I spåren av händelseutvecklingen i Israel och Palestina har något oväntat skett: en ny generation vänsterjudar har tagit ton i offentligheten. Det har i Sverige manifesterats genom tre upprop mot Israels krigsbrott (AB 13/11, GP 16/11 samt Expressen 17/11), som samtidigt riktat krav på att vänstern och Palestinarörelsen att göra upp med antisemitiska tendenser. Paulina Sokolow har talat om att vänsterjudar utkämpar ett tvåfrontskrig, Taliah Pollack har skrivit om vikten av att empatiskt förstå såväl palestinska som judiska trauman (DN 11/10 samt 10/11) och själv har jag spelat in ett avsnitt av Krakelpodden om antisemitism och Israelkritik. Ett internationellt upprop har krävt en vänster som är sant solidarisk och internationalistisk, utan att fastna i enkelspårig antiimperialism och konspiratoriskt tänkande med antisemitiska undertoner.

Till skillnad från högern, vars agenda är att använda anklagelser om antisemitism för att legitimera Israels krigsbrott, begär vi vänsterjudar solidaritet med förtryckta palestinier, men också med judiska erfarenheter av utsatthet. Målet med att påpeka problemet med antisemitism är inte att tysta kritik mot Israel, utan att rörelsen behöver lära sig att yttra den på sätt som är korrekta, politiska och bygger på solidaritet med alla förtryckta grupper. Vi ska inte ägna oss åt avståndstagande utan åt folkbildning och fördjupad förståelse.

Som Hansalbin Sältenberg skriver i Parabol (4/2023) är det viktigt att tala om antisemitism på nya sätt i det offentliga samtalet och inte låta högerns definitioner vara allenarådande. Dessvärre gör han sedan själv samma misstag som han anklagar högern för: att använda antisemitism som en anklagelse mot den politiska fienden, utan att erkänna dess närvaro i den egna rörelsen. Det behöver vi dock göra.

Ett problem är att kunskapen om strukturell antisemitism ofta saknas i vänstern. Det finns också, liksom i det svenska samhället i stort, en grundläggande okunskap om judiskt liv: om traditioner, olika trosinriktningar och judisk historia, samt om hur antisemitism har format den judiska verkligheten. Okunskapen leder till fördomar, till förnekelse och till en bristande empati med judar.

Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Sverige, inklusive den svenska vänstern, präglas också av starka normer av protestantism och sekularism i ohelig förening. Det leder till ifrågasättanden och diskriminering av den som vill leva enligt judiska traditioner, samtidigt som man har svårt att se hur hela det svenska samhället är marinerat i kristendom, från kalenderns röda dagar och förskolornas obligatoriska luciafirande till grundläggande värderingar om gott och ont. Oviljan att erkänna det egna arvet gör att svenskar har svårt att förstå antisemitism, eftersom det också innebär att erkänna hur de antijudiska idéernas kristna rötter fortfarande genomsyrar samhället.

Antisemitism bör inte bara förstås som uttryckligt judehat utan finns internaliserad i våra föreställningsvärldar. Därför behöver man lära sig hur strukturell antisemitism fungerar för att kunna identifiera den. Det liknar sättet som vi feminister och antirasister lär oss hur vi omedvetet återskapar beteenden och språkbruk som leder till förtryck av kvinnor, hbtq-personer och personer som utsätts för rasism. Som den antirasistiska rörelsen också har lärt sig så räcker det inte med att ha en pin på jackan; man måste vara beredd att förändra sitt eget förhållningssätt. Och att praktisera antirasism gäller också i förhållande till judar.

Varför är detta viktigt att tala om just nu? Jo, en trovärdig antirasistisk rörelse måste motarbeta rasism av alla slag. Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Begreppet antisemitism härrör ur 1800-talets antijudiska politiska rörelse i Tyskland. Den ville särskilja sig från den tidigare kristna antijudaismen, och menade att problemet med judarna inte var deras religion utan deras ras. Antisemitism bygger på samma föreställningar om vi och dem som rasismen i övrigt, men har vissa särdrag som har att göra med det historiska sammanhanget, där judar var den främsta närvarande minoriteten i Europa under mycket lång tid.

Antisemitismens funktion är att upprätta en syndabock: man samlar det hotfulla i en figur som det går att förena sig emot. På grund av historiska föreställningar och berättelser – troper som man brukar säga – antar denna ultimata fiende lätt en judisk skepnad. Den långa traditionen i Europa av att använda judar som syndabock är inte lätt att skaka av sig, men inte heller omöjlig. Men i så fall behövs aktivt antirasistiskt agerande. Och det måste börja med kunskap.

Några specifika drag hos antisemitismen är demoniseringen, skuldbeläggandet och konspirationsteorin. De har alla rötter i kristendomens föreställning om att judarna dödade Jesus och därmed förkroppsligar den ultimata ondskan på jorden – listiga, svekfulla och blodtörstiga. I dag har idéerna översatts till mer moderna uttryck, men ibland kan man också hitta direkta överföringar från medeltiden i bildspråket.

