resultatet av finansminister Perssons stenhårda saneringsprogram jobb och välfärd? Vi menar att det är dags för en utvärdering av den ekonomiska politikens nya inriktning”
De nya möjligheterna till en ny ekonomisk ordning handlar inte bara om makronivåer. Som Flamman skildrat under hösten finns ett antal exempel på radikal välfärdspolitik på praktisk lokal nivå i Sverige och i de nordiska grannländerna.

Kan vänsterpartiet samlas till ett ekonomiskt program?

Attackerna från nyliberalismen hårdnar, samtidigt som motkrafterna växer sig allt starkare. Ett vägval i politiken, och ett mer trovärdigt ekonomiskt vänsteralternativ än på länge. Allt detta gör att vänstern faktiskt just nu har chansen att med framgång återupprätta en radikal ekonomisk politik. Så menar flera av de vänsterpartister som Flamman pratat med En av dem är EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt. Vänstern står inför en stor möjlighet inför ökad medvetenhet om den nyliberala politikens misslyckande, menar han.

– Det är dags att vänstern erövrar den ekonomiska debatten med egna idéer och lösningar. Vi måste ta för oss, för det är bara vänstern som har svaren. Förut har vi haft svaren på de grundläggande mänskliga behoven. Nu visar det sig att vi, i ljuset av nyliberalismens tydliga misslyckanden, också har svaren på de rent ekonomiska problemen.
Enligt Jonas Sjöstedt innebär ett återtagande av den ekonomiska debatten mycket för vänstern.
– Vad det handlar om är att skapa ett nytt politiskt projekt, och det är långt viktigare än att ägna sig åt internt skyttegravskrig. Den interna debatten som den ser ut nu är bara ett hinder för ett nytt politiskt projekt.

För att kunna bygga ett nytt ekonomiskt vänsteralternativ på alla nivåer, måste partiet mötas i en konstruktiv debatt, menar Sjöstedt.
– Det som måste hända är att vi möts. Partiledningen måste lyfta in Vägval Vänster och ta med dem i en seriös debatt istället för att utestänga. Vare sig jag eller någon annan håller med Johan Lönnroth eller inte, så är han och alla andra som debatterar precis lika värdefulla, och behövs för att bygga en ny vänster.
Kanske stämmer detta. För synen på den ekonomiska politiken är också vad de så kallade ”förnyarna” verkar ha gemensamt med resten av partikamraterna.

Dan Gahnström, en av de mest aktiva i forumet Vägval Vänster, menar att en annan ekonomisk politik självklart är grundläggande för honom.
– För mig är det självklart att sysselsättning går före inflationsbekämpning. Jag tycker inte att det borde vara någon som undrar min och andras inställning till en annan ekonomisk politik.
Gahnström har blivit kritiserad för det förslag om allmän vårdplikt han gick ut med på Vägval Vänsters hemsida under förra året.
– Idén var självklart inte att ersätta den offentliga välfärden.

Men det handlar om att skapa förståelse för det vi har i det offentliga Sverige, att försvara det.
Detta måste gå sida vid sida med en annan ekonomisk politik. Vi kan inte gå på reträtt med välfärden. En genomtänkt vänsterstrategi måste behandla den ekonomiska politikens hela spektrum, menar Sjöstedt.
– Vi behöver göra program och strategier för arbetslöshet, inflation, budgetpolitik, offentliga utgifter och så vidare, som inte är beroende av samarbetet med SAP och deras nuvarande nyliberala normpolitik. Detta måste också vara långsiktigt, inte 2 år framåt, utan på 10, 20 eller 30 års sikt.

Camilla Sköld Jansson, riksdagen och arbetsmarknadsutskottet, ser läget som bättre än på länge för en medveten och målinriktad vänster.
– Socialdemokratin drar åt höger så vi skulle tjäna på att utgöra ett tydligt och trovärdigt vänsteralternativ. Miljöpartiet har sagt att de vill samarbeta i en regering och det är ett resonemang som vi borde bemöta offensivt.
– Miljöpartiet är ju inte kända som fackföreningsrörelsen bästa vänner. Jag tror att en trovärdig vänster skulle ha ett guldläge.

