Inrikes/Nyheter 20 augusti, 2022

När arbetarklassen och medelklassen blev ett löntagarkollektiv

Medelklassen framställs ofta som en bortskämd och löjlig motpol till arbetarklassen. Men det var alliansen dem emellan som byggde världens mest framgångsrika välfärdsstat.

Under 1900-talet byggdes den svenska välfärdsstaten, en konstruktion vars idé var att skapa grundtrygghet för alla. Detta sociala skydd har starkt bidragit till att ranka Sverige som ett av de bästa länderna att leva i, med högt Human Development Index (HDI), där målet har varit frihet och trygghet. Arbetarklassen har ofta framhävts som den viktigaste kraften bakom välfärdsbygget, men historien är mer komplex än så. Det som särskiljer Sverige från många andra länder är hur medelklassen blev involverad i välfärdsbygget. I de flesta andra länder har medelklassen ofta fungerat som en konservativ motpol till arbetarklassen. I Sverige slöts dock en allians mellan arbetarklass och medelklass, som skulle visa sig vara avgörande för välfärdens framväxt. Hur skapades detta samhällskontrakt mellan löntagarna?

Under början av 1900-talet var det småborgare, med egna affärsrörelser, som man främst benämnde som medelklass. Visst fanns det tjänstemän men de var betydligt färre än i dag, och hade rollen som arbetsgivarnas högra hand och förtroendemän. De hade en högre status än arbetarna och kände i regel en starkare lojalitet med arbetsgivarna än med arbetarna. I takt med att arbetarrörelsen mobiliserade starkt på ena kanten under 1900-talets första decennier och kapitalet expanderade på den andra, började denna medelklass också känna sig trängd. Sekelskiftets medelklass, affärsidkare som tjänstemän, var ofta konservativa och de såg hur den fria marknaden ledde till att mindre aktörer och familjeföretag konkurrerades ut. Ett klassiskt exempel på detta är hur de stora handelsaktörerna EPA och Konsum gjorde det svårt för småföretagare att få det att gå runt. Därtill kämpade fackföreningarna för höjda löner och kortare arbetstid, vilket allmänt bidrog till höjda arbetskraftskostnader.

Tiden var inte på den äldre medelklassens sida, som i stället fick det allt tuffare. Kampen mellan arbete och kapital skulle komma att accentueras under 1900-talet. Under 1930-talet var det många i denna grupp som också vände sig till reaktionära och nazistiska rörelser, som både var negativt inställda till storkapitalet och arbetarrörelsen. Flera konservativa tänkare tog också här till orda och kämpade för att bevara den svenska medelklassen. Statsvetaren Elis Håstad skriver i En aktiv medelklasspolitik från 1940-talet att samhället inte längre värdesatte medelklassens individualism, utan att det föredrog den grå kollektivismen. När masskulturen bredde ut sig försvann egenheterna och karaktärsrikedomen hos medelklassen. Den konservative författaren Waldemar Hammenhög skrev på 1940-talet boken Medelklassens trångmål. Han menade att mellan 1920 och 1940 hade medelklassens läge försämrats avsevärt och ställde sig extra kritisk till den judiska invandringen. Han menade att de inte ville bli kroppsarbetare utan i stället tog medelklassens arbeten. Judiska flyktingar var överflödiga och direkt fördärvliga, bland annat då de konkurrerade ut den svenska medelklassen. Hammenhög skrev i sin bok: ”Enligt en färsk tidningsuppgift finns nu cirka 25 000 stycken främlingar inom landets gränser. Ur medelklassen synpunkt är detta 25 000 stycken för många”.

Det tidiga folkhemmets framsteg hade i synnerhet gynnat de fattigaste och arbetarklassen. Flera förmåner var initialt behovsprövade som till exempel barnbidraget. Gratis skolmåltider och skolböcker utgick till de fattigare men inte till medelklassen. Arbetarrörelsen kämpade vidare för ytterligare förbättringar och här såg den äldre medelklassen hur arbetarklassen faktiskt började flåsa dem i nacken. Livslönerna för tjänstemän med högre utbildning, något de hade finansierat helt själva, var inte långt ifrån arbetarnas livslön. Sociologen Torgny T:son Segerstedt hävdade i sin studie Människan i industrisamhället från 1952 att ”den gamla medelklassen visar missmod och i större utsträckning har [från arbetarna] övertagit rollen att vara en missgynnad samhällsklass”.

Det blev också tuffare att driva småföretag. Sociologen Göran Therborn har konstaterat att andelen småföretagare kulminerade runt 1940 och att det skedde en kraftig och snabb minskning av småföretagare efter 1950. I stället växte storföretag som Atlas Copco, ASEA och SKF. Hjälpta av den rådande näringslivspolitiken och subventioner för större företag, kunde de anställa många, dra nytta av stordriftsfördelar samt var konkurrenskraftiga på en internationell marknad. Den offentliga sektorn växte den med och även där behövdes tjänstemän – under 1940-talet började innebörden i begreppet medelklass att sakta ändras. Från att ha varit en småborglig affärsidkare var det i stället en tjänsteman i privat eller offentlig sektor som blev medelklassens galjonsfigur.

Tjänstemannayrket hade dock förändrats, med kontorens förändring som det kanske tydligaste exemplet. Tidigare hade kontoren varit små, arbetsdelningen hade varit begränsad och de mekaniska hjälpmedlen obetydliga. Detta innebar att arbetet var friare för den enskilda tjänstemannen. Över tid skulle framgångsrika företag växa, man behövde nya avdelningar för personalfrågor, export, reklam, och så vidare. Det kom också en rad innovationer som effektiviserade tjänstemannens arbete, som telefonen, skrivmaskinen och räknemaskinen. Detta innebar specialisering och även en ökad utbytbarhet bland tjänstemännen. I många fall förändrades deras arbete på ett sådant sätt att det minskade avståndet till industriarbetaren. I boken Tjänstemannakåren i det moderna samhället som publicerades 1951, står det att samtidigt som tjänstemannaarbete blivit en massföreteelse, hade tjänstemännen gått från att ha varit ”förtroendemän” till att bli löntagare med vissa särskilda funktioner.

Tjänstemännens nya roll uppmärksammades också internationellt. Den amerikanska författaren Upton Sinclair myntade i boken Brass Check: A Study of American Journalism begreppet white collar worker (vitskjorta) i kontrast till blue collar worker (blåställ). Sinclair ville visa att vitskjortorna var lika exploaterade som den klassiska arbetarklassen och skrev:

”Det är ett faktum som varje facklig arbetare är bekant med, att hans mest bittra fiender är småaktiga underhuggare i näringslivet, de fattiga kontors-kontorister, som ofta var värst exploaterade inom proletariatet, men, eftersom de får bära en vit krage och arbetar på kontoret med chefen, anser sig vara medlemmar av kapitalistklassen.”

Det hade länge funnits en antagonism mellan medelklassen och arbetarklassen, men nu när medelklassen svällde och deras arbete med blev allt mer rutinmässigt, kom en gryende insikt om att de själva också var arbetare. Man kan säga att i takt med att storföretagen växte, växte också klassmedvetandet hos medelklassen.

löntagare håll ihop

Socialdemokratisk valaffisch.

Om medelklassen tidigare hade betraktat arbetarrörelsen som fienden, började man nu snegla ditåt för inspiration. 1932 bildades Daco (De anställdas centralorganisation) som en fackförening för tjänstemän i privat sektor och 1937 bildades TCO. 1943 bildades Syaco (Sveriges yngre akademikers centralorganisation) som en föregångare till Saco. Tillsammans med förändrade arbetsförhållanden hade också arbetslöshetskrisen, på 1930-talet skickat chockvågor genom medelklassen. Det stod klart att även tjänstemän kunde förlora arbetet. I många andra länder bestod antalet småföretagare, där statens näringslivspolitik inte var lika explicit inriktad på storföretagen. Den offentliga sektorn som anställde många tjänstemän var heller inte lika stor i andra industrialiserade länder. Sverige hade också en exceptionellt stark arbetarrörelse, vilket både hotade och inspirerade medelklassen. Tjänstemännen förstod att de kunde tjäna på att organisera sig och kämpa som arbetarfacken gjorde.

Denna förändring av arbetsmarknaden gick inte politikerna förbi. I synnerhet var det Socialdemokraterna som ändrade kurs. Från att ha inriktat sig på arbetare och småbönder, blev nu den nya väljarbasen en allians mellan arbetare och tjänstemän. Statsministern Tage Erlander behövde under sin regeringstid (1946–1969) ett brett socialt stöd för reformpolitiken. Han vann också debatten om inkomsttryggheten tack vare stöd från tjänstemännen. Erlander och Olof Palme formulerade en vision om att samhället skulle ta ansvar för alla människors grundläggande trygghet. Man menade att samhället inte hade råd att inte vara solidariskt med medelklassen. Från att ha talat om arbetare och arbetarklassen gick man sömlöst över till att prata om ”löntagarna”, som inkluderade både arbetar- och medelklassen. Nu utvecklade man också de första medelklasstillvända reformerna och här blev inkomstbortfallsprincipen central. I stället för en enhetlig ersättning som skulle vara lika för alla och oberoende av den tidigare inkomsten, skulle de flesta medborgare få 65 procent av lönen vid exempelvis sjukdom, en procentsats som även skulle komma att stiga över tid. Det nya pensionssystem som infördes 1960, och byggde på att man hade arbetat i 30 år och att de 15 bästa åren var bestämmande för ens pension, gynnade medelklassen.

Det nya samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet blev tydligt för medelklassen på ett nytt sätt. Man såg sig inte bara som skattebetalare som subventionerade de fattiga, utan hade själva ett intresse av att välfärden fanns och fungerade. På det här sättet formulerades ett nytt svenskt samhällskontrakt där även medelklassen, till skillnad från i många andra länder, fick ta del av välfärden. Detta skapade också ett starkt stöd hos medelklassen för välfärdsstaten, vilket möjliggjorde dess vidare utbyggnad.

Den amerikanske historikern Peter Baldwin skriver i The politics of social solidarity att genom att gå från behovsprövad till allmän välfärd, det vill säga att även inkludera den breda medelklassen som betalade mycket i skatt, byggde man en ny typ av solidaritet. Den universella utformningen av den skandinaviska välfärdsstaten skiljde den också från de två andra huvudsakliga modellerna: den liberala i de anglosaxiska länderna och den konservativa på den europeiska kontinenten. Arbetarklassen i de flesta industrialiserade länder hade under 1900-talet arbetat ganska lika och eftersträvade i stort sett samma saker. Den stora skillnaden låg i hur medelklassen agerade i olika länder.

I stället för att ha en medelklass och arbetarklass som upplevde varandra som fiender, hade den ekonomiska utvecklingen tillsammans med den ekonomiska politiken och socialpolitiken samt tjänstemannafacken skapat en löntagarallians som både stöttade och drog nytta av den växande välfärdsstaten.

Denna allians är viktig än i dag. Varken medelklassen eller arbetarklassen kan köpa sig ur systemet, vilket överklassen kan. Alla löntagargrupper är beroende av en välbemannad barnomsorg, farbara vägar och ett fungerande pensionssystem. Det är dock väldigt lätt att i politisk retorik ställa dessa grupper mot varandra. Arbetarklassen eller folk som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden porträtteras emellanåt som dumma, lata eller rent av som parasiter. Medelklassen i sin tur framställs ofta som priviligierade, ignoranta livsstilstöntar. Det har nästan varit för lätt att slå split mellan dessa grupper, som i välfärdsfrågor är så beroende av varandra. Tilliten inom löntagarkollektivet har varit central för att bygga upp välfärden och är fortfarande central för dess överlevnad.

Lovisa Broström är lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och kommer i höst ut med boken Medelklassen: 200 år i klassamhällets mitt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 09 december, 2023

”Kriget har öppnat en avgrund av oförsonlighet”

Cecilia Uddén har varit Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent i totalt 22 år. Foto: Robin Lorentz-Allard/Aftonbladet/TT.

Hon är Sveriges mest rutinerade Mellanösternkorrespondent med över 20 års erfarenhet av Israel-Palestina-konflikten. Men något liknande det pågående Gaza-kriget har Cecilia Uddén aldrig tidigare upplevt.

Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 09 december, 2023

Utan imperialism, inga imperiemöbler

Casamance-regionens civilbefolkning drabbas hårt av konflikterna mellan regering och rebeller, kopplade till den olagliga smugglingen av rosenträ till grannlandet Gambia. Foto: Tilda Kämmlein.

Den bördiga Casamance-regionen i södra Senegal är hemvist åt en av Afrikas mest seglivade separatiströrelser. Striderna har på senare år intensifierats i takt med en snabbväxande träsmuggling till Kinas produktion av möbler i imperiestil.

Senegals politik har sedan självständigheten 1960 präglats av en sällsynt stabilitet. Landet beskrivs som en demokratisk oas – i kontrast med sina konfliktdrabbade grannar – och är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig styrts av militärer.

I skuggan av framgångarna pågår dock ett lågintensivt inbördeskrig i regionen Casamance, i södra delen av landet i gränsområdet mot Gambia, mellan staten och rebellrörelsen MFDC (Mouvement des forces démocratiques de Casamance). Gruppen bildades 1982 och har sedan dess kämpat för regional autonomi. I augusti i fjol skrev båda parter under ett fredsavtal, men konflikten spås vara långt ifrån över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr