Britt-Marie Mattsons dokumentärserie ger en välbehövlig uppdatering av historieskrivningen om nyliberalismens årtionde och vad det innebar för den svenska välfärden. Nu kommer vänstern att staka ut vägen för ett nytt systemskifte.
På SVT visades nyligen det första avsnittet av dokumentärserien Den svenska välfärden (11/1, 2018). Reportern Britt-Marie Mattson riktar uppmärksamheten mot vården och möter läkare, chefer, och ockupanter, på såväl Sollefteå BB som på Östra sjukhuset i Göteborg, för att få klarhet i kriserna som under de senaste åren har präglat sektorn. Välfärden, menar BB-ockupanten Katarina Harlestedt, är ”trygghet för alla oavsett ålder”. Under programmets gång blir det också uppenbart att välfärd måste betyda trygghet för alla oavsett inkomst – att vi på allvar måste sikta på att bygga ett samhälle av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
På åttiotalet tog man inte hotet från nyliberalismen på allvar. Nu, trettio år senare, blir konsekvenserna av det uppenbara. Nyliberala idéer präglar debatten om den offentliga sektorn så till den grad att utrymmet för motstånd krymper: att helt enkelt vara emot privatisering framställs som orealistiskt, nostalgiskt, och lite väl illiberalt.
Men det blir bara tydligare att privatiseringarna av bland annat sjukvård, omsorg och skola har lett till oklara ansvarsområden, omfattande nedskärningar och försämrad arbetsmiljö. I själva verket har New Public Management inte fört med sig ökad effektivitet eller bättre kvalitet på tjänsterna som erbjuds; nu är det istället den personal som ska ge vård och utbildning som bär den administrativa bördan. Det gör i sin tur patienter till problem som måste lösas istället för människor man försöker möta i och genom jobbet. ”Det är som om skogsindustrin skulle identifiera träd som sitt största problem”, säger en frustrerad läkare.
Under programmets gång blir det också uppenbart att välfärd måste betyda trygghet för alla oavsett inkomst – att vi på allvar måste sikta på att bygga ett samhälle av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov
Samtidigt som Britt-Marie Mattsons dokumentärserie hade premiär kom nyheten att statsbudgetens överskott överstiger 60 miljarder för 2017. Ändå är kriserna återkommande och regeringens reformer når uppenbarligen inte fram – detta eftersom att problemet är systemet. I Den svenska välfärden lägger man fram slutsatsen att de stora sjukhusen i landet måste förstatligas, att de borde vara proffs och inte politiker som bryr sig om att bli omvalda som ska styra. Att avdemokratisera sjukvården är ingen bra idé, men att göra det politiska inflytandet över vården mer långsiktigt och centralstyrt – det är bra. Att låta långsiktighet och behov styra resursfördelningen inom vården borde vara självklart. Men i effektiviseringarnas och nedskärningarnas tidevarv är minnet kort.
Britt-Marie Mattsons dokumentärserie är början på en mer sanningsenlig historieskrivning om den svenska välfärden. En historia som måste förklaras med den högerpolitiska motoffensiv mot välfärdsstaten som var verkligt systemförändrande – till det sämre. Att förstatliga de stora sjukhusen är en bit på vägen. Men om målet är ett samhälle som ser till våra behov och förmågor, som vårdar sina sjuka och svaga, och som inte låter överklassen livnära sig på grundläggande behov som vård och omsorg, måste vi inte bara sätta stopp för vinstjakten och stoppa vinstuttaget från välfärden helt, vi måste påbörja ett nytt systemskifte.
