Vad heter ordföranden för EU:s högsta domstol?
Med den elaka frågan inledde jag ett samtal om Europas framtid i ABF-huset i torsdags. Ingen i rummet visste, inte ens jag själv. Kanske är det bara ordföranden själv som vet.
Vi var där för att prata om den nya boken Disciplinerad demokrati av Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander. Där nämner han paradoxen att svenskar är kontinentens mest EU-positiva folk – samtidigt som vi knappt vet någonting om vad som händer i unionen. Samtidigt är de flesta svenska lagar europeiska direktiv eller regleringar, och unionen har en enorm inverkan på svensk politik.
Jonas Elvander beskriver hur unionen utformades av två rörelser som fann varandra efter andra världskriget, europeiska federalister och tidiga nyliberaler. Båda var livrädda för massdemokratin, men av olika skäl. Europavännerna för att folket hade visat sig benäget att rösta fram krigsgalna fascister, nyliberalerna för att de ansåg att politiker bör hålla sina kladdiga fingrar borta från marknaden.
Redan Romfördraget lovade smälla regeringar på fingrarna, men det var först i början på 1990-talet – när nyliberalismen bröt igenom på allvar i Europa, samtidigt som unionen växte snabbt, som löftena infriades. Genom Maastrichtfördraget 1993 blev kraven på en stram finanspolitik och låga statsskulder till lag.
Detta sammanföll med Sovjetunionens fall och uppslitande diskussioner om vänsterns riktning. Vänsterpartiet tog bort ”kommunisterna” 1990, samma år som Norrskensflamman gick över till att kalla sig ”socialistisk”. EU-motståndet dök upp som en perfekt första profilfråga och identitet för det nya Vänsterpartiet. Detta berodde på en delvis korrekt analys av unionen, men också på rörelsens arv.
Partiet var visserligen sedan 1960-talet demokratiskt socialistiskt. Men ideologisk vaghet kan göra det lättare att behålla medlemmar som inte gillar förflyttningen. Därför är det säkrast att inte bena ut förändringar alltför tydligt.
I dag är det dessutom inte EU som tvingar Sverige i nyliberal riktning utan tvärtom.
En sådan är den svenska vänsterns förhållande till Europa. För partier som under en stor del av kalla kriget ställde sig neutrala mellan västerländsk demokrati och östeuropeisk diktatur, möjligen för att inta en ”tredje ståndpunkt”, följde ett antal konsekvenser. Det gällde att vara emot ett förenat Europa, då det skulle störa Sovjetunionen. Med argument om ”antimilitarism” och ”fred” uppmanade man europeiska länder till minskade försvarsutgifter, utan att ställa samma krav på Sovjetunionen. Tongångar som känns igen än i dag. Där ingick att se USA som huvudfiende och enda imperialistiska stormakt.
På 1990-talet verkade analysen stämma. EU blev allt mer nyliberalt och USA var friare än någonsin att starta krig. I dag vet vi att bilden behöver korrigeras.
Ryssland har visat sig vara minst lika girigt imperialistiska som USA, och i Hongkong kväste Kina nyligen ett uppsving för arbetarkampen med 4 000 nya fackföreningar. Att bara vara emot ”väst” är inte längre gångbart, om det någonsin var det. I synnerhet inte om man ser demokratin som ett framsteg som genomdrevs av arbetarklassen.
I dag är det dessutom inte EU som tvingar Sverige i nyliberal riktning utan tvärtom. Medan allt fler driver på för en solidarisk finanspolitik som kan hjälpa de hårdast drabbade under nästa finanskris ställer sig Sverige i vägen. Socialdemokraten Magdalena Andersson sade rentav till Dagens Nyheter att eurons största svaghet är att man ”löste ut de länder som inte skötte sig” (27/5). Sverige har blivit ett av kontinentens mest nyliberala länder i EU:s ”frugala fyra”. Till och med fackförbunden tänker i termer av ”Sverige först”, som när de motsatte sig plattformsdirektivet för gigarbetare med hänvisning till den svenska modellen.
Samtidigt kom man under pandemin överens om att pausa de ack så stränga reglerna för offentliga investeringar. Emmanuel Macron förklarade att landet ”är i krig” och investerade över en halv biljon kronor, och vid World economic forum i Davos i januari sade han att Europa återigen behöver investeringar i samma skala för att möta klimathotet. Sådana argument borde komma från vänster.
Krisen visade att EU:s nyliberala regelverk kan sättas ur spel. Frågan är varför vi inte har gjort det oftare. Svaret är att vänstern inte har försökt. Den har lämnat walkover för att fokusera på nationalstaten. I Sverige har man dessutom länge köpt socialdemokratins argument om att åtstramningarna räddade välfärden, vilket har hjälpt att göra Sverige till det land som håller hårdast i EU:s nyliberala arkitektur.
Och genom att framställa unionens regelverk som oövervinnerliga har även vänstern bidragit till att stärka EU:s makt. Samtidigt har man förlorat ett momentum man hade kunnat använda för att bygga upp en gemensam vänster som ser både problemen och möjligheterna i EU.
Men om unionen ska förvandlas från en nyliberal fästning till ett instrument för progressiv politik måste man våga bryta mot budgetregler, trots de böter som Kommissionen utfärdar för olydiga länder, och bete sig i enlighet med det Europa man vill se. I Frankrike går politiker som Jean-Luc Mélenchon och François Ruffin redan i sådana tankegångar.
Till och med den grälsjuka extremhögern har lyckats bygga en international som nu går starkt framåt i Europavalet. De ordnar ständiga stjärnspäckade möten, senast i Madrid, medan man på vänsterns konferenser i stort sett bara träffar svenska politiker. Därför har vi sällan hört mustiga tal av socialistledare som Raoul Hedebouw och Paulo Raimundo – eller knappt hört deras namn.
Vänsterpartiets väljare vet detta. De är till 55 procent positiva till unionen, mot 20 procent negativa. Det är bara inom partiet som medlemskapet fortfarande är en tvistefråga. För att hålla ihop flankerna har man behållit en formulering om utträde, och låtit bli att engagera sig för en europeisk vänster som kan pressa på för federala klimatinvesteringar, besvara finans- och flyktingkriser, samt beskydda kontinenten om Ryssland begår ännu ett övergrepp på ett grannland. Om man inte vill sitta i knät på USA i dessa frågor är EU det enda alternativet, och i en multipolär värld kan ett socialt Europa spela en progressiv roll.
Men det vågar man ännu inte säga i ledningen. Resultatet kallas i USA för en pizzaburgare. För att göra alla nöjda serverar man en kombination som ingen gillar. Det är därför som Nooshi Dadgostar i sitt första maj-tal skyndade förbi Nato och Gaza för att fokusera på de frågor där partiet är enat, det vill säga välfärd och arbetsvillkor i Sverige.
Så i utrikesfrågor lär vi få fortsätta käka platt bröd med smältost och saltgurka. Domstolsordföranden Koen Lenaerts sitter säkert ett tag till.
