Hur ska vänsterpolitik formuleras i en era av nyliberalism? Det är frågan. Och nog känns det ibland som att hålla en dödskalle i handen när jag grubblar på den. Kapitalismen ser för närvarande sådan ut att det vänstern – från s över LO och bort till v – i praktiken kan uträtta är ett försvar av en rad landvinningar, men rätt litet av genuint nya landvinningar. Inga Timbrokampanjