Nämn en revolution som inte fötts i våld. Efter de franska skolprotesterna rasar svenska ledarsidor mot ”barbari”, men det reflexmässiga avfärdandet är hyckleri, anser Ann Heberlein.
Jag går och tantsurar i höstvädret i min hemstad Malmö på väg mot Gustav Adolfs torg. Plötsligt ser jag en en samling udda figurer med megafon och banderoller, några med typisk vänsterlook, komplett med palestinasjal och funktionsjackor, en ung man i svart kostym och några kvinnor i svepande kjolar och fantasifullt färgat hår. En grupp på kanske 30 unga människor har samlats för att protestera mot något. Nyfiket lyssnar jag på den unge mannen med megafon som kungör att de solidariserar sig med de franska studenterna som sedan några veckor protesterar mot en dysfunktionell och otillräcklig skola.
Jag stannar till i regnet och känner hur hjärtat börjar slå lite snabbare. Någon som vill något, människor som tror att förändring är möjlig, tonåringar som inte fastnat framför sina skärmar och som av allt att döma tar del av nyheterna och ser sig som en del av världen. Hemma kollar jag upp vad det är för gäng och hittar hemsidan Gnistor, där de beskriver sig som ”ett försök att samla information om vad som händer bland Sveriges sociala rörelser”. Eventet har rubriken ”Det är rätt att göra uppror” och initiativtagarna är syndikalistisk och socialistisk ungdom. Bra där!
Att agera, måla en banderoll, skrika i en megafon, samlas är en protest mot passiviteten som hotar att ta livet av hela mänskligheten.
Svenska ledarskribenter är inte lika förtjusta i ungdomliga protester som jag. Lisa Magnusson varnar i DN för att ”försöka förstå våldsverkarna”. I SvD är både Madina Refoi och Paulina Neuding indignerat upprörda över ”nihilism” och ”barbari”. Expressens Kristin Lundell blir till och med ”äcklad”.
Vandaliseringen och huliganismen som nästan alltid följer i spåren av manifestationer och demonstrationer är inget jag hurrar över, den är naturligtvis beklaglig – men det är ju inte en demonstrations självändamål och definitivt inte skäl nog för att avfärda protester. Det är inget annat än hyckleri. Nämn en förändring, en revolution i mänsklighetens historia som inte fötts i våld, blod och förstörelse.
Hannah Arendt skriver om den betydelse våld har haft för människans och världens utveckling i boken Om våld (1969). Arendt skriver mot bakgrund av de studentprotester som svepte över världen mot slutet av 1960-talet. Då gjorde unga människor uppror för sexuell frigörelse, mot vietnamkriget och mot den stela universitetskulturen. Deras uppror förändrade världen och metoderna var ibland våldsamma, folk kravallade, polisen var stundtals brutal och några strök med. Ibland, skriver Arendt, är våld det mest effektiva sättet att bli hörd. Men, skriver hon, våld kan vara rättfärdigt men aldrig legitimt. Arendt är ingen våldsromantiker: ”Våld förändrar, liksom alla handlingar, världen, sannolikt till en mer våldsam värld”.
Våld leder i allmänhet till mer våld – men är den insikten skäl nog att avfärda våld i alla tänkbara situationer?
Jag tror inte det. Jag tror att våldets roll i förändring, reform och utveckling är lika nödvändig som oundviklig. Jag förordar inte våld, men jag menar att det reflexmässiga avfärdandet av proteströrelser som använder våldsamma metoder är tveksamt. Är det inte med sådana argument som frihetsrörelser alltid slagits ned – medborgarrättsrörelsen, suffragetternas kamp för rösträtt, protesterna mot apartheidpolitiken i Sydafrika?
Vi lever i en passiv kultur och tid, där människor hukar ensamma framför sina skärmar, ointresserade av allt utanför sin egen lilla värld. Att agera, måla en banderoll, skrika i en megafon, samlas är en protest mot passiviteten som hotar att ta livet av hela mänskligheten. Efter mötet med de demonstrerande ungdomarna i Malmö gick jag med lättare steg. Det finns trots allt hopp. Så länge unga människor slåss för något är vi inte förlorade.
