Pappor, ja – men vid åttiotalets början yrkesarbetade kvinnor i nästan lika hög utsträckning som män, om än för halva lönen. P-pillret och aborträtten hade gjort det möjligt för kvinnor att göra karriär. Även om stereotypen av en yuppie är en finansvalp i dyr kostym så var det knappast någon enkönad subkultur, vilket McGrath förtjänstfullt visar. Trenden med att bära sneakers på jobbet uppstod när en grupp karriärkvinnor fick lägga bort klackarna för att ta sig till jobbet trots en stor tunnelbanestrejk i New York. De stora axelvaddarna var en del av deras yrkeskostymer. Och ”nätverka” var intressant nog ett ord som användes i den feministiska rörelsen innan det togs över av business. Sjuttiotalets medvetandehöjning mynnade friktionslöst ut i marknaden.

De första yuppierna flockades till städerna för att det var billigt där. På sjuttiotalet hade New York präglats av hög brottslighet och var under en period nära att förklaras bankrutt. I en våg av ”vit flykt” hade de välbeställda vita familjerna flyttat ut till förorterna. Men nu kom deras nyutexade collegeungdomar tillbaka och började renovera gamla brunstenshus, med bibehållna eller återkonstruerade originaldetaljer som gamla takbjälkar. Många av dem tillhörde också det nya konsumentsegmentet dink – dubbel inkomst, inga barn. På bara tio år femdubblades sedan lägenhetspriserna.

Fabriksarbetarna som tidigare hade befolkat städerna, många av dem svarta och latinos, förlorade jobben och trängdes bort av gentrifieringen. Den amerikanska ekonomin förändrades, och abstraherades från samhället. ”Ett företag sågs inte längre som en grupp människor som skapade varor och tjänster som konsumerades av andra människor”, skriver McGrath. ”Det var i stället bara en finansiell tillgång; en som kunde köpas, säljas, bytas, belånas, plockas isär eller förkastas, utan särskilt mycket tanke på något annat än det ekonomiska slutresultatet.”

Från att ha varit en del av de människors liv blev företagen nu vad som kallats för ”hollow corporations”, vinstgenerande tomma skal som endast existerade för aktiespararna. Fokuset låg på att dra in vinst, inte på att faktiskt skapa någonting. Ett exempel McGrath ger är Nike, som växte snabbt under 80-talet. Av sportklädesföretaget 350 anställda ägnade sig bara något hundratal åt att faktiskt framställa varor; det mesta av det arbetet sköttes av andra företag utomlands. Nike var – och är fortfarande – ett företag som sysslar med innovationer och marknadsföring, snarare än en skotillverkare.

Men informationsekonomin blomstrade. Mängder av nya jobb skapades för reklamare på Madison Avenue och börsmäklare på Wall Street. För en del av dessa högavlönade unga urbana tjänstemän tog också lyxkonsumtionen fart – också om de inte hade råd med den. Alla ville äga en europeisk bil och renovera sina kök med köksbänkar i granit. Konsumentskulderna steg i rekordfart.

För även om yuppier tillhörde den lilla del av boomergenerationen som hade skaffat sig en högre utbildning och ett bra jobb så hemsöktes också deras livsstil av ekonomisk ångest. En professor på Manhattan, gift med en ekonom, beklagade sig i en tidning över att inte ha råd med ett hus. Trots att han borde ha tillhört en högre samhällsklass än sina föräldrar så hade han till skillnad från dem inte möjlighet att ge sina barn egna rum och ett lantställe. I stället, citerar McGrath artikeln, ”var de typiska för de par som tillbringar söndagsmorgnarna hemma, uppkurade med en miniräknare och New York Times bostadssidor, och rökt lax från en av butikerna i närheten av Columbia”.

I en annan tid, skriver McGrath, hade kanske reaktionen på en sådan ekonomisk ångest varit politisk. Medianinkomsten för familjer hade sjunkit. Borde inte de folkvalda kunna lösa problemen? Men det var inte så folk reagerade. I stället hade yuppierna börjat spendera för att kompensera för sin ekonomiska frustration. Eftersom man inte hade råd med ett hus köpte man en högkvalitativ stereo, och som ekonomen Eliot Janeway sa befolkades New Yorks gator snart av ”välklädda fattiglappar”.

Företagen visste precis hur man skulle utnyttja dessa svagheter hos konsumenterna. Marknadsföringsstrategin hos lyxglassen Häagen-Dazs, en helt igenom amerikansk produkt som givits ett påhittat och vagt europeiskklingande namn och var 75 procent dyrare än all annan glass, var typisk. Priset på Häagen-Dazs var ett medvetet säljknep. Som producenten själv formulerade det: ”Alla kunde inte ha råd med en Rolls-Royce eller en handväska från Louis Vuitton, men för 1,65 dollar kunde alla köpa ’den bästa’ glassen.”

Här påminner yuppierna kusligt mycket om min egen hipstergeneration. Hur många av oss klickar inte runt på Hemnet efter hus vi inte har råd med, för att förtränga bolåneräntor vi redan knappt kan betala, medan vi slevar i oss lyxgranola för hundratals kronor?

Den verkliga samhällsomvandlingen har alltsedan åttiotalet bestått i att skilja de som blir rika på kapital från resten av det lönearbetande packet.

”Den rikfattiga medelklassen”, som ekonomikommentatorn Andreas Cervenka har beskrivit i boken Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika, har kanske fiktiva miljonegendomar i formen av hårt belånade bostäder, men i praktiken allt mindre att röra sig med. Arbete beskattas högt, men förmögenhet inte alls. ”Att vara kapitalist är alltså inne i Sverige och en traditionell tillvaro som löneträl hopplöst ute”, skriver Cervenka.

I dagens ungdomskultur speglas den här nya klasstratifieringen med kuslig precision. Tonåringar delar upp de dominerande stilarna i tre kategorier: ”grisch” (en fejkad rikesmansestetik som påminner om min högstadietids stekare), ”laidback/old money” (en mer avspänd och mindre prålig lyxstil) och ”dräng” (alla andra). Även om kultursidornas debatter fortfarande handlar om problemen med den privilegierade medelklassen tycks kidsen fatta att det bara är en skenstrid. Visst finns det en betydande klyfta mellan de som beställer japansk fusionmat med Foodora och budcyklisterna med svältlön, men den verkliga samhällsomvandlingen har alltsedan åttiotalet bestått i att skilja de som blir rika på kapital från resten av det lönearbetande packet.

Fyrtio år efter att magasinet Newsweek förklarade 1984 som yuppiens år är vi alltså på väg tillbaka in i en kultur som upphöjer finansiella framgångar före allt annat. Samhällsomvandlingarna som McGrath beskriver bet sig kvar, och den amerikanska marknadens fokus på vinst och aktieutdelning före allt annat gröpte sakta ur västvärlden till ett såpbubblefält av ihåliga företag. Men Svarta måndagen 1987, it-bubblan som sprack 2000 och finanskrisen 2008 borde ha påmint oss om hur opålitliga pengar har blivit.

Nu blir en generation vuxen som inte minns någonting av det där. Generation Alfa, världens hittills största generation, utgörs av de som fötts från 2010 till mitten av 2020-talet. Det som skiljer dem från generation Z är många av dem fått en padda i händerna redan innan de kunnat prata. I år blir de äldsta ur generation Alfa fjorton år, så vi vet ännu inte så mycket om dem. Men generationsindelningar är omstridda kulturella konstruktioner, och det finns såklart ett överlapp mellan Z och Alfa. Låt mig framkasta en hypotes: de som är för unga för att minnas 2008 års finanskris är på väg att grundlägga en ny yuppieera.

Brats och stekare har förstås funnits länge, men de har aldrig förut dominerat ungdomskulturen. Min uppväxt befolkades av en mängd subkulturer som, för att låna min medmillenial Valerie Kyeyune Backströms ord, byggde på musik, utanförskap och fula kläder. Vi var barn under välfärdsåren på 90-talet, hade möjligen curlingföräldrar och drömde, åtminstone enligt en enkät som gjordes av internetcommunityt Lunarstorm 2006, om att jobba med kultur och media. Vi var kanske självupptagna och ytliga, men ”privilegier” var ändå ett fult ord för oss.

Ungdomsbarometern – som ofta presenteras som en sorts statistikmyndighet men i själva verket är ett företag som beforskar unga i vinstsyfte, bland annat för att hjälpa företag att rikta reklam mot dem – visar också att något har förändrats. 2004, året då jag fyllde 14, såg en tredjedel av alla unga bara orättvisor i kapitalismen, medan ytterligare en tredjedel var osäkra på vad de tyckte. Ungdomsbarometern beklagade själva detta i en debattartikel och menade att det illustrerade ”att ingen på ett begripligt sätt lyckats tydliggöra marknadsekonomin och dess mekanismer för unga”.

Men 2024 har Ungdomsbarometern äntligen fått en generation de kan vara stolta över. Den glada rubriken ”Generation Alpha: Sveriges största och mest köpkraftiga generation?” möter en på startsidan. Där får vi veta att 47 procent av 7-14-åringarna uppger sig vara ”Mycket intresserade av att tjäna pengar”. Johanna Göransson från Ungdomsbarometern säger i Ekonomiekot Extra att en stark trend hos generation Z är ”CEO-estetik” och att ha en ”executive presence” (”verkställande närvaro”). Henrik Johansson, vd för Unga aktiesparare, berättar i samma program entusiastiskt att intresset för börsen har ökat bland unga igen.

Det är inte förvånande för en generation som under barndomen tillbringat mer tid på digitala marknadsplatser än på lekplatser. Om man redan på lågstadiet gillar att shoppa och på mellanstadiet tror att man behöver dyr koreansk hudvård är det klart att man i högstadiet föreställer sig en framtid där man tjänar tillräckligt mycket för att underhålla en sådan livsstil.

Föga förvånande är inte heller Estet eller Media längre gymnasieprogram med högt söktryck. (De unga har väl också rådgivits av sina desillusionerade millenialföräldrar, ”den otursamma generationen”.) Förra läsåret var Ekonomiprogrammet för första gången det vanligaste förstahandsvalet bland eleverna. Rapporten Ungdomsfokus 2023, framtagen av vinstdrivande Rasmussen Analys, visar också att ”antalet 15–29-åringar som tror att de kommer att få det sämre än föräldrageneration har dubblerats sedan 2022. Samtidigt är det en grupp med ambitiösa mål. Åtta av tio kan tänka sig att bli chefer, och drömyrket hos flest unga är egenföretagare.”

För första gången anser också majoriteten av dem att det viktigaste på jobbet är en hög lön (48 procent). Det kan jämföras med alternativ som ”Möjlighet att göra världen bättre och/eller hjälpa andra”, numera bara viktigast för 14 procent.

Värdeförskjutningen är obehagligt lik det åttiotal som Tom McGrath beskriver i boken Yuppies. 1966, berättar han, hade några forskare vid Los Angeles-universitetet UCLA börjat göra en årlig enkät med collegeungdomar, där de bland annat frågade om deras livsprioriteringar.

”På det sena 60-talet var ’att utveckla en meningsfull livsfilosofi’ det mest populära valet. 80 procent av alla förstaårsstudenter angav det som essentiellt eller mycket viktigt. ’Att vara ekonomiskt välbärgad’ hamnade långt ner, på femte eller sjätte plats […]. I 1985 hade de två värderingarna praktiskt taget bytt plats. Att vara välbärgad var nu det viktigaste. […] Samtidigt hade en meningsfull livsfilosofi fallit till en sjätteplats”.

De senaste två åren har vi haft en negativ reallöneutveckling i Sverige, och både unga och gamla ser dystert på ekonomin. Men inte ens barnen verkar tro på att förändra samhället till det bättre, eller att man skulle kunna minska klyftorna genom att engagera sig politiskt. Färre unga än någonsin är aktiva i politiska partier. I skolvalet röstar de flesta på Moderaterna.

Återigen ser vi en kulturell högervridning som reaktion på en ekonomisk recession, och en idealisering av växande klyftor som ett sätt att hantera ångesten över dem. Det ekar av Reagan-retorik i de politiska debatterna, och alla tycks fascinerade av pengar. Under Yuppieåren i USA var teveserier som Dynasti och Dallas omåttligt populära. Den sistnämnda var en såpa om en oljeförmögen ranchfamilj. I Rumänien lät den kommunistiska presidenten Nicolae Ceaușescu bli att förbjuda den, eftersom han trodde att den skulle visa hans medborgare kapitalismens ondska. ”Hans beslut slog tillbaka”, skriver McGrath, ”när rumänerna började eftersträva den flådiga livsstilen de såg i teveserien”.

I dag slukar vi utöver realityserier om pengastinna kändisfamiljer också draman som Industry (HBO), Succession (Netflix), den norsk-svenska dramaserien Exit (NRK), White Lotus (HBO) och Billions (Showtime). Vi älskar de rika, inte minst de kallsinniga, samvetslösa finanshajarna. De är sexiga igen. När den unga, vackra arvtagerskan och aktiemäklaren Yasmin Kara Hanani låter sin pappa drunkna i senaste säsongen av Industry är det möjligtvis kallt, men långt ifrån lika motbjudande som Patrick Batemans psykopatiska styckmord.

”Överklassen, de rika, utgör vår tids viktigaste subkultur”, som Kristofer Andersson skrev förra året. På åttiotalet dominerade kapitalet också kulturen. Den legendariska discoklubben Studio 54 blev nätverkshak för börshajar, och sjuttiotalets blåjeans byttes mot kostym, hängslen och hornbågade glasögon. Men som McGrath skriver dolde fetischeringen av de unga och rika en helt annan historia.

Maskinen som kapade ojämlikheten

Giljotinen färgade historieböckerna blodröda – så pass att Marx drog sig för att tala om jämlikhet.

Essä Carl Cederström

”[D]en sanna historien om Baby Boom-generationen handlade inte om framgång eller prestationer eller exklusiva butiker eller renoverade stadshus eller fitnessklasser eller att välja mellan hundratals sorters ost. Den handlade om en klassresa nedåt [downward mobility].”

Våra barnyuppier är övertygade om att de som grupp kommer att få det sämre än sina föräldrar. Det enda alternativet de ser verkar vara girig individualism. Oavsett om framtidsbanan inom räckhåll stavas ekonomiprogrammet eller gängkriminalitet är deras fokus inställt på samma sak: pengar.

Till skillnad från ungdomsstatistikerna tror jag inte att det är lovande för framtiden. Det vittnar om ett fattigt inre liv i en alltmer ojämlik ekonomi. Fyra av fem kommer liksom inte att bli chefer. De kommer att bli konsumtionsfixerade och skuldsatta drängar – om än med en ”executive presence”.