Att använda metaforer för att retoriskt understryka Israels grymheter är förstås lockande. Samtidigt sker liknandet av judar eller judiska företeelser med Satan, vampyrer, slaktare, ormar eller asätare i en historisk kontext. Sådana liknelser har tidigare använts för att rättfärdiga våld mot judar. Genom dem lämnar man den politiska kritiken och rör sig in i en postkristen, symbolisk värld där ondskan fortfarande (omedvetet) har ett judiskt ansikte. Ett exempel är den väggmålning i Malmö som framställer Netanyahu som en orm och en vampyr, vilket båda är antisemitiska nidbilder. (Sydsvenskan, 31/12)

På samma sätt är man ute på den hala konspiratoriska isen om man antyder judisk makt över media eller världspolitik, judisk snålhet och girighet eller judisk skuld till alla världens problem – även om man har bytt ut ”judar” mot ”sionister” eller ”israelisk lobby”. Det är viktigt att förstå att om man reproducerar antisemitiska föreställningar utan att nämna judar är det fortfarande antisemitism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt.

Många beskrivningar av Israels och Palestinas historia lider av förenklingar. Ofta hänger de samman med skeva föreställningar om judisk makt eller bristande kunskap om judiskt lidande. En nyanserad förståelse av bakgrunden till det som sker innebär inte att man legitimerar Israels krigsbrott i Gaza eller det långa förtrycket av palestinier, men det kan ge en förmåga att utöka sin empati till fler.

Det är förstås också viktigt att understryka att judar i diasporan (de som lever utanför Israel – det vill säga majoriteten av jordens judiska befolkning) inte bär skulden för den israeliska regeringens handlingar. Men judisk historia spelar ändå en roll för att förstå situationen. Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.

En förenklad historieskrivning ser bara sionismens imperialistiska sidor – och de finns absolut där – men inte hur det också var en rörelse sprungen ur ett djupt och våldsamt förtryck av judar. Det antisemitiska våldet drabbade judar i Europa före, under och efter Förintelsen, och för den delen i Mellanöstern efter Israels bildande, då de stora grupper av judar som bott där i århundraden eller årtusenden fördrevs eller kände sig tvungna att flytta.

Detta innebär också att slagordet ”från floden till havet” behöver avslutas ”alla måste bli fria” och inte landa i slutsatsen att de förtryckande kolonisatörerna ska ”åka hem” – för ett sådant hem utanför Israel finns inte för de flesta israeliska judar. Visst har USA och Storbritannien alltid haft ett stort inflytande i Israel, men landet är inte en brittisk eller amerikansk koloni. En lösning måste alltså inkludera även områdets judiska befolkning.

Det finns en lång judisk vänstertradition som inte ser Israel och sionismen som ett bra svar på antisemitismens problem, och till denna tradition räknar jag mig själv. Som Isak Gerson skriver i Flamman (20/8) tror jag inte att man måste ”tråna efter just det förromerska israelitiska kungariket som centret för vår nostalgi” utan lika gärna kan drömma om fungerande mångkulturer på andra platser än Israel. Men att inte förhålla sig till problemet antisemitism eller till Förintelsen och de våldsamma förföljelserna av judar i Europa och Mellanöstern före och efter den, är att förneka judisk historia, judiskt lidande och därmed judar som mänskliga. Berättelsen om Israels tillkomst måste alltså vara komplex.

Man kan och bör kritisera Israel. Samtidigt måste man förstå att många judar genom historien inte har haft någon annanstans att ta vägen för att överleva. Man bör också känna empati för att Israel kan representera ett hopp eller livlina i ljuset av antisemitismen, särskilt för äldre judar som vuxit upp i Förintelsens tunga och enorma skugga. Alltför ofta försvinner den dimensionen i ett svartvitt tänkande där Israel (och judar) står för makt, i en världsbild där den komplexa judiska historien och erfarenheten inte passar in.

Att vara noggranna med hur vi beskriver och förstår Israel och dess geopolitiska position är inte att göra krigsbrott mer acceptabla. Men att vilseleda angående Israel gör det svårare att bygga en bred rörelse för internationell solidaritet. När det dessutom sker genom strukturell antisemitism, troper och idéer som anspelar på judisk makt och girighet, blir det direkt farligt. Att överge den politiska kritiken för en postkristen moralisk världsbild, där man föreställer sig att ondska är en drivande kraft, är dessutom att släppa taget om vänsterns materialistiska analysverktyg till förmån för en förenklande moralism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt. Därför är det viktigt att aktivt arbeta för att behålla nyanserna och empatin och att inte sprida stereotypiserande bilder, lögner eller överdrifter.