Almedalen är en politisk maskin. En flismaskin som tuggar sig fram genom språket. Några hemlösa stavelser lämnas kvar på en kyrktrappa
På torget bjuder kyrkan på rättvisemärkt choklad. Gud har en egen hemsida nu: http://www.gsomigud.se. SKTF har massmöte och agiterar. Ingen stannar och lyssnar.
Det påminner om när gamle finansministern Gunnar Sträng en gång i tiden agiterade för lantarbetarna på en kyrkbacke. Alla gick utom en som satt och nickade och log hela tiden.
Sträng höll sitt livs tal. Sen upptäckte han att gubben var döv.

Det är här jag ska möta Maud.
Jag promenerar ner genom Visbys gator. Inne på en gård håller Vårdförbundet ett morgonmöte om hälsa.
Otroligt bra. De bjuder på kaffe och mackor.
Där sitter Kent Johansson, centerpartist i socialutskottet, och lyssnar till Vårdförbundets ordförande, Anna-Karin Eklund. Hon talar om syrrornas gamla krav att inte bara pyssla om sjuka utan också främja hälsa hos folk för att de inte ska bli sjuka.
Sen pratar Kent.
Det är viktigt att man mår bra, säger han. Man vill ju gärna må bra.
Han tystnar. Anna-Karin tittar uppfordrande på honom. Han måste säga något mer. Han skruvar på sig.

Jag fick nyligen diskbråck, säger han. Han böjer sig fram som om han försöker hämta nya ord nerifrån golvet under bordet.
Man vill ju må bra också när man är sjuk, säger han.
Bra sagt, tänker jag. Vi är ju så många som är däremot. Någon borde inrätta en förbandsplats för särskilt vårdbehövande ord.
Det är över 650 möten i Almedalen den här veckan. Jag undrar var Maud håller hus. Nere på kajen är elbolaget Fortum i full gång med att presentera ett nytt projekt. Man har satt in lite större batterier på en Toyota Prius.
Vem är du, frågar man.
Journalist, säger jag.
Åh, hör jag nån säga. Fortums informationsdirektör kommer fram. Hon undrar om jag kanske vill intervjua den svenske vd:n Christian Lundberg. Nja, säger jag och försöker dra mig undan.

Men man omringar mig. Jag fattar plötsligt att jag är den ende gästen. Oj, det har kommit en besökare till den stora premiären!
Snart kommer vd:n fram, ni vet han med bonusen. Han är väldigt trevlig och ser bra ut. Han berättar att de är stolta på Fortum. De har nu fem bilar med större batterier. Och så visar han på en sladd. Man kan ladda bilen direkt vid ett eluttag. Det kan man inte på en vanlig Toyota Prius.
Va bra, säger jag.
Han stoppar in sladden i en kontakt på bilen. Man kan köra fyra mil, säger han.
Fantastiskt, säger jag och han blir verkligen glad.
Dom är så smarta nuförtiden. Jag försöker låta bli att flacka med blicken. Jag letar efter Maud.

Men så träffar jag henne på ett hotell. Hon ser pigg ut och jag tänker att hon är precis lika gammal som Madonna. Nu är det Maud och jag. Och så hundra andra journalister, tv-fotografer och Mats Knutson. Hon börjar prata och jag undrar hur länge hon ska orka. Hon är totalt trängd. FRA-debatten har förpestat Alliansens vecka. Man har gjort uppror i partiet. Och samtidigt tycker företagarna att hon gör ett dåligt jobb.
Hon talar om framtiden, om mindre skatt på miljöbilar och att folk ska få cyklar som förmån av arbetsgivarna. Hennes språk förvandlas till Almedalens egen politiska syntax och hon pratar som om hon vore klippt ur Bladerunner. Hon kämpar för att låta liksom normal men man fattar ju att hon slänger sig i väggen varje kväll.
Sen kommer hon till FRA och lagen som ger staten rätt att lyssna på alla medborgare. Vi ska bevaka folks integritet, säger hon. Jag höjer kameran och tar en bild. Vi ska följa reformen med integritetsögon, fortsätter hon.
När jag tittar på bilden senare så blundar hon. Som om hon föll i en djup och hjälplös sömn. Mardrömmen har just börjat.