Nyheter 12 januari, 2024

Vänstern får inte blunda för antisemitismen

Förintelseöverlevaren Ginette Kolinka protesterar mot antisemitism i kölvattnet av kriget i Gaza, vid Paris förintelsemuseum den 18 november 2023. Foto: Thibault Camus/AP.

Svaret på högerns anklagelser om antisemitism kan inte vara att förneka dess existens. I stället måste vänstern erkänna dess förekomst inom den egna rörelsen, och skapa en allians mot alla former av förtryck.

I spåren av händelseutvecklingen i Israel och Palestina har något oväntat skett: en ny generation vänsterjudar har tagit ton i offentligheten. Det har i Sverige manifesterats genom tre upprop mot Israels krigsbrott (AB 13/11, GP 16/11 samt Expressen 17/11), som samtidigt riktat krav på att vänstern och Palestinarörelsen att göra upp med antisemitiska tendenser. Paulina Sokolow har talat om att vänsterjudar utkämpar ett tvåfrontskrig, Taliah Pollack har skrivit om vikten av att empatiskt förstå såväl palestinska som judiska trauman (DN 11/10 samt 10/11) och själv har jag spelat in ett avsnitt av Krakelpodden om antisemitism och Israelkritik. Ett internationellt upprop har krävt en vänster som är sant solidarisk och internationalistisk, utan att fastna i enkelspårig antiimperialism och konspiratoriskt tänkande med antisemitiska undertoner.

Till skillnad från högern, vars agenda är att använda anklagelser om antisemitism för att legitimera Israels krigsbrott, begär vi vänsterjudar solidaritet med förtryckta palestinier, men också med judiska erfarenheter av utsatthet. Målet med att påpeka problemet med antisemitism är inte att tysta kritik mot Israel, utan att rörelsen behöver lära sig att yttra den på sätt som är korrekta, politiska och bygger på solidaritet med alla förtryckta grupper. Vi ska inte ägna oss åt avståndstagande utan åt folkbildning och fördjupad förståelse.

Som Hansalbin Sältenberg skriver i Parabol (4/2023) är det viktigt att tala om antisemitism på nya sätt i det offentliga samtalet och inte låta högerns definitioner vara allenarådande. Dessvärre gör han sedan själv samma misstag som han anklagar högern för: att använda antisemitism som en anklagelse mot den politiska fienden, utan att erkänna dess närvaro i den egna rörelsen. Det behöver vi dock göra.

Ett problem är att kunskapen om strukturell antisemitism ofta saknas i vänstern. Det finns också, liksom i det svenska samhället i stort, en grundläggande okunskap om judiskt liv: om traditioner, olika trosinriktningar och judisk historia, samt om hur antisemitism har format den judiska verkligheten. Okunskapen leder till fördomar, till förnekelse och till en bristande empati med judar.

Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Sverige, inklusive den svenska vänstern, präglas också av starka normer av protestantism och sekularism i ohelig förening. Det leder till ifrågasättanden och diskriminering av den som vill leva enligt judiska traditioner, samtidigt som man har svårt att se hur hela det svenska samhället är marinerat i kristendom, från kalenderns röda dagar och förskolornas obligatoriska luciafirande till grundläggande värderingar om gott och ont. Oviljan att erkänna det egna arvet gör att svenskar har svårt att förstå antisemitism, eftersom det också innebär att erkänna hur de antijudiska idéernas kristna rötter fortfarande genomsyrar samhället.

Antisemitism bör inte bara förstås som uttryckligt judehat utan finns internaliserad i våra föreställningsvärldar. Därför behöver man lära sig hur strukturell antisemitism fungerar för att kunna identifiera den. Det liknar sättet som vi feminister och antirasister lär oss hur vi omedvetet återskapar beteenden och språkbruk som leder till förtryck av kvinnor, hbtq-personer och personer som utsätts för rasism. Som den antirasistiska rörelsen också har lärt sig så räcker det inte med att ha en pin på jackan; man måste vara beredd att förändra sitt eget förhållningssätt. Och att praktisera antirasism gäller också i förhållande till judar.

Varför är detta viktigt att tala om just nu? Jo, en trovärdig antirasistisk rörelse måste motarbeta rasism av alla slag. Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Begreppet antisemitism härrör ur 1800-talets antijudiska politiska rörelse i Tyskland. Den ville särskilja sig från den tidigare kristna antijudaismen, och menade att problemet med judarna inte var deras religion utan deras ras. Antisemitism bygger på samma föreställningar om vi och dem som rasismen i övrigt, men har vissa särdrag som har att göra med det historiska sammanhanget, där judar var den främsta närvarande minoriteten i Europa under mycket lång tid.

Mobb. Den 30 oktober ropade en folkmassa antisemitiska slagord på flygplatsen i Makhachkala, i ryska Dagestan. Foto: AP.

Antisemitismens funktion är att upprätta en syndabock: man samlar det hotfulla i en figur som det går att förena sig emot. På grund av historiska föreställningar och berättelser – troper som man brukar säga – antar denna ultimata fiende lätt en judisk skepnad. Den långa traditionen i Europa av att använda judar som syndabock är inte lätt att skaka av sig, men inte heller omöjlig. Men i så fall behövs aktivt antirasistiskt agerande. Och det måste börja med kunskap.

