I helgen var jag på Left Forum, New Yorks motsvarighet till socialistiskt forum. Det var en den vanliga gemytliga blandningen av debatter, brokiga bokbord och vänstergrupper som gnabbades med varandra. Kvalitén på seminarier och diskussioner var genomgående hög oavsett om det handlade om Iran, Venezuela, facklig organisering av immigranter eller feminism.
Ett av seminarierna handlade om vänstern och konspirationsteorier. Konspirationstänkande är knappast unikt för vänstern, men vi är heller inte förskonade från fenomenet. Möjligen kan rörelser i samhällets marginal ha en större dragning till konspiratoriskt tänkande och vänstern i USA utgör sannerligen inte samhällets mittfåra.
En vanlig konspirationsteori i USA handlar om 11/9 2001. Då och då stöter man på teorier om att det egentligen var den amerikanska regeringen som låg bakom dåden, att twin towers var fulla med sprängmedel, att planen var fjärrstyrda och att det var en missil, inte ett plan, som träffade Pentagon. De flesta inom vänstern skakar förstås bara på huvudet när de hör sådant. Men anhängarna av teorin är ihärdiga och synliga.
Seminariet utvecklades till en underhållande, men desillusionerande, batalj mellan anhängare och skeptiker. Det tydligaste intrycket var att konspirationstänkarna var bra på att ställa frågor men helt utan egna trovärdiga förklaringar.
Själv var jag mer imponerad av skeptikernas argument. De pekade på att konspirationstänkande ofta är en form av dogmatism där man anpassar verkligheten efter sina egna teorier. De pekade också på andra drag i tänkandet som att man övervärderar enskilda händelser istället för att se samhällssystem. Ett förtryckande samhälle reduceras till individuell ondska eller personfrågor. Även om kapitalets makt är enorm så innebär inte det att de inte gör misstag. Dessutom kommer det alltid att finnas händelser och tillfälligheter som man inte kan förklara helt. Det får man helt enkelt leva med.
Lyckades då någon övertyga någon annan? Nä, jag tror inte det.