Inrikes 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Med sina svävande bärplansfärjor vill svenska Candela revolutionera kollektivtrafik på vattnet. Den energisnåla svävarpendlingen testas på Mälaren, och säljs globalt – även till Neom, det futuristiska stadsprojektet i Saudiarabien som skördat tusentals arbetarliv.

”Många av våra kunder är teknikintresserade entreprenörstyper som tjänat sig en hacka. Jag tror inte vi har någon kund hittills som inte äger minst en Tesla.”

Så sade Gustav Hasselskog, elbåtstillverkaren Candelas vd och grundare, 2021 till Dagens Industri i samband med att Wallenbergsfärens investmentbolag EQT Ventures sköt in hela 245 miljoner i bolaget. Nu i augusti fyllde man på med 80 miljoner till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Ny rapport: Sverige mer ojämlikt än USA

Jämlikt klädd aktivist under Centerpartiledarens tal i årets Almedalen. Foto: Jessica Gow/TT.

En ny rapport från jättebanken UBS placerar Sveriges förmögenhetsklyftor över USA:s och Turkiets. Men enligt arbetarrörelsens ekonomer är läget mindre desperat än vad man kan tro – då svenskarna fortfarande inte behöver spara för att kunna gå i pension.

2025 års ”globala rikedomsrapport” publicerades nyligen, av några med bättre koll på överklassens tillgångar än de flesta – den schweiziska jättebanken UBS, som ”hjälpt rika individer och familjer uppnå det som är viktigt för dem i över 160 år”.

Antalet dollarmiljonärer i Sverige i dag är enligt rapporten 490 000, fler i absoluta tal än i både Ryssland och Brasilien. Och svenskarnas totalförmögenhet beräknas dessutom vara den sjätte mest ojämlikt fördelade i världen – värre än både USA, Indien, Turkiet och Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 augusti, 2025

Fredrik Malm sprider lögner om Palestinarörelsen

De veckovisa demonstrationerna från Odenplan har samlat tusentals svenskar mot folkmord, men demoniseras av högern, skriver Dror Feiler. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Den liberala politikern Fredrik Malms karikatyrer av Palestinarörelsen är inte bara falska – de eldar på hot och hat mot människor som engagerar sig mot folkmord.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Fredrik Malm har länge haft för vana att med lögner, halvsanningar och förvrängningar försöka misskreditera solidaritetsrörelsen med Palestina. Tyvärr har han inte ändrat sig.

Jag har deltagit i över 80 demonstrationer mot Israels folkrättsvidriga politik och folkmordet i Gaza, de flesta med utgångspunkt från Odenplan. Den bild Malm påstår sig ha sett där har jag däremot aldrig sett. Intolerans eller övertramp vid Palestinademonstrationer är ytterst sällsynta – och de gånger det inträffat har demonstrationsansvariga omedelbart ingripit.

Jag har alltid avskytt intolerans och övertramp – oavsett om de bottnar i okunskap, okontrollerad vrede eller sorg, eller i ren antisemitism. (Ja, jag är jude och vet vad antisemitism är – och hur det känns att utsättas för den.) Därför vägrar jag acceptera att enstaka undantag ska utmålas som typiska för en hel rörelse.

Men i Dagens Nyheter (19/8) målar Malm upp en lögnaktig bild. Han påstår att ”antisemitism, hyllningar till terrorism, hat och hot är många” och att Palestinarörelsen ”samlar alla som hatar liberalism, alla som hatar västvärlden, folk som hyllar Brödraskapet, Ryssland och Iran.”

Men detta är inget annat än en cynisk karikatyr, en medveten demonisering. Sanningen är att dessa demonstrationer samlar tusentals svenskar – från studenter till pensionärer, från kulturpersonligheter till politiska aktivister – människor som med civilkurage höjer sina röster för fred och rättvisa och mot folkrättsbrotten på Västbanken och folkmordet i Gaza.

