Inrikes/Nyheter 20 augusti, 2022

När arbetarklassen och medelklassen blev ett löntagarkollektiv

Medelklassen framställs ofta som en bortskämd och löjlig motpol till arbetarklassen. Men det var alliansen dem emellan som byggde världens mest framgångsrika välfärdsstat.

Under 1900-talet byggdes den svenska välfärdsstaten, en konstruktion vars idé var att skapa grundtrygghet för alla. Detta sociala skydd har starkt bidragit till att ranka Sverige som ett av de bästa länderna att leva i, med högt Human Development Index (HDI), där målet har varit frihet och trygghet. Arbetarklassen har ofta framhävts som den viktigaste kraften bakom välfärdsbygget, men historien är mer komplex än så. Det som särskiljer Sverige från många andra länder är hur medelklassen blev involverad i välfärdsbygget. I de flesta andra länder har medelklassen ofta fungerat som en konservativ motpol till arbetarklassen. I Sverige slöts dock en allians mellan arbetarklass och medelklass, som skulle visa sig vara avgörande för välfärdens framväxt. Hur skapades detta samhällskontrakt mellan löntagarna?

Under början av 1900-talet var det småborgare, med egna affärsrörelser, som man främst benämnde som medelklass. Visst fanns det tjänstemän men de var betydligt färre än i dag, och hade rollen som arbetsgivarnas högra hand och förtroendemän. De hade en högre status än arbetarna och kände i regel en starkare lojalitet med arbetsgivarna än med arbetarna. I takt med att arbetarrörelsen mobiliserade starkt på ena kanten under 1900-talets första decennier och kapitalet expanderade på den andra, började denna medelklass också känna sig trängd. Sekelskiftets medelklass, affärsidkare som tjänstemän, var ofta konservativa och de såg hur den fria marknaden ledde till att mindre aktörer och familjeföretag konkurrerades ut. Ett klassiskt exempel på detta är hur de stora handelsaktörerna EPA och Konsum gjorde det svårt för småföretagare att få det att gå runt. Därtill kämpade fackföreningarna för höjda löner och kortare arbetstid, vilket allmänt bidrog till höjda arbetskraftskostnader.

Tiden var inte på den äldre medelklassens sida, som i stället fick det allt tuffare. Kampen mellan arbete och kapital skulle komma att accentueras under 1900-talet. Under 1930-talet var det många i denna grupp som också vände sig till reaktionära och nazistiska rörelser, som både var negativt inställda till storkapitalet och arbetarrörelsen. Flera konservativa tänkare tog också här till orda och kämpade för att bevara den svenska medelklassen. Statsvetaren Elis Håstad skriver i En aktiv medelklasspolitik från 1940-talet att samhället inte längre värdesatte medelklassens individualism, utan att det föredrog den grå kollektivismen. När masskulturen bredde ut sig försvann egenheterna och karaktärsrikedomen hos medelklassen. Den konservative författaren Waldemar Hammenhög skrev på 1940-talet boken Medelklassens trångmål. Han menade att mellan 1920 och 1940 hade medelklassens läge försämrats avsevärt och ställde sig extra kritisk till den judiska invandringen. Han menade att de inte ville bli kroppsarbetare utan i stället tog medelklassens arbeten. Judiska flyktingar var överflödiga och direkt fördärvliga, bland annat då de konkurrerade ut den svenska medelklassen. Hammenhög skrev i sin bok: ”Enligt en färsk tidningsuppgift finns nu cirka 25 000 stycken främlingar inom landets gränser. Ur medelklassen synpunkt är detta 25 000 stycken för många”.

Det tidiga folkhemmets framsteg hade i synnerhet gynnat de fattigaste och arbetarklassen. Flera förmåner var initialt behovsprövade som till exempel barnbidraget. Gratis skolmåltider och skolböcker utgick till de fattigare men inte till medelklassen. Arbetarrörelsen kämpade vidare för ytterligare förbättringar och här såg den äldre medelklassen hur arbetarklassen faktiskt började flåsa dem i nacken. Livslönerna för tjänstemän med högre utbildning, något de hade finansierat helt själva, var inte långt ifrån arbetarnas livslön. Sociologen Torgny T:son Segerstedt hävdade i sin studie Människan i industrisamhället från 1952 att ”den gamla medelklassen visar missmod och i större utsträckning har [från arbetarna] övertagit rollen att vara en missgynnad samhällsklass”.

Det blev också tuffare att driva småföretag. Sociologen Göran Therborn har konstaterat att andelen småföretagare kulminerade runt 1940 och att det skedde en kraftig och snabb minskning av småföretagare efter 1950. I stället växte storföretag som Atlas Copco, ASEA och SKF. Hjälpta av den rådande näringslivspolitiken och subventioner för större företag, kunde de anställa många, dra nytta av stordriftsfördelar samt var konkurrenskraftiga på en internationell marknad. Den offentliga sektorn växte den med och även där behövdes tjänstemän – under 1940-talet började innebörden i begreppet medelklass att sakta ändras. Från att ha varit en småborglig affärsidkare var det i stället en tjänsteman i privat eller offentlig sektor som blev medelklassens galjonsfigur.

Tjänstemannayrket hade dock förändrats, med kontorens förändring som det kanske tydligaste exemplet. Tidigare hade kontoren varit små, arbetsdelningen hade varit begränsad och de mekaniska hjälpmedlen obetydliga. Detta innebar att arbetet var friare för den enskilda tjänstemannen. Över tid skulle framgångsrika företag växa, man behövde nya avdelningar för personalfrågor, export, reklam, och så vidare. Det kom också en rad innovationer som effektiviserade tjänstemannens arbete, som telefonen, skrivmaskinen och räknemaskinen. Detta innebar specialisering och även en ökad utbytbarhet bland tjänstemännen. I många fall förändrades deras arbete på ett sådant sätt att det minskade avståndet till industriarbetaren. I boken Tjänstemannakåren i det moderna samhället som publicerades 1951, står det att samtidigt som tjänstemannaarbete blivit en massföreteelse, hade tjänstemännen gått från att ha varit ”förtroendemän” till att bli löntagare med vissa särskilda funktioner.

Tjänstemännens nya roll uppmärksammades också internationellt. Den amerikanska författaren Upton Sinclair myntade i boken Brass Check: A Study of American Journalism begreppet white collar worker (vitskjorta) i kontrast till blue collar worker (blåställ). Sinclair ville visa att vitskjortorna var lika exploaterade som den klassiska arbetarklassen och skrev:

”Det är ett faktum som varje facklig arbetare är bekant med, att hans mest bittra fiender är småaktiga underhuggare i näringslivet, de fattiga kontors-kontorister, som ofta var värst exploaterade inom proletariatet, men, eftersom de får bära en vit krage och arbetar på kontoret med chefen, anser sig vara medlemmar av kapitalistklassen.”

Det hade länge funnits en antagonism mellan medelklassen och arbetarklassen, men nu när medelklassen svällde och deras arbete med blev allt mer rutinmässigt, kom en gryende insikt om att de själva också var arbetare. Man kan säga att i takt med att storföretagen växte, växte också klassmedvetandet hos medelklassen.

löntagare håll ihop

Socialdemokratisk valaffisch.

Om medelklassen tidigare hade betraktat arbetarrörelsen som fienden, började man nu snegla ditåt för inspiration. 1932 bildades Daco (De anställdas centralorganisation) som en fackförening för tjänstemän i privat sektor och 1937 bildades TCO. 1943 bildades Syaco (Sveriges yngre akademikers centralorganisation) som en föregångare till Saco. Tillsammans med förändrade arbetsförhållanden hade också arbetslöshetskrisen, på 1930-talet skickat chockvågor genom medelklassen. Det stod klart att även tjänstemän kunde förlora arbetet. I många andra länder bestod antalet småföretagare, där statens näringslivspolitik inte var lika explicit inriktad på storföretagen. Den offentliga sektorn som anställde många tjänstemän var heller inte lika stor i andra industrialiserade länder. Sverige hade också en exceptionellt stark arbetarrörelse, vilket både hotade och inspirerade medelklassen. Tjänstemännen förstod att de kunde tjäna på att organisera sig och kämpa som arbetarfacken gjorde.

