Knappt hade Richard Wilkinson åkt hem innan Mona Sahlin på DN Debatt formulerade ny politik för att nå ökad jämlikhet – ”Vi har omprövat politiken – här är våra fyra nya mål” (13/4).
Eric Sundström, redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i Politiken skriver i sin blogg:
”Ingen bok har påverkat den europeiska socialdemokratin lika mycket sedan en annan välartikulerad, grånad, brittisk akademiker – Anthony Giddens – utkom med Tredje vägen. Om socialdemokratins förnyelse i slutet av 1990-talet.”
Det finns skäl att tro honom, och det är i så fall ett djupt symboliskt tronskifte. Anthony Giddens utgångspunkt var att det inte fanns något alternativ till kapitalismen, och att skillnaden mellan höger och vänster därför skulle vittra bort. Politiskt användes Giddens ofta för att argumentera för en allians av socialister och liberaler. Det progressiva, som liberaler och socialister antogs omfamna, handlade om individers självförverkligande, inte samhällets jämlikhet.
Om detta var vad sociologen Giddens hoppades på kan man säga att Richard Wilkinson och Kate Pickett med sin bok empiriskt har smulat sönder förhoppningarna. Samhällets jämlikhet är det mest centrala och dessutom förutsättningen för att fler än ett fåtal individer ska nå självförverkligande. Hotet mot samhället ligger i liberalismens yttersta konsekvens, en accelererande statusjakt som fräter sönder förtroende och gemenskap.
Det är förstås som Richard Wilkinson konstaterar i detta nummer av Flamman att det avgörande inte varit boken Jämlikhetsanden, utan finanskrisen och klimatförändringarna.
Under de tre decennier som högern haft greppet om samhällsutvecklingen har känslan av en vändning åt vänster flera gånger legat i luften. Så var det i Sverige 1994. Samtidigt som väljarkåren vände regeringen Bildts spektakulära fiasko ryggen dök en ny ung vänstergeneration upp. Några år senare, runt millennieskiftet, efter en global valutakris och IT-bubblan, klev en bred vänsterkoalition med Attac och den globala rättviserörelsen fram. Men vare sig 90-talets unga vänstervåg eller Attac lyckades vända vinden. Man kunde ogilla utfallet av kvartalskapitalismen, som den då kallades, men det fanns inget ekonomiskt alternativ. Den var trots allt motorn som producerade tillväxt. Löftet om att kunna rätta till samhällets skavanker med mer resurser. Att ekonomin kraschade var helt enkelt inte tillräckligt problematiskt så länge vi kunde vara säkra på att den liksom Särimner återuppstod igen.
Idag står vi i en fundamentalt annorlunda situation. Det som alldeles nyss var det enda säkra: att vi måste nå ökad tillväxt, har blivit vårt största problem. Alldeles nyss skröt vi om hur snabbt vårt tåg gick. Nu har vi upptäckt att det är på väg ner i avgrunden. Många, däribland socialdemokratin, hoppas förstås att vi inte ska behöva ifrågasätta tillväxten. Men allt fler inser att möjligheten att lägga in en växel till i tillväxtmaskinen är förbi.
Vad betyder det, ifall vi verkligen har passerat en vändpunkt? Det viktigaste och kanske det enda som är säkert är att diskussionsklimatet kommer ändras – de öppningar för en konstruktiv samhällsdebatt som saknats under så lång tid kommer dyka upp. För Vänsterpartiets del innebär det att partiets politik kan få ökad legitimitet. Men det kan lika gärna innebära att de starkaste argument man haft, det som skiljt ut och motiverat existensen vid sidan av socialdemokratin vittrar ner.
Det är vettigare att, snarare än att tänka sig denna situation som en vändpunkt (vi vänder trots allt inte tillbaka) tala om ett nytt vägskäl. Om jämlikhet blir normalt i politikens mittfåra betyder det varken att samhällets problem har försvunnit eller att jämlikhetens fiender har det. Snarast betyder allt detta att den fajt om samhällets inriktning där högern vunnit på walk over, just startade på nytt.
/Aron Etzler
