Kommer ni ihåg våren 2014? Då hade debatten om riskkapitalets inflytande över våra skattepengar precis nått sin kulmen. Knäckebrödsskandalen briserade i Uppdrag Granskning och valarbetande vänsterpartister bjöd på kapitalistfika (knäckebröd) eller välfärdsfika (vanligt fika) på stan. Socialdemokratin och delar av högern tävlade med Vänsterpartiet om vem som var mest motståndare till vinsterna som plockades ut ur välfärden. Något så dumt som att låta skattepengar gå till privata vinster kan väl ingen komma i närheten av igen? tänkte man i sitt stilla sinne.
Jodå. Debatten om vinster i välfärden har i alla fall inte skrämt socialdemokraten Lars Stjernkvist, nuvarande kommunalråd i Norrköping och hans borgerliga samarbetspartier. Denna gång är det socialtjänstens arbete med utsatta barn och ungdomar som är föremål för riskkapitalets intresse. Upplägget går ut på att ett privat företag ska investera i en social satsning på utsatta barn och ungdomar som idag befinner sig på statliga vård- och rehabiliteringsboenden. Satsningen kommer utföras av socialtjänsten i Norrköping, men alltså finansieras av det privata riskkapitalbolaget Leksell Social Ventures. Uppsidan är att om barnen, när projektet är klart, har bättre skolresultat och inte har blivit återplacerade på olika institutioner så får Leksel Social Ventures tillbaka sina tio miljoner och får dessutom 2 miljoner utbetalt i bonus. Alltså en slags bakvänd modell jämfört med hur vinster i välfärden brukar se ut. Kapitalet finansierar, kommunen utför och betalar dessutom någon slags räntebonus på de lånade pengarna.
En stor mängd forskningsrapporter, däribland socionomen och forskaren Tapio Salonens arbete, säger att om man satsar på barn och ungdomar med sociala problem kommer det att vara en investering för framtiden, eftersom det går bättre för barn som det satsats på i tidigt skede. Att det här projektet kommer att lyckas är alltså ganska säkert. Resultatet av det blir viktiga sociala insatser för barn och ungdomar på glid och miljoner i vinst ner i fickan på riskkapitalbolaget Leksel Social Ventures. Risken för bolaget är mycket liten men vinsten förhållandevis stor.
Välfärden får aldrig göras beroende av privat välvilja.
Det stora problemet här är modellen. Denna form av finansiering är inte på något sätt ny, men har paketerats i kommun-lingo som ett sätt att tänka nytt och innovativt. Så kallade ”sociala utfallskontrakt”, som Norrköpings kommun kallar modellen för, brukar dock vara vanligare i länder där välfärdsstaten är svagare. Välfärden får aldrig göras beroende av privat välvilja. Ofta har sådan ändå accepterats i det som ligger i utkanten av det offentliga uppdraget – välgörenhet som grädde på moset. Men här handlar det ju tvärtom om livsviktig verksamhet. Det sätter en jättefarlig praxis. Om den här typen av kontrakt skulle få fäste i kommunal verksamhet så skulle vi så småningom ha en väsentlig del av välfärden som vilar på riskkapital – en betydligt skakigare grund att utveckla ett samhällsbygge på än offentliga medel.
I stället för att lägga två miljoner till på att ta hand om fler ungdomar i projektet, väljer socialdemokraten Lars Stjernkvist att stoppa dem i fickorna på riskkapitalet. Men privat kapital kan aldrig vara lösningen på socialtjänstens problem. Den består istället av att ge de svenska socialarbetarna bra förutsättningar och tillräckliga resurser – då kommer de att utföra stordåd. Det behövs inga ekonomiska morötter och inget riskkapital, bara vanliga tråkiga kommunala pengar, kunskap och socialarbetarnas yrkesstolthet.