Denna förändring av arbetsmarknaden gick inte politikerna förbi. I synnerhet var det Socialdemokraterna som ändrade kurs. Från att ha inriktat sig på arbetare och småbönder, blev nu den nya väljarbasen en allians mellan arbetare och tjänstemän. Statsministern Tage Erlander behövde under sin regeringstid (1946–1969) ett brett socialt stöd för reformpolitiken. Han vann också debatten om inkomsttryggheten tack vare stöd från tjänstemännen. Erlander och Olof Palme formulerade en vision om att samhället skulle ta ansvar för alla människors grundläggande trygghet. Man menade att samhället inte hade råd att inte vara solidariskt med medelklassen. Från att ha talat om arbetare och arbetarklassen gick man sömlöst över till att prata om ”löntagarna”, som inkluderade både arbetar- och medelklassen. Nu utvecklade man också de första medelklasstillvända reformerna och här blev inkomstbortfallsprincipen central. I stället för en enhetlig ersättning som skulle vara lika för alla och oberoende av den tidigare inkomsten, skulle de flesta medborgare få 65 procent av lönen vid exempelvis sjukdom, en procentsats som även skulle komma att stiga över tid. Det nya pensionssystem som infördes 1960, och byggde på att man hade arbetat i 30 år och att de 15 bästa åren var bestämmande för ens pension, gynnade medelklassen.

Det nya samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet blev tydligt för medelklassen på ett nytt sätt. Man såg sig inte bara som skattebetalare som subventionerade de fattiga, utan hade själva ett intresse av att välfärden fanns och fungerade. På det här sättet formulerades ett nytt svenskt samhällskontrakt där även medelklassen, till skillnad från i många andra länder, fick ta del av välfärden. Detta skapade också ett starkt stöd hos medelklassen för välfärdsstaten, vilket möjliggjorde dess vidare utbyggnad.

Den amerikanske historikern Peter Baldwin skriver i The politics of social solidarity att genom att gå från behovsprövad till allmän välfärd, det vill säga att även inkludera den breda medelklassen som betalade mycket i skatt, byggde man en ny typ av solidaritet. Den universella utformningen av den skandinaviska välfärdsstaten skiljde den också från de två andra huvudsakliga modellerna: den liberala i de anglosaxiska länderna och den konservativa på den europeiska kontinenten. Arbetarklassen i de flesta industrialiserade länder hade under 1900-talet arbetat ganska lika och eftersträvade i stort sett samma saker. Den stora skillnaden låg i hur medelklassen agerade i olika länder.

I stället för att ha en medelklass och arbetarklass som upplevde varandra som fiender, hade den ekonomiska utvecklingen tillsammans med den ekonomiska politiken och socialpolitiken samt tjänstemannafacken skapat en löntagarallians som både stöttade och drog nytta av den växande välfärdsstaten.

Denna allians är viktig än i dag. Varken medelklassen eller arbetarklassen kan köpa sig ur systemet, vilket överklassen kan. Alla löntagargrupper är beroende av en välbemannad barnomsorg, farbara vägar och ett fungerande pensionssystem. Det är dock väldigt lätt att i politisk retorik ställa dessa grupper mot varandra. Arbetarklassen eller folk som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden porträtteras emellanåt som dumma, lata eller rent av som parasiter. Medelklassen i sin tur framställs ofta som priviligierade, ignoranta livsstilstöntar. Det har nästan varit för lätt att slå split mellan dessa grupper, som i välfärdsfrågor är så beroende av varandra. Tilliten inom löntagarkollektivet har varit central för att bygga upp välfärden och är fortfarande central för dess överlevnad.

Lovisa Broström är lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och kommer i höst ut med boken Medelklassen: 200 år i klassamhällets mitt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).