Inför valet till EU-parlamentet finns det två vanliga invändningar mot att rösta på Vänsterpartiet. Den ena kommer från de många väljare som i grunden är emot EU och därför inte röstar i valet. Den kan sammanfattas som ”eftersom jag är emot EU så röstar jag inte i valet till EU-parlamentet. På så vis visar jag mitt missnöje”.
Den andra invändningen kommer från motsatt håll. Ofta från mer EU-positiva väljare, i den gruppen ingår också många journalister. Den kan sammanfattas som ”eftersom ni i grunden är emot EU så är det meningslöst att rösta på er, för ni kan/vill ju inte påverka EU”.
I valrörelsen blir det en huvuduppgift för oss vänsterpartister att visa varför bägge de här ståndpunkterna är fel. De som har störst anledning att rösta i valet är de som är missnöjda med EU och EU:s politik. De som ledamöter i EU-parlamentet som mest effektivt kan förändra EU till det bättre är de som i grunden är kritiska till hur unionen fungerar idag.
Vad skulle ske om bojkottlinjen lyckades och bara EU-anhängare valdes från Sverige? Skulle EU:s makt över oss minska? Skulle EU-anhängarna drabbas av akut demokratiskt dåligt samvete och lägga om EU:s politik på grund av lågt valdeltagande? Nej, självklart inte.
Valdeltagandet till EU-parlamentet har minskat stadigt. Samtidigt ökar EU:s och EU-parlamentets makt lika stadigt. De som vinner på bojkotten är högern och EU-entusiasterna. De blir då valda och får större makt, och de kommer att använda den makten för att bedriva mer av precis den politik som de som bojkottar valet inte vill ha. Samtidigt kommer EU-kritiken att försvagas. Den försvagas i EU-parlamentet, den försvagas i den svenska EU-debatten eftersom alla kritiska EU-parlamentariker är borta. Valresultatet kommer att tolkas som att svenskarna nu har accepterat EU och det kommer att göra det svårare att få en folkomröstning om EUs nya konstitution. Det är vad som uppnås med en bojkott. EU har lika makt över den väljare som bojkottar valet, men den väljare som bojkottar valet får ingen makt över EU.
De EU-kritiska ledamöterna i parlamentet är snarast mer aktiva när det gäller att konkret påverka EUs regler än vad EU-anhängarna är. Många ledamöter från ja-partierna accepterar okritiskt nya EU-regler och att EU får mer makt på olika områden. Det är också viktigt att ha ledamöter som vågar säga ifrån, som inte känner för stort behov av att anpassa sig. Allt för många ledamöter ser som sin uppgift att försvara EU och EU:s politik. När Sverige gick med i EU sa vi att vi skulle göra allt för att aktivt och konstruktivt arbeta för att förändra den, men det utan att ge upp vår grundläggande kritik. Så om man verkligen vill påverka och förändra EU så finns det all anledning att rösta in en EU-kritiker i valet i juni.
