Under 00-talet, epoken då internationell vänster och progressiva kallade sig ”globaliseringsrörelsen”, var det en del av världen som tilldrog sig särskild uppmärksamhet och ofta uppfattades som något av en vägvisare – Latinamerika. Jättedemonstrationer fällde nyliberala presidenter i länder som Argentina och Bolivia, medan vänster- och mitten-vänsterregeringar genom valsedeln tog över makten i det ena landet efter det andra. Fenomenet kallades det ”rosa tidvattnet”, eftersom de flesta regeringar lade sig i något slags mellanläge mellan Europas urvattnade socialdemokrati och 1900-talets ortodoxa socialism, från Hugo Chávez radikala vänsternationalism i Venezuela till Ignazio ”Lula” da Silvas betydligt försiktigare välfärdsbygge i Brasilien.
Men ett par år in på nästa årtionde hade det mesta rosa suddats ut från kartan. Regeringarna i Paraguay och Brasilien störtades genom dubiösa parlamentarisk-juridiska manövrer och i Honduras genom en regelrätt statskupp. I Ecuador gjorde vänsterregeringen en 180 graders sväng åt höger, medan Nicaragua och Venezuela gradvis utvecklades till besvikelser för många tidigare anhängare. Till slut förlorade också några tidigare mitten-vänsterkoalitioner makten i legitima val, i Argentina, Uruguay och El Salvador. Med högerextrema nationalister som Brasiliens Jair Bolsonaro och nyliberala politruker som Argentinas Mauricio Macri vid makten började det i stället talas om en latinamerikansk högervåg.
Men de senaste åren har vinden vänt igen. Bara under förra året vann den unga vänsterkandidaten Gabriel Boric presidentvalet i Chile, Peru fick sin första vänsterpresident i och med marxisten Pedro Castillos otippade valseger, och i Honduras återtog vänstern makten när Xiomara Castro, gift med den störtade tidigare presidenten Manuel Zelaya, vann valet. Dessförinnan hade vänsterregeringar valts i både Mexiko och Argentina. Och i år kan vågen fortsätta. Colombia håller presidentval i slutet av maj och i Brasilien i oktober. I båda länderna ligger mitten-vänsterkandidater – Gustavo Petro respektive Lula – bra till i opinionsundersökningarna, även om mycket kan hända tills dess.
En ekonomisk analys från banken ING, som knappast kan misstänkas för att sprida vänsterpropaganda, konstaterar att ”Latinamerika har redan sett ett avgörande skifte åt vänster under 2021”.
Nu kan en ny politisk karta ritas där Mexiko, Colombia, Peru, Brasilien, Chile och Argentina, plus ett par mindre länder, alla styrs av någon variant av vänster-, mitten-vänster- eller progressiva regeringar. Ändå har denna andra våg passerat nästan under radarn och fått betydligt mindre uppmärskamhet än det ”rosa tidvattnet”.
– Jag tror egentligen inte på ”vågor”. Kontinenten har varit och är konstant i en dragkamp. Under den förra höjdpunkten för vänstern fanns fortfarande konservativa länder dit den aldrig nådde, säger Pablo Ospina Peralta, historiker vid Bolivar-universitetet i Quito i Ecuador, till Flamman.
– Varje land har sina unika drag. Men man kan säga att en nyliberal hegemoni brutits i länder – Colombia, Peru, Chile – där den alltid varit stabil tidigare, länder som uppfattats som modeller, föregångsexempel, säger han.
Den första generationen vänsterregeringar svek en del av förväntningarna folken hade på dem, även om de genomförde många och uppskattade reformer – ofta så uppskattade att efterträdare valt att behålla dem. De mer radikala, vänsternationalistiska ländernas flaggskepp Venezuela sjönk efter Hugo Chávez död ned i djup ekonomisk och politisk kris under Nicolás Maduros styre. Nicaragua har upplevt en medelmåttig ekonomisk utveckling under den tidigare sandinistiske gerillakämpen Manuel Ortega, men i och med den ökande repressionen och hans långa maktinnehav ser många inte längre landet som demokratiskt. De regeringar som höll mer på demokratiska principer som maktdelning och ledarrotation, har å andra sidan ofta misslyckats att få till stånd djupgående förändringar. Till exempel bevarade Uruguay i stort sett landets position som något av ett finansparadis i Sydamerika under socialdemokratiska Frente Amplios över ett årtionde långa maktinnehav – även när de leddes av den djupt respekterade ”Pepe” Mujica.
Kan den nya vågen finna en väg runt den förras begränsningar? Vad karaktäriserar den? Analytikern John Kavanaugh kallar den, i en intervju med Al Jazeera, för en ”millenievänster”.
– Jag skulle inte kalla den rosa, som står för en traditionell socialism; det som kommer här är annorlunda. Det är mer nyanserat, mindre macho och mer inriktat på unga väljare som bryr sig om miljön. Det finns mer gröna och feministiska strömningar i rörelsen.
Han exemplifierar med Honduras Manuel Zelaya som störtades i en statskupp, känd för sina cowboyhattar och sin skamlösa kärlek till rampljuset. När vänstern nu gör comeback är det i stället under ledning av en kvinna och en politiker med en mindre extravagant och mer inkännande stil, Xiomara Castro – trots att hon också är Zelayas hustru.
Det är ofta svårt att peka ut exakt när en tendens eller ett fenomen börjar, men om man ska peka ut ett datum och en plats för den andra vänstervågens början måste det nog bli den 18 oktober 2019 i Chile. Det var då som de massiva demonstrationerna mot biljettprishöjningar i tunnelbanan i huvudstaden Santiago bröt ut. Frågan är om ens de mest optimistiska demonstranterna då kunde förutse hur mycket rörelsen skulle växa: den spreds som en löpeld från huvudstaden till städer över hela landet, från gymnasieelever till människor ur alla samhällssektorer – även om den fortfarande dominerades av unga – och från frågan om biljettpriser till ett ifrågasättande av hela landets ekonomiska och politiska modell. Det var en brokig och kaotisk rörelse som ändå lyckades finna ett konkret krav att samlas kring – en ny grundlag som skulle ersätta den nyliberala konstitution som landet fortfarande dras med sedan diktaturens dagar.
Efter att demonstrationerna gjorde avbrott för pandemin följdes de av seger i folkomröstningen om huruvida en ny grundlag ska skrivas, en progressiv seger i valet till den församling som ska skriva grundlagen, och till sist presidentvalseger – efter ett oroande uppsving för ultrahögermannen José Kast – för vänsterns Gabriel Boric, tidigare studentledare och världens yngste president med sina 35 år.
– Chile präglades i årtionden av ett tvåpartisystem, mellan den traditionella högern och mittenkoalitionen Concertación, som turades om vid makten utan att ändra mycket i samhällsmodellen, vilket ledde till en utbredd apati och besvikelse över det politiska systemet. I det senaste valet tog sig ingen av partiernas kandidater till utslagsomgången. I stället stod en ny vänster mot ultrahögern, säger Pablo Ospina Peralta.
Med Boric installerad på presidentposten och grundlagsförsamlingen satt i arbete tycks Chile definitivt ha slagit in på en progressiv väg. Kan det bli något av en vägvisare för andra länder i regionen, på samma sätt som till exempel Venezuela var det under den första vågen?
– Jag tror Gabriel Boric kan bli något av en kontinental ledare, som Lula och Chávez var under den första vågen. Han har ett slags republikansk anda i stället för de tidigare ledarnas paternalistiska och populistiska modell, som med tiden kom att bli en svaghet. Han har en dynamisk rörelse bakom sig med nya former för folklig medverkan, särskilt i och med den nya grundlagsförsamlingen, säger Pablo Ospina Peralta.
Denna församling har hittills mest antagit allmänna principer, förutom att i februari fastslå rätten till abort – ett i sig nog så stort steg i det tills nyligen ganska konservativa landet. Men de stora sociala och ekonomiska frågorna – bland annat ett förslag om nationalisering av naturresurser – återstår fortfarande att ta tag i. Nyligen gav sig församlingen dessutom ytterligare tre månader, fram till slutet av juli, för att slutföra det omfattande arbetet.
– Församlingen präglas av en stark feministisk tendens, av representation för urbefolkningen, av många partioberoende ledamöter som kommer direkt från spontana folkrörelser. Det är en ny sammansättning, men det återstår fortfarande att se vad de kan uppnå. För att nå de nödvändiga två tredjedelars majoritet för att få grundlagen antagen måste de också förr eller senare kompromissa med den politiska mitten, säger Marcelo Lhermitte, uruguayansk kommunikationsvetare som arbetat med valkampanjer för vänsterpartier i flera länder.
Utvecklingen i Colombia liknar på många sätt den i Chile: en våg av demonstrationer med sociala krav, följd av ett uppsving för en ny mitten-vänster och en god chans för en kandidat ur en ny generation – Bogotás tidigare borgmästare Gustavo Petro – att vinna presidentvalet.
– En förutsättning för genombrottet var fredsavtalet med Farc-gerillan. De väpnade rörelserna i Latinamerika har för länge sedan blivit kontraproduktiva och legitimerade bara auktoritära regimer, säger Pablo Ospina Peralta.
Så länge gerillan existerade kunde också alla former av proteströrelser demoniseras och kriminaliseras genom att kopplas till den. Även om Colombia fortfarande är ett farligt land för exempelvis miljöaktivister, visade demonstrationsvågen att något avgörande hänt: den hade ”brutit rädslans förbannelse”, som Lalis Smile, en populär politisk youtuber, uttryckte det.
Även om Petro skulle vinna nästa månads val har han stora utmaningar framför sig: Colombia har drabbats hårt ekonomiskt under pandemin och väpnade grupper och mäktiga brottssyndikat finns fortfarande kvar.
– Han måste hantera ett land med enorma problem, och det är inget enkelt utgångsläge för att sjösätta radikala reformer, säger Marcelo Lhermitte.
Han påpekar att Petro ändå har en historia av kreativa reformer, framför allt hans mjuka kriminalpolitiska linje som kraftigt lyckades minska våldet i Bogotá med satsningar på sociala insatser i slumområden snarare än fler poliser.
Det kan vara lättare att vinna val än att sedan regera. Xiomara Castro hade knappt hunnit tillträda posten innan hon drabbades av sin första motgång: 20 parlamentsledamöter från hennes eget parti hoppade av och röstade fram en talman från oppositionen i stället för den hon föreslagit. Mexikos president Andrés Manuel Lopez Obrador är fortfarande hyfsat populär i opinionen, men han har varken genomfört några verkligt genomgripande reformer eller lyckats lösa problemet med våldet och narkotikakartellernas makt: förra månaden mejade till exempel kartellsoldater ned 20 personer på en tuppfäktningsarena i norra Mexiko.
Pedro Castillo, den peruanske läraren som bedrev valkampanj från hästryggen, har också mött konstant motstånd. Oppositionspartier i parlamentet har kontinuerligt sökt en laglig väg att avsätta honom: en ny sådan motion, med tveksamt konstitutionellt stöd eftersom den baseras på en paragraf som snarast är tänkt att användas om presidenten drabbas av mentalsjukdom eller liknande, behandlas just nu. Tidigare försök har fallit på att det inte gått att samla en parlamentarisk supermajoritet. Castillo har bytt ut en rad ministrar och rådgivare och brutit med Vladimir Cerron, ordföranden i partiet Peru Libre som stod bakom hans kandidatur, vilket har lett till en splittring i partiet. Men verkligheten har också hunnit ifatt honom: även om hans seger var en historisk milstolpe för vänstern, var den också möjlig tack vare att han hade turen att ställas mot Keiko Fujimori – dottern till en tidigare diktator och som är misstänkt för allvarliga korruptionsaffärer – som stora delar av befolkningen avskydde hjärtligt.
– Castillo kom till makten med ett radikalt program, men har än så länge inte haft stödet i parlamentet eller i samhället för att driva igenom särskilt stora delar av det. Han har fått koncentrera sig på att överleva, säger Marcelo Lhermitte.
De nya vänsterregeringarna har också kommit till makten i en komplicerad global situation, menar Lhermitte. Kriget i Ukraina har gjort uppdelningen i maktblock i världen skarpare, med krav på att stater väljer sida.
– De som i dag utgör det gamla gardet, Ortega och Maduro, har backat Ryssland, men Maduro har långtifrån samma auktoritet som Chávez hade. Boric har tydligt fördömt kriget och skickat stöd till Ukraina, medan andra presidenter i stort sett undvikit att ta ställning så långt som möjligt.
Inget land i Latinamerika har hittills anslutit sig till de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland.
Världsekonomin har också vänt nedåt, vilket kan göra radikala reformer svårare att genomföra. Om den första rosa vågen på 00-talet möjliggjordes ekonomiskt av historiskt höga råvarupriser, som ett resultat av den explosionsartade efterfrågan från Kina och Indien, befinner sig världen nu snarare i permanent lågkonjunktur. Å andra sidan kan det också användas som argument för att kräva att de rika bidrar mer. I Argentina, som befann sig i en svår ekonomisk situation redan innan pandemin började, ser man exempel på båda tendenserna – landet blev till slut tvunget att sluta en överenskommelse med Internationella valutafonden IMF. Men en fraktion inom den regerande koalitionen driver samtidigt på för hårda åtgärder för att upptäcka och beskatta gömda utlandsförmögenheter. Samtidigt exporterar många länder i regionen just de råvaror som gått upp i pris tack vare sanktionerna mot Ryssland, vilket skulle kunna mildra krisens verkningar.
Vilken väg den nya vänstervågen tar kanske blir klarare efter en eventuell återkomst för Lula i Brasilien i höst, ett land som befolkningsmässigt representerar halva Sydamerika och därför har ett dominerande inflytande. Hans utsikter ser goda ut efter Jair Bolsonaros katastrofala pandemihantering och allmänt konflikt- och skandaldrabbade mandatperiod. Lula verkar dock välja att spela säkert genom att redan nu gå i allians med mittenpolitikern Gerardo Alckmin, vilket en del av de radikalare krafterna i hans parti PT protesterat mot. På ett sätt är det typiskt: vänstern och mitten-vänstern kommer tillbaka efter högerns misslyckanden, men är än så länge försiktig med att gå framåt med egna radikala projekt.
