Efter den allmänna rösträttens införande är det sällan Sverige behövt lida av borgerlig regering. De få tillfällen som detta hittills trots allt inträffat har det varit av tre skäl:
1. Ekonomisk kris, som i valet 1991.
2. Politiska skandaler, som i valet 1976.
3. Vid mycket jämna val, röstsplittring, som i valet 1979.
Socialdemokrater kunde med hjälp av vänsterpartister vinna regeringsmakten under förra seklet av ett enkelt skäl: välfärdspolitik har ett mycket brett stöd i Sverige. Det är arbetarrörelsens två partier som drivit på denna utveckling. Tillsammans med kvinnorörelser, miljörörelser, fredsrörelser, naturligtvis. Det finns ingenting som slår detta progressiva block, det vi kan kalla vänstern i bred mening, med renhåriga metoder.
Men som valrörelsen 2006 utvecklats kan tillägga en fjärde faktor som kan bli tungan på vågen.
4. Stort underläge i medierna möts inte av organisering, 2006.
Arbetarrörelsens och det progressiva blockets hegemoni har alltid byggt på organisering av människor, inte på medial medvind. Det är ingen nytt med det. Dagstidningarna slår ned på arbetarna med ”andliga batonger”, som Nordahl Grieg skrev i sin roman Ung må verden ennu være, 1938. Det nya är att erosionen i folkrörelserna kan ha tippat över balansen. När det sker, öppnas möjligheterna för manipulation, smutskastning och illusionstrick. Då kan man få en sådan valrörelse som i USA 2000, där mediala rådgivare lyckades presentera George W Bush som folkets man och John Kerry som elitens. Då har förpackningen blivit viktigare än innehållet.
Bakgrunden till den märkliga valrörelse vi sett är att det efter ett svårt årtionde, 1990-talet går mycket bra för svenska företag, rika människor och den svenska staten. Det finns ingenting som kan motivera vare sig hårda nedskärningar eller en generalattack på den svenska modellen. Och dessutom finns minnet kvar av de nyliberala experimenten under den förra borgerliga regeringen. Det vore politiskt självmord att föreslå detta av en moderat idag. Allt Reinfeldt gör är logiskt: Moderaterna presenterar sig som socialdemokrater.
Men hur kan kopian någonsin slå originalet? Den dolda surdeg som förhindrar Göran Persson att sopa mattan med borgerlighetens guldgosse är inte arbetslöshet, utan sjukskrivningar, eller som det kallas i Reinfeldts lexikon: utanförskapet. Vi talar om människor som sparkats eller bränts ut av hetsen i arbetslivet under slutet av 1990-talet. Ingen skall inbilla sig att de moderater som för deras talan nu har hanterat dem bättre. Alliansens partier har ständigt misstänkliggjort sjuka, aldrig velat erkänna att tempot i arbetslivet höjts, aldrig velat erkänna underbemanningen. Dessa människor har sopats under mattan i samförstånd. De var priset för saneringen av Sveriges ekonomi. Nu kommer de tillbaka och spökar. Hade Reinfeldt varit statsminister de senaste åren hade de spökat för honom.
Inför varje val beställs det en mängd opinionsundersökningar. Se på inställningen till a-kassan, privatiseringar och hushållsnära tjänster som publiceras i detta nummer av Flamman. Det är inga skitfrågor. Det är några av valets huvudfrågor. Notera att moderaterna ännu inte lyckats presentera en enda undersökning som kan visa på att folk heller tror att deras huvudnummer – sysselsättningen – hjälps upp av skattesäkningar för privata arbetsgivare. Och fundera på varför borgerligheten har en chans i detta val.
Det svenska folket har icke blivit moderater. De straffar regeringen för ett antal affärer och för att den inte varit socialdemokratisk nog i sättet att lösa nittiotalskrisen. Dessvärre just i ett läge där politiken blir är på väg att bli mer traditionellt socialdemokratisk än på länge. Då talar vi om tydliga tendenser i parti och fackföreningar, inte om det knep som socialdemokraterna alltid använder i slutet på en valrörelse, den vänsterfint som alltid ställer till det för för vänsterpartiet, och som förtjänar en kommentar. Tänk själva hur det känns att streta på i fyra år med förlag som anses omöjliga, bara för att alltid bli omkörd i radikalitet samma två veckor i september. Medan Lars Ohly måste hålla sig inom debattens ramar och prata om tandvårdsreform, går Göran Persson nu utan problem loss på kapitalismen.
Men tänk också vad det säger om vårt land, dessa slutveckor då partierna gör allt för att övertyga människor de sista veckorna. Moderaterna presenterar sig som socialdemokrater. Socialdemokraterna som vänsterpartister. Det säger något om alla oss som lever i Sverige. Det säger dock ännu mer om en borgerlig regerings väg till makten.
