Om det finns någon film som kan påverka den politiska mitten – de få amerikaner som kommer till valstugorna utan att ha beslutat sig för vad de skall rösta på – kan detta vara filmen, skriver Washington Post om Michael Moores Fahrenheit 9/11.
Filmen spelade in 21,96 miljoner dollar de tre första dagarna filmen visades – mer än någon annan film denna helg och ett nytt rekord för dokumentärer. Moore själv satt det tidigare med Bowling for Columbine.
Först såg det ut som filmen inte skulle ens kunna distribueras.Nu anklagas Moore för att spela på känslor, att ha gjort en spekulativ film med dålig faktakoll. Om hans fakta håller lär vi få veta – knappast någon annan film kommer granskas lika hårt i år. Men den dokumentära form han har är en form där det subjektiva ofta har stort utrymme.
En snabb blick tillbaka i dokumentärhistorien visar också att om dokumentärer kan anses opartiska, betyder det bara att de ligger i dåtidens mittfåra.
Visst är det intressant att den amerikanska högern mobiliserar mot Moores rätt att använda känslor i en påkostad produktion. Och av en slump samtidigt som Timbro försöker ge sig på ”popvänstern”. Men det säger också någonting om vad som är väsentligt

Moore spelar i en liga där vänstern inte har befunnit sig på länge: den liga där publiken inte bara är de närmast sörjande, deras opponenter och de yrkesskrivande. Det vanliga scenariot är ju att ett antal ”patriotiska” filmer från höger kommer och kammar hem storpublik, medan vänstern och krigsmotståndarna skriver pamfletter och anordnar seminarier med högst begränsad räckvidd. Och som de insiktsfulla videoagitatorerna på guerrillanews.com skriver: det går inte att producera skakiga videoklipp på Noam Chomsky-föreläsningar och sedan klaga på att ingen bryr sig.
We want more. Alltså: en, två, hundra Michael Moore.