Flamman åker Östtyskland runt för att förstå Die Linkes återhämtning – och varför tyskarna är på flykt från mitten.
En bra sak med vårt hotell i Berlin är att det ligger på gångavstånd till lokalen där Die Linke har sin valvaka. Det dåliga är att det ligger precis vid East Side Gallery. Vi tvingas pressa oss genom turister som trängs likt boskap framför fritidsgårdskonst och banala fredsbudskap som pryder en kilometerlång kvarlämnad bit av Berlinmuren. Kunde de inte rivit hela när de ändå var igång?
Die Linkes valvaka äger rum precis intill turistfällan Badeschiff, en simbassäng som flyter i Spree. Jag hade dessutom hoppats att man bara kunde knalla in och lyssna på politikerna om man bara kom i god tid. Det kunde man inte. Och vi var inte där i god tid.
Plötsligt ser jag ett gammalt bekant ansikte från den tyska aktivistvänstern i vimlet. Henning Obens! En gång lärde han mig vilket magiskt ord man ska säga för att åka billig taxi i Berlin. Jag frågar Henning vad han gör nu för tiden och det visar sig att han är digital kommunikatör för Die Linke. Vi fiskar efter att bli insläppta men får inget rakt svar.
För att komma in till den egentliga valvakan behöver man ett rött armband. I stället står vi ute på ”stranden” i februari och trängs vid en tv-skärm. Jag är på uselt humör och börjar känna av huvudstadsstämningen. Här är för mycket folk och de har lite för uttänkta hipsteroutfits och lite för symmetriska ansiktsdrag.
Dags att börja dricka öl.
Vi har kört vår Toyota till Tyskland för att förstå hur vänsterpartiet Die Linke gått från att vara uträknade kring tre procent, till att spurta upp mot tio. Resan börjar dock inte i Berlin, utan i östtyska Chemnitz – tidigare känt som Karl-Marx-Stadt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Väl där hamnar vi öga mot öga med en gigantisk byst av kommunismens urfader. Inklusive sockeln är det vildvuxna granitnyllet tretton meter högt. När Chemnitz bytte namn efter återföreningen var även jättehuvudets framtid under diskussion men med tiden blev dor Nischel, ”Skallen” på lokalmål, en symbol för staden i sig.
Några tjejer i högstadieåldern sitter nedanför sockeln och väntar på bussen. När jag frågar vilken relation de har till platsen säger en att hon inte tänker så mycket på den och vad den står för. En annan svarar på bred tysk-engelska:
– It’s a cool place to chill.
I Chemnitz är Karl Marx överallt – inklusive i extremhögerns propaganda. FC Chemnitzers södra läktare står sedan länge under extremhögerns kontroll, och man har välutvecklade samarbeten med politiskt likasinnade runt andra fotbollslag. 2019 höll man en tyst minut för grundaren till nätverket Hoonara – en förkortning som står för ”huliganer, nazister och rasister”.
Ändå återkommer kommunisten från Trier ständigt i bild och text på flaggor, klistermärken och halsdukar i den högerlutande supporterkulturen.
En kort promenad från jättehuvudet träffar vi Tim Detzner, som är lokal partiordförande för Die Linke i Chemnitz. Han sitter på partiets medborgarkontor mitt på den halvt övergivna butiksgatan Brühl Boulevard. Vid öronen hänger ett bluetooth-headset och på bordet ligger ett XXL-paket Pall Mall.
Väl där hamnar vi öga mot öga med en gigantisk byst av kommunismens urfader. Inklusive sockeln är det vildvuxna granitnyllet tretton meter högt.
Sensommaren 2018 drabbades staden av ökända upplopp efter att en man knivhuggits till döds i ett bråk på en stadsfestival i stan. De två misstänkta var syriska migranter och dagen efter samlades lokala fotbollssupportrar med extremhögersympatier för en spontan protest där förbipasserande med utländskt utseende blev jagade och attackerade.
Ytterligare en dag senare arrangerades demonstrationer och motdemonstrationer på samma yta vid Karl Marx-monumentet. Tim Detzner ansvarade för den antirasistiska motdemonstrationen som samlade 1 500 personer. På andra sidan polislinjen stod högerextremisterna som var runt fem gånger så många.
– Det var en tung dag. Vi var osäkra på om polisen kunde eller ens ville skydda oss. Jag hoppades bara att så många som möjligt av oss skulle komma hem oskadda.