Och det är just därför Malm angriper dem. För honom är varje uttryck för verklig solidaritet med palestinierna ett hot, varje krav på fred och rättvisa ett hinder för honom att torgföra den israeliska regeringens agenda. Då är smutskastning, stämplingar och lögner enklare än att ta en seriös debatt.

Men lögner får konsekvenser. Johannes Klenell beskrev i Dagens Nyheter (15/8) hur hans Facebookflöde svämmade över av rasistiska och våldsbejakande kommentarer bara timmar efter Malms senaste utspel:

”Det tog inte ens 24 timmar efter mitt inlägg på Facebook om hans utspel innan kommentarsfunktionen fick stängas ned på grund av hundratals rasistiska kommentarer. En kvinna från Jönköping jämförde palestinier med Adolf Hitler och muslimer med en invasiv art.

Än värre var mannen från Västerås som upprepade gånger propagerade för att öppna eld mot demonstrationstågen. Ingen av dem hade rimligen ens varit i närheten av Odenplan, men de hade uppviglats av dehumaniserande inlägg om dessa, enligt Malm, ’kriminellt stökiga fiender till västerlandet’. Nu upplevdes detta legitimeras av en liberal makthavare som slängigt dragit alla över en kam.”

Så fungerar hatets logik: När en folkvald politiker bidrar till att normalisera hat bär han ansvar. Fredrik Malm legitimerar hot, hets och våld mot människor som använder sin demokratiska rätt att protestera mot folkmord. Det är inte värdigt en liberal. Det är inte värdigt en demokrat.

Och vad gjorde Malm? Han svarade som vanligt med ytterligare smutskastning och lögner om solidaritetsrörelsen med Palestina – i stället för att föra en saklig och hederlig debatt.

Vi kommer inte låta oss tystas. Vi kommer inte låta hans förvrängda verklighetsbeskrivning stå oemotsagd.

För vår kamp är något helt annat. Den handlar inte om hat, utan om solidaritet. Den handlar inte om lögner, utan om sanning. Den handlar inte om att demonisera, utan om att försvara människovärdet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

Högern splittrad om utvisningar av arbetare och unga

Flyktingar, främst från Ukraina, köar i Sundbyberg 2022. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Avskaffandet av ”spårbytet” kan kasta ut minst 4 700 arbetande invandrare ur landet, medan tonåringar slits från sina familjer för att skickas till länder de aldrig varit i. Nu växer kritiken mot Sveriges hårdhänta migrationspolitik – även från högerhåll.

– Min fru är från Pokrovsk, som nu är totalförstört. Här är det en annan sorts krig.

Ukrainaren Yevhenii Verkhovych, 43, skrattar uppgivet från sitt kök i jämtländska Sveg. När han kom till Sverige i mars 2022 med fru och tre barn fick han flera jobberbjudanden inom tekniksektorn redan de första månaderna, och tog sikte på att få ett arbetstillstånd.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

”Utan Tiktok hade jag inte varit troende alls”

Jesper Liljeblad deltog på ”Sverige tillber Jesus” i Kungsträdgården 2 augusti. Foto: Line Bankel.

Unga flockas till Svenska kyrkan, inte minst flickor. Samtidigt larmar präster om konservativa tankar som hämtats i sociala medier. ”Varje gång jag kommer hit är det alltid minst tio nya ansikten”, säger Jesper Liljeblad, 23, från Korskyrkan.

På Kolmården hoppar och jagar delfinerna frenetiskt de blå plastdunkarna som kastats ut i vattnet. Bassängen omringas av konfirmander i vita dräkter som vänder sig mot oss anhöriga i publiken.

Det är Svenska kyrkan som tagit över delfinariet för en dag och lokalen är proppfull. Vi stämmer upp i ”En vänlig grönskas rika dräkt” och bakom bassängen rullar psalmtexten på en projektorduk.

Prästen lägger handen på konfirmandernas huvuden, en efter en, och så sjunger vi psalm 791, ”Du vet väl om att du är värdefull”.

