Opinion 03 maj, 2006

Val 06: Frankrike har banat väg

Högern hävdar att svenska arbetare är lata och själviska. De vill inte låtsas om att vi är som alla andra.

Försäkringskassan införde förra året en ny regel. De som var föräldralediga och blev sjuka måste ansöka om föräldrapenning på nytt – vilket sinkade utbetalningen i veckor, enligt Ekot i Sveriges radio.
– Jag tror att det är många som inte kan avvara den ersättningen en månad, säger en ansvarig.
En smärre underdrift. Men det är inte första gången jag hör den attityden gentemot vanligt folk.

Vem i hela friden klarar en månad med oväntat utebliven inkomst? Någon förklarar att många människor faktiskt är beroende av ersättningen, som om vi vore ett undantag. Är vi anvsarslösa slashasar som inte har en extra månadsinkomst på banken, för att klara oförutsedda händelser – som till exempel nya rutiner hos Försäkringskassan?
Om det ändå bara vore borgarna. Men jag tror denna attityd finns hos flera. Även vissa vänsterpolitiker. Det slog mig när SVT sände Dokument inifrån med Dan Josefssons granskning av vänsterpartiet. Programmet gjorde gällande att striderna inom vänsterpartiet inte alls handlade om begreppet ”kommunism” utan snarare om ”keynesianism”. De unga kritikerna värnade det gamla socialdemokratiska folkhemsbygget medan ett gammalt garde trodde på privatiseringar och budgettak (kallas ”förnyare”).

De så kallade förnyarna i vänsterpartiet verkade vara idel riksdagsmän och kommunalråd. Kan det vara så att även dessa har ett främlingsskap till vanligt folk (såna som inte kan försörja sig en månad om inkomsten uteblir)? Kan det gå så fort att glida bort från verkligheten och in i maktens korridorer? Vi talar ju inte om ett sjuttioårigt maktinnehav eller en gigantisk parti- och statsapparat. Behövs det bara en hög lön, några ryggdunkar och lite fina middagar? I så fall är det bråttom. Vänsterpartiet måste se över de arbetsrutiner som ger mycket pengar och fel sällskap.
I övrigt måste man väl säga att vänsterpartiet granskades balanserat i SVT:s reportage. Inga specialeffekter, inte en endaste liten Sovjetmarsch drog Dan Josefsson på med. Bara en systematisk genomgång över utspel, debatter och kongresser från 1990-talets början, varvat med intervjuer i och utanför partiet.
Men det är långt kvar till valet 2006, och det skulle förvåna mig om inte media konstruerade någon enda liten skandal innan dess – särskilt om det röda blockets opinionssiffror fortsätter att stiga.

Det verkar det faktiskt som om borgarna börjar få lite svårt att hävda sig, åtminstone såhär kring Första maj. De enskilda partierna kan inte avhålla sig från frestelsen att göra egna utspel eller kritisera varandra. Samtidigt går s och v på hårt, för att dra fram de mest osympatiska delarna av borgarpolitiken i ljuset.
Dessutom har verkligheten hittills inte varit borgarna till hjälp. Knappt hade Maud Olofsson yttrat sig om att fransmännen trivdes utmärkt utan anställningstrygghet, så bröt våldsamma kravaller ut. Det väckte nog en del sympati även här. Med kravaller i Frankrike är det inte samma sak som kravaller i Sverige. Jag tror att svenskar kan ha förståelse för att folk, i andra länder, bränner bilar och ställer till det.

Högern brukar mena att svenskar är rasistiska, lata och själviska, och jämföra med någon sorts flitig förnöjsam kinesisk idealarbetare. Men det franska folket segrade. Det blev inte så mycket uppföljning i svenska media, men det framgick att inte bara svenska arbetare värnar sin trygghet. Och att vanligt folk inte behöver tolerera vilka försämringar som helst. Det alltmer folkföraktande och reaktionära centerpartiet här hemma hade gjort en missbedömning. Det kan vara mycket värdefullt för vänstern i den fortsatta valrörelsen.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.