Supportrar till Chemnitzer FC utgjorde kärnan i den invandrarfientliga mobiliseringen.
– DDR är en del av klubbens historia. Chemnitzer FC vann den östtyska ligan som FC Karl-Marx-Stadt. De kan inte göra något åt det.
När DDR upplöstes 1990 ombildades det gamla statsbärande partiet SED till ett nytt parti, det socialistiska PDS. 2007 förenades partiet med ett gäng tidigare fackliga socialdemokrater, och bildade Die Linke.
Så sent som 2014 var de det dominerande oppositionspartiet i Chemnitz, en stad i ungefär samma storlek som Uppsala. I lokalvalet tio år senare hamnade de på femte plats – medan Sahra Wagenknechts populistiska utbrytarparti BSW blev dubbelt så stort.
Ändå ler den lilla östtyska tanten när hon förstår vilket parti som knackat på. Håret är kort och kritvitt. Hon har på sig gråa mysbrallor och en stickad ljus tröja. Jag står bredvid den lokala kandidaten Marten Henning och nickar med under samtalet. Vi är båda ganska långa. Hon ser ut som ett litet russin i tofflor när hon kikar upp mot oss.
Vi har åkt till bostadsområdet Fritz-Heckert-gebiet för att knacka dörr med Die Linke. Området består av enorma höghus, och är döpt efter en kommunistledare från Weimartiden som begravdes i muren på Kreml, tillsammans med bland andra Clara Zetkin.
Som mest fanns här drygt 30 000 lägenheter, men efter järnridåns fall revs ungefär en tredjedel då många stod tomma. Lägenhetskomplexen som blev kvar är färgglatt renoverade och huset vi befinner oss i har nyputsad fasad i lekfulla färger och fräscha trapphus.
När Marten Henning frågar vad som är viktigast i det tyska valet funderar tanten en kort stund innan hon svarar. Hennes röst är bestämd och hon spänner blicken i oss.
Hon ser ut som ett litet russin i tofflor när hon kikar upp mot oss.
– Jag vill att det ska bli fred och att kriget i Ukraina ska avslutas. Till varje pris! De har ingen rätt att kräva landområden.
Marten Henning kämpar på, och till sist säger tanten att Ukraina ska ha kvar sina gränser som de var innan invasionen.
När hon stängt igen dörren pustar Marten ut så att hans yin-yang-örhänge dinglar till:
– Ukrainapolitiken är en stor skillnad mellan oss och BSW. Wagenknecht förlorar röster på sin linje som bara är ”fred, fred, fred” och att Trump är en bra kille.
Det är inte bara i Chemnitz som Die Linke backat. Under hösten gick partiet mot att förlora sin plats i den tyska förbundsdagen. Interna motsättningar om kriget i Ukraina och coronapandemin hade sedan länge förlamat partiet och i januari 2024 bröt sig Sahra Wagenknecht och hennes anhängare ur partiet.
Man trodde sig ha fram till september 2025 för att omorganisera och kraftsamla – men så kollapsade Scholzregeringen och valrörelsen kom sju månader tidigare än planerat. Partiet som hängde på repen blev nu närmast dödförklarat.
De som höll fast vid att ursäkta Rysslands krig mot Ukraina gick över till Wagenknechts parti BSW. I dag är Die Linke tydligare i att man fördömer invasionen och att Ryssland bär ansvaret. Samtidigt motsätter sig partiet fortfarande vapenleveranser till Ukraina.
– Krig får aldrig bli ett medel för att bedriva politik. EU fortsätter köpa den gas och olja som finansierar Putins krig. Låt oss börja där.
Helgen inför valet pekar opinionsmätningarna mot ett drömresultat. För ett par veckor sedan lade det traditionella högerpartiet CDU fram ett stramt asylförslag som i praktiken innebar ett samarbete med det auktoritärt högerpopulistiska Alternativ för Tyskland. Som svar bröt en våg av demonstrationer och protester ut över hela landet.
– I tysk politik brukar varje högervåg följas av en liten vänstervåg. Vi har sett det en handfull gånger tidigare.
Tim pekar också på ett ökat genomslag i sociala medier. Parlamentsledamoten Heidi Reichinnek är enorm på Instagram och Tiktok, och höll ett uppmärksammat tal i parlamentet där hon uppmanade människor att gå ut på gatorna. I samband med protestvågen rusade de lokala partiorganisationernas följarantal i sociala medier.
– Vårt eget och ett par andra lokala konton stängdes ned ett tag eftersom tillströmningen av nya följare fick plattformen att tro att de var köpta.
Vid spårvagnshållplatsen utanför Leipzigs centralstationen står en klunga fotbollssupportrar och skriker på en uppjagad hemlös man på andra sidan spåren. De kastar en glasflaska mot honom. Ett ögonblick senare ser vi att han har kuken ute. Vi har anlänt till Östtysklands främsta kulturarvsstad.
I den renoverade funkisbyggnaden Haus Leipzig håller Die Linkes lokala sektion ett sista stormöte innan valet. En handfull storfräsare är på plats. Parlamentsledamöterna Caren Lay och Sören Pellmann ska tala ihop med publikmagneten Heidi Reichinnek.
På promenaden till mötet passerar vi valaffisch efter valaffisch för Sören Pellmann. Han ställer upp i Leipzigs södra valkrets där kampen står mellan blåfärgade AfD och Die Linke. På en affisch står han beredd med röda boxhandskar på och intygar att bara Pellmann slår de blåa. Intrycket är älskvärt snarare än hotfullt. Pellmann själv ser ut som en nallebjörn och använder glasögon med linser tjocka som slantad falukorv.
Det är lång kö för att komma in och de som inte får plats står kvar utanför och följer mötet på storskärm. I salen är ljuset neddraget och två röda strålkastare blinkar i takt med en technolåt som samplar ett tal från den kultförklarade partiföreträdaren Gregor Gysi. På scenen hänger en röd banderoll med texten ”Leipzig förblir rött”.
I tysk politik brukar varje högervåg följas av en liten vänstervåg.
Överlag är det många som tagit på sig ett eller annat plagg i rött för att markera sin partilojalitet. Själv bär jag inte rött, utan det har slumpat sig så denna lördag att jag faktiskt bär brunt. En brun skjorta närmare bestämt. Dessutom var jag bara för någon timme sedan och klippte kort snedlugg hos en barberare. Bäst att se riktigt entusiastisk ut så att ingen anar oråd.
Min sociala paranoia hinner dock inte få fäste eftersom energin i rummet är som en blandning av strejkmöte i Weimarrepubliken och ett amerikanskt partikonvent. Representanterna sitter uppradade för ett panelsamtal men håller snarare korta brandtal som åhörarna jublar åt. Sören Pellmann konstaterar från scenen att han och Heidi Reichinnek fick höra att de skulle bli Die Linkes sista gruppledare i parlamentet men att det nu har tänts en vulkan.
Heidi Reichinnek betonar att valkampanjen handlar om alla som deltagit i den och inte bara de politiska kandidaterna. Sedan ler hon brett och tillägger att det förvisso kan ha spridits ett och annat bra klipp i sociala medier.
När mötet är slut och åhörarna ringlar ut ur salen spelas ledmotivet till den tecknade 90-talsserien Sailor Moon i högtalarsystemet. Ett gäng tjejer i japanska emokläder dansar och sjunger med i den tyska texten som handlar om att känna kraften i drömmen om rättvisa. För en månad sedan låg partiet klart under spärren i mätningarna. Nu hoppas man på tvåsiffrigt.
Det är söndag kväll, och vi har bränt vidare genom forna DDR mot Berlin. Nu väntar vi på den första valprognosen med vars två plastglas Berliner Pilsner i handen. Partiernas resultat räknas upp i storleksordning. CDU blir störst och AfD tar andraplatsen. Ingen större förvåning där.
Plötsligt knackar någon på min axel. Henning har fixat in oss. Vi rafsar åt oss några plastskyltar det står ”PRESS” på. Den svenska journalistkårens spjutspets lämnar nu sandlådepöbeln bakom sig vid den konstgjorda stranden.
När vi går in i lokalen stiger jublet. Prognosen för Die Linke ligger på över åtta procent. Det firas som på en fotbollsläktare. Människor gråter. Lättnaden och glädjen är nästan ofattbar. Som skumkronan på verket ser konkurrenterna i BSW och nyliberalerna i FDP ut att hamna under spärren.
I tumultet tappar jag bort den lilla plastskylt som jag alldeles nyss var så nöjd över. Men kanske tillhör vi inte en så exklusiv skara trots allt? En kille med ett blinkande hundhalsband om halsen har också blivit insläppt. Någon timme senare ser vi honom stå och prata med partiledaren Jan van Aken. Då smyger min kollega fram för att be om en kort intervju men en vinglig van Aken pekar på ölen och klargör att det inte blir något.
