Gunnar och Åsa Ågren beskriver 90-talskrisens förödande negativa effekter på ett sätt jag helt kan instämma i. När det gäller det som jag uppfattar som deras syn på krisens orsaker och vad som borde ha gjorts åt den blir jag betydligt mer tveksam.
”Före krisen var Sverige på väg mot ökad jämlikhet” skriver de båda. Det är fel. Enligt Anna Fransson på LO (i Fördelning av inkomster och förmögenheter, 2009, finns på nätet) ökade klyftorna under hela 80-talet, främst beroende på att de rikaste och villaägarna gynnades mest av den internationella konjunkturen och den växande kreditbubblan. Ansvaret för att politikerna inte klarade av den nödvändiga finanspolitiska åtstramningen vilar främst på S-regeringen, men också vårt parti drog sitt strå till stacken genom att vägra ställa upp på några som helst sparförslag eller skattehöjningar.
Att bubblan sprack och 90-talskrisen drabbade oss berodde främst på en avreglerad finanskapitalism som växt explosionsartat, men också på den internationella lågkonjunktur som följde på Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott. Kopplingen av kronan till EU:s kalkylvaluta spelade också en negativ roll på samma sätt som euron nu bidrar till att dra ner Grekland i avgrunden.
Vad var det då som gjorde att Sverige trots allt det negativa Gunnar och Åsa skriver om ändå kom ur krisen i något bättre skick – något lägre arbetslöshet och starkare offentliga finanser – än många andra jämförbara länder och regioner? Dels var det att kronans fall med cirka 30 procent efter november 1992 stärkte exportindustrins konkurrenskraft. Dels lyckades den nya S-regeringen ihop med oss på hösten 1994 konstruera ett budgetsaneringsprogram i storleksordningen 120 miljarder kronor ungefär lika fördelat på skattehöjningar och besparingar. Ett program som sedan S ihop med C försämrade fördelningsprofilen på men ändå genomförde i sina huvuddrag. Efter 1998 års val kom sedan budgetsamarbetet mellan S, V och MP, som åren 1999 till 2003 faktiskt ledde till en kort period av minskade inkomstklyftor.
Gunnar och Åsa skriver ”… att det är viktigt att vänstern inte ser på när vår historia formuleras om för att passa in i nyliberalismens världsbild” samt att ”… ‘bota’ kriser genom nedskärningar har aldrig varit någon framkomlig strategi”. Jag är osäker på vad de menar. Var det fel av V att delta i budgetsaneringen? Det var ju just nyliberaler som Lars Jonung som ansåg att vi inte skulle ha gjort något alls utan låta kapitalismens marknadskrafter på egen hand ta oss ur krisen.
Den nu pågående krisen är inte bara orsakad av en finansmarknad som löper amok och av högerns blinda tro på den osynliga handen. Det handlar också om politiker från både höger och vänster som inte vågat ta kortsiktigt impopulära beslut om att strama åt i högkonjunkturer. Samt om arbetarrörelsens oförmåga att se nödvändigheten av att demokratiska motmakter till kapitalismen måste byggas internationellt och över nationalstaternas nivå.
