Det är den 31 mars, påsken står för dörren och Stefan Löfven håller ännu en digital presskonferens om coronaläget. Smittspridningen ökar på nytt. Restriktionerna förlängs och förhoppningarna om högre deltagartak för konserter och sportevenemang grusas. Statsministern och myndighetscheferna kommer återigen med en uppmaning inför kommande helgdagar: begränsa firandet, träffa inte någon du vanligtvis inte träffar.
Det blir dags för frågor. Ulf Kristofferson, reporter på TV4, tar till orda:
– Uppfattar jag det rätt, du ångrar inte ordvalet i ditt uttalande om VPK?
Stefan Löfven ber inte att få gå vidare och diskutera dagens pandemirestriktioner. Han svarar och inleder ett resonemang om kommunism, demokrati och Socialdemokraternas historia. Valrörelsen 2022 har börjat.
LÄS MER: ”DEN SVENSKA DEBATTEN HADE SKRATTATS UT I TYSKLAND”
Val- och propagandastrategin ”röda faran” förknippas ofta med USA:s agerande under kalla kriget, där vänstern tvingades verka i det fördolda för att inte stämplas som demokratifientliga sovjetspioner och bli av med både jobb, vänner och säkerhet. Men strategin förekommer också i Sverige. Dels historiskt, med interneringsläger och hemlig övervakning, men också i samtiden.
Valrörelsen 2010 – där S, V och MP i förväg bildade ett block – präglades av intensiv debatt om vilken ministerpost Vänsterpartiets ledare Lars Ohly kunde tillåtas få. I Expressens partiledarutfrågning fick Ohly själv frågan om han skulle ”sova tryggt med en regering där Lars Ohly är finansminister”.
När valet 2022 nu närmar sig väcks ”röda faran” till liv på nytt. Den 30 mars fick Stefan Löfven i en DN-intervju frågan om likheten mellan borgerlighetens SD-samarbete och att Socialdemokraterna historiskt stödde sig på Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Han svarade att kommunister var ”illa”, men sade att VPK var mer än sina internationella kontakter och att han ”aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin”.
Då fick borgerligheten nog. Centerpartiets Annie Lööf twittrade samma dag att Vänsterpartiet – som bytte namn 1991 och skrev en vitbok över sina internationella kontakter 1996 – nu måste ”ta avstånd från kommunismen och dess brott mot mänskligheten”.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons publicerade sig i Aftonbladet debatt med rubriken ”Be kommunismens alla offer om ursäkt, Löfven”. Han deklarerade att anständighetens gräns var nådd och skrev: ”Den röda lampan lyser så starkt att allt förnuft, allt vett och all etikett blir till en försumbar liten detalj i jakten på det enda som betyder något: maktinnehavet. En urvattnad vänster på reträtt skyr här inga medel.”
Antydan att Stefan Löfven vill undanröja demokratin för att hålla sig kvar vid makten var inte ny. Efter att Löfven i en SVT-intervju i mitten av mars sade att en borgerlig regering med SD-stöd vore ett demokratiskt hot tolkade bland andra Ebba Busch (KD) uttalandet som att Löfven underkänner all opposition. Tobias Wikström, ledarskribent i Dagens industri, likställde statsministern med Donald Trump.
Enligt Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, springer uttalandena om vänsterns påstådda antidemokrati i själva verket ur något helt annat: borgerlighetens försök att hantera relationen till SD.
– Om man går tillbaka några år så flammade det naturligtvis upp kritik mot Vänsterpartiet då och då, och särskilt på den gamla VPK-tiden, när var det mer relevant. Men i princip var det avpolitiserat. Partierna drev inte kampanjer på det. Men när KD, M och nu också L har bestämt sig för att man kan samarbeta med SD, och fått kritik för det, så har de känt ett behov att tala om att partier till vänster minsann har samarbetat med ett parti som de pekar på har haft en problematisk demokratiuppfattning. Då kan man hoppas att kritiken mot ens eget SD-samarbete klingar av, säger Hinnfors till Flamman.
För Centerpartiet handlar det i stället, enligt Hinnfors, om att legitimera sin hållning till SD inför de andra borgerliga partierna.
– För att upprätthålla legitimiteten i kritiken av Sverigedemokraterna vill man visa att man tar avstånd från alla former av vad man nu har för epitet, ”ickedemokrati”, ”extremism”, eller så, säger han och fortsätter:
– Hade inte kritiken mot SD vuxit sig så existentiell som den gjort från mitten och vänstern så hade förmodligen inte kritiken mot Vänsterpartiet och dess historia kommit heller. Sedan kan man fråga sig om strategin fungerar eller inte.
Utöver diskussionen om regeringsunderlag används ”röda faran” också mot konkreta politiska förslag. När Reformisternas förslag om bland annat höjda fastighets- och kapitalskatter och höjd sjukförsäkringsersättning nyligen vann gehör i Socialdemokraternas Stockholmsdistrikt svarade tidigare moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark att Socialdemokraterna går i ”planekonomisk riktning” och att det är ”ett slag mot det öppna samhället”. Janerik Larsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, ställde Socialdemokraternas retorik bredvid ”Make America great again” och brexitvalspråket ”Take back control” i en debattartikel i Dagens Industri.
Finns det några som helst belägg för att S går i plan- ekonomisk riktning eller på tvärs med ”det öppna samhället”?
– För det första måste man skilja Reformisterna och Stockholmsdistriktet från hela Socialdemokraterna. Men alla partier sammanblandar sådant, S kan kritisera M för att deras ungdomsförbund gör ett uttalande och då säga att Moderaterna går i en viss riktning, säger Jonas Hinnfors.
– Men vad gäller själva sakfrågan så kan ju liberala blandekonomier spänna över ett väldigt brett fält, med större eller mindre offentlig sektor, högre eller lägre skatter. Jag kan förstå att man hamnar där i retoriken, men att kalla sådana variationer planekonomi är faktiskt djupt okunnigt. Socialdemokratin befinner sig i en bred socialliberal fåra, och till och med Reformisternas förslag kan placeras in där. Och även om S skulle gå i en mer socialdemokratisk, snarare än socialliberal riktning så är det oerhört långt mellan en traditionell socialdemokrati och en planekonomi, säger Jonas Hinnfors.
Och finns det några belägg för att tolka Löfvens uttalande om att SD är ett demokratihot som att han inte skulle godkänna oppositionen eller inte släppa ifrån sig makten?
– Det korta svaret är: nej.
Den S-märkta statsvetaren Ulf Bjereld håller med om att borgerlighetens utspel bör ses som strategi och taktik, men säger att det också handlar om en äkta ideologisk världsbild.
– Det är något som journalister och statsvetare ofta undervärderar. Visst har man en strategisk plan med att lyfta fram Socialdemokraterna som ett maktparti som inte drar sig för något, men många tycker också att det verkligen är så. Den bilden av socialdemokratin är impregnerad i delar av borgerligheten, säger Bjereld.
Thomas Ramberg, politisk kommentator på Sveriges Radio, konstaterar i en analys i Ekot att utspelen om V:s respektive SD:s demokratiska instinkter utelämnar en avgörande aspekt: tid.
– Diskussionen om VPK:s politik är i allt väsentligt historisk, medan diskussionen om Sverigedemokraternas är högaktuell. SD är den svenska utlöparen av en mäktig internationell strömning som på många håll i världen driver en auktoritär politik. Till den strömningen räknas regeringar i så betydelsefulla stater som Indien, Brasilien, Filippinerna, Ungern, Polen och tills nyligen USA och Italien. Liberaler och socialister över hela världen har fått känna på den nationalistiska vågen.
Flamman har sökt Annie Lööf, som avböjer att kommentera, och Gunnar Hökmark, som inte har återkommit.
Vad är McCarthyism?
[caption id="attachment_224464" align="alignleft" width="300"] Foto: HERBERT K. WHITE/AP/TT.[/caption]
Samlingsbegrepp för en val- och propagandastrategi där politiska motståndare, regeringsföreträdare, myndighetsanställda och kulturpersonligheter på lösa grunder pekas ut som Sovjettrogna kommunister och därför stämplas som demokratifarliga. Fenomenet är döpt efter den amerikanska senatorn Joseph McCarthy, som under den tidiga kalla kriget-eran drev, och inspirerade andra att driva, parlamentariska processer mot medarbetare och motståndare som ansågs brista i ”lojalitet” och ha koppling till ”subversiva” organisationer. Företeelsen kallas ibland också ”red scare”, ”red menace” eller ”kommunistskräck”, och har sina rötter i den första vågen av förföljelse av internationella vänsteraktivister efter att Sovjetunionen bildades 1917.
