Varför ska vänstern prata om invandrares utbildningsnivå, när det inte är relevant för den politik vi vill föra? Jonas Wikström följer en kulturdebatt i Aftonbladet som blir mer och mer svårbegriplig.
Ann Charlott Altstadt skrev i Aftonbladet 22/3 en artikel som väckte viss uppmärksamhet (läs: irritation) inom vänstern. Altstadts huvudpoäng är att flyktinginvandringen inte utan vidare kan antas bidra till Sveriges välfärd, bland annat eftersom invandrare har visat sig ha svårare att få jobb.
Det är lätt att följa Altstadt en bit på vägen. Visst finns det de som hört talas om att välfärden har personalproblem och att vi därför borde se flyktingarna som en ekonomisk välsignelse (och slutar resonemanget där). Har man den bilden så avpolitiserar man integrationspolitiken: då spelar det ingen roll vilken regering som sitter vid makten, alla som kan jobba bara sugs upp av de offentliga behoven. Det är också möjligt att Altstadt har rätt i att det förekommer överdrifter när det gäller flyktingarnas utbildningsnivå. Så nej, visst: det är inte genom att säga att det blir lätt som vänstern skaffar trovärdighet för att en stor invandring fungerar. Det är klart att det behövs en arbetsmarknadspolitik av en helt annan kaliber än den vi sett de senaste decennierna. Med mer av samma – ja, då är sannolikheten stor att även de nyanlända kommer att vara arbetslösa i samma utsträckning som tidigare invandrargenerationer.
Vem har sagt att det måste vara mer av samma?
Men vem har sagt att det måste vara mer av samma? Knappast Petter Larsson, vars artikel Altstadts är ett svar på. Han skriver tydligt att för att flyktingarna ska bli till nytta för svensk välfärd krävs ”omfattande utbildningssatsningar, bostadsbyggande och en finanspolitik inriktad på hög sysselsättning.” Altstadts framtidsbild blir så dyster eftersom hon istället utgår från att den nuvarande – misslyckade – jobbpolitiken kommer att bestå och att vänstern kommer att fortsätta utöva ett marginellt inflytande. Mer av samma. Och då är det klart att vänstern aldrig kan få rätt, om vi måste tänka bort möjligheten att ställa om politiken.
Det är helt sant att utan en bra jobbpolitik kommer många invandrare att vara en kostnad. Men detsamma gäller faktiskt även varje ”nyanländ” svensk – det vill säga alla som föds i landet just nu. Om vi räknar bort en trygg uppväxt, en bra skola och många lediga jobb att söka – alltså politik – ur bilden så är det stor risk att också dessa barn blir en kostnad för samhället. Även för de nyfödda krävs en viss nivå av ansträngning från samhällets sida för att de senare i livet ska kunna göra rätt för sig och bidra till utvecklingen. På ett så skakigt fundament vilar faktiskt samhället: det är beroende av god politik för att fungera.
En ny politik för full sysselsättning måste öka antalet jobb att söka så mycket att även de som är minst attraktiva på arbetsmarknaden får en chans att bli anställda. Som denna ledarsida skrev så sent som förra veckan: det finns ingen anledning att stirra sig blind på de individuella tillkortakommandena hos (många av) de nyanlända. Den arbetarmarknadspolitiska ideologi som har fokuserat på att rusta individerna har nått vägs ände.
Och här finns också den stora svagheten i Altstadts resonemang: hon vill att vänstern ska göra flyktingarnas individuella tillkortakommanden till en del av sin ”problembeskrivning” – för att, bland annat, potentiella SD-sympatisörer inte ska tro att någon ”mörkar” dem. Men varför bära ut fakta i ljuset som inte har någon bäring för den ekonomiska politik vi förespråkar? En individualisering av massarbetslöshetsproblemet är ju inte vänsterns politik. Om Altstadt har rätt i att vänstern inte ska måla upp en bild av att allting ordnar sig av sig självt – och det har hon – så kan vi nöja oss med att sluta säga så. Vi behöver inte gå från ett dåligt argument till ett annat.
Det är också svårt att förstå hur klarspråk om individuella tillkortakommanden ska leda över till den sympatiska medicin som Altstadt trots allt ordinerar: en ”omfattande social och ekonomisk omvandling av samhället”. Om man lyfter det som ett huvudproblem att många flyktingar är dåligt utbildade, riskerar man nog att folk tänker att lösningen är mer utbildning, inte socialism. Kanske vill Altstadt i grund och botten mest säga att problemet är stort, och att vänstern ska vara tydlig med det. Det är i så fall riktigt. Men behöver det egentligen sägas? Precis som Göran Greider i sin ”tredje vägen”-artikel i Aftonbladet är frågan om inte Ann Charlott Altstadt irriterat sig på en ganska liten del av vänstern, och blundat för den etablerade? Vad har Jonas Sjöstedt sagt – ledaren för det ojämförligt största organisatoriska uttrycket för vänstern i Sverige? Det borde få definiera ”vänstern” oftare i sådana här diskussioner.