Prästen Anna Ryding (bilden) berättar för Flamman att församlingen haft konfirmation på Kolmården sedan 2007.

– Då var ju [SVT:s äventyrsprogram] Wild kids på tapeten. Vi satt några stycken från kyrkan och djurparken och spånade namn. Någon sade Wild and holy, och det lät ju ganska kul.

Förutom själva ceremonin övar de sig att få kontakt med djuren. Det finns en tanke med det, förklarar hon.

– Att vara nära djur, det vet man att det är bra för människor.


Även om Wild kids lagt ned så tycks inte intresset för kyrkan avta bland Sveriges unga. Kyrkohistorikern Joel Halldorf är professor vid Enskilda högskolan i Stockholm och har undersökt Svenska kyrkans konfirmationstatistik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 20 augusti, 2025

V utesluter Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat

Vänsterpartiet har inlett uteslutningsärenden mot de båda partimedlemmarna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas. Foto: Pontus Lundahl & Christine Olsson/TT.

Vänsterpartiet har uppmanat Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag, vilket båda meddelar att de inte kommer att göra. Nu har ett uteslutningsärende inletts mot de båda styrelsemedlemmarna. ”Vi lämnar inte kampen”, förklarar Daniel Riazat på Facebook.

Det har stormat kring de båda vänsterpartisterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat de senaste åren. Inte minst sedan 7 oktober 2023, när de har hamnat i konflikt med partiledningen över hur partiet ska förhålla sig till den svenska Palestinarörelsen.

I dag stod det klart att Vänsterpartiet inlett uteslutningsärenden mot båda partimedlemmarna. Maria Forsberg förklarar beslutet i en skriftlig kommentar till Flamman:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 augusti, 2025

SD-toppar minglade med dömd ekobrottsling: ”Trevlig tillställning”

Tobias Andersson är ordförande i riksdagens näringsutskott. Foto: Christine Olsson/TT.

Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, undviker frågan om samröret med Allra-profilen undergräver förtroendet för utskottets arbete.

I tisdags kväll höll den tidigare Allra-vd:n Alexander Ernstberger släppfest för sin bok Staten mot kapitalet. Ernstberger dömdes till fängelse 2021 för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman, efter att ha genomfört affärer där de själva berikade sig medan svenska pensionssparare förlorade 137 miljoner kronor.

Patrick Siegbahn, som var först med att avslöja Allras affärer på sin sajt Småspararguiden, beskriver Ernstbergers affärer under tiden på företaget som en ”katastrof”. Han understryker också att domen mot Ernstberger bara rör en enskild transaktion av ett dussin affärer på pensionsspararnas bekostnad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 20 augusti, 2025

Ryskt vägval: Washington eller Peking

Eliterna kring Putin slits nu mellan att närma sig USA eller Kina. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT.

Den ryska makteliten har länge kunnat förena två berättelser om kriget: ett antiimperialistiskt uppdrag och ett messianskt försvar av västerländska traditioner. Men USA:s inviter riskerar att tvinga fram ett val.

När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.

Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 augusti, 2025

Samarbete är bästa försvar

Mark Rutte smeker Donald Trump medhårs under ett möte i Vita huset. Foto: Evan Vucci/AP.

Från höger till vänster blåser upprustningens vindar i Europa, men är det verkligen fler tanks och artilleripjäser som behövs? Genom integration av de existerande försvaren kan man i stället uppnå säkerhet, undvika kapprustning och rädda välfärden.

Orden är redan bevingade.

”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”

”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”

Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.

Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.

Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.

Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.

Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.

I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.

Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.

Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Läs mer

Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.

Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.

Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 augusti, 2025

Att flytta en stad – eller riva ett samhälle?

Kiruna kyrka flyttas fem kilometer bort. Inuti finns altarmålningen av prins Eugen som saknar kristna symboler. Foto: Matts Leiderstam.

Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.

Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan. 

Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.   

Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”. 

Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning. 

På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029. 

Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.

Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.

Läs mer

Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån. 

Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.

Diskutera på forumet (0 svar)