Några specifika drag hos antisemitismen är demoniseringen, skuldbeläggandet och konspirationsteorin. De har alla rötter i kristendomens föreställning om att judarna dödade Jesus och därmed förkroppsligar den ultimata ondskan på jorden – listiga, svekfulla och blodtörstiga. I dag har idéerna översatts till mer moderna uttryck, men ibland kan man också hitta direkta överföringar från medeltiden i bildspråket.

Att använda metaforer för att retoriskt understryka Israels grymheter är förstås lockande. Samtidigt sker liknandet av judar eller judiska företeelser med Satan, vampyrer, slaktare, ormar eller asätare i en historisk kontext. Sådana liknelser har tidigare använts för att rättfärdiga våld mot judar. Genom dem lämnar man den politiska kritiken och rör sig in i en postkristen, symbolisk värld där ondskan fortfarande (omedvetet) har ett judiskt ansikte. Ett exempel är den väggmålning i Malmö som framställer Netanyahu som en orm och en vampyr, vilket båda är antisemitiska nidbilder. (Sydsvenskan, 31/12)

På samma sätt är man ute på den hala konspiratoriska isen om man antyder judisk makt över media eller världspolitik, judisk snålhet och girighet eller judisk skuld till alla världens problem – även om man har bytt ut ”judar” mot ”sionister” eller ”israelisk lobby”. Det är viktigt att förstå att om man reproducerar antisemitiska föreställningar utan att nämna judar är det fortfarande antisemitism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt.

Många beskrivningar av Israels och Palestinas historia lider av förenklingar. Ofta hänger de samman med skeva föreställningar om judisk makt eller bristande kunskap om judiskt lidande. En nyanserad förståelse av bakgrunden till det som sker innebär inte att man legitimerar Israels krigsbrott i Gaza eller det långa förtrycket av palestinier, men det kan ge en förmåga att utöka sin empati till fler.

Det är förstås också viktigt att understryka att judar i diasporan (de som lever utanför Israel – det vill säga majoriteten av jordens judiska befolkning) inte bär skulden för den israeliska regeringens handlingar. Men judisk historia spelar ändå en roll för att förstå situationen. Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.

En förenklad historieskrivning ser bara sionismens imperialistiska sidor – och de finns absolut där – men inte hur det också var en rörelse sprungen ur ett djupt och våldsamt förtryck av judar. Det antisemitiska våldet drabbade judar i Europa före, under och efter Förintelsen, och för den delen i Mellanöstern efter Israels bildande, då de stora grupper av judar som bott där i århundraden eller årtusenden fördrevs eller kände sig tvungna att flytta.

Detta innebär också att slagordet ”från floden till havet” behöver avslutas ”alla måste bli fria” och inte landa i slutsatsen att de förtryckande kolonisatörerna ska ”åka hem” – för ett sådant hem utanför Israel finns inte för de flesta israeliska judar. Visst har USA och Storbritannien alltid haft ett stort inflytande i Israel, men landet är inte en brittisk eller amerikansk koloni. En lösning måste alltså inkludera även områdets judiska befolkning.

Symboltätt. En propalestinsk väggmålning i Malmö där antisemitiska inslag har sprejats över med röd färg. Foto: Inas Hamdan.

Det finns en lång judisk vänstertradition som inte ser Israel och sionismen som ett bra svar på antisemitismens problem, och till denna tradition räknar jag mig själv. Som Isak Gerson skriver i Flamman (20/8) tror jag inte att man måste ”tråna efter just det förromerska israelitiska kungariket som centret för vår nostalgi” utan lika gärna kan drömma om fungerande mångkulturer på andra platser än Israel. Men att inte förhålla sig till problemet antisemitism eller till Förintelsen och de våldsamma förföljelserna av judar i Europa och Mellanöstern före och efter den, är att förneka judisk historia, judiskt lidande och därmed judar som mänskliga. Berättelsen om Israels tillkomst måste alltså vara komplex.

Man kan och bör kritisera Israel. Samtidigt måste man förstå att många judar genom historien inte har haft någon annanstans att ta vägen för att överleva. Man bör också känna empati för att Israel kan representera ett hopp eller livlina i ljuset av antisemitismen, särskilt för äldre judar som vuxit upp i Förintelsens tunga och enorma skugga. Alltför ofta försvinner den dimensionen i ett svartvitt tänkande där Israel (och judar) står för makt, i en världsbild där den komplexa judiska historien och erfarenheten inte passar in.

Att vara noggranna med hur vi beskriver och förstår Israel och dess geopolitiska position är inte att göra krigsbrott mer acceptabla. Men att vilseleda angående Israel gör det svårare att bygga en bred rörelse för internationell solidaritet. När det dessutom sker genom strukturell antisemitism, troper och idéer som anspelar på judisk makt och girighet, blir det direkt farligt. Att överge den politiska kritiken för en postkristen moralisk världsbild, där man föreställer sig att ondska är en drivande kraft, är dessutom att släppa taget om vänsterns materialistiska analysverktyg till förmån för en förenklande moralism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt. Därför är det viktigt att aktivt arbeta för att behålla nyanserna och empatin och att inte sprida stereotypiserande bilder, lögner eller överdrifter.

Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 september, 2025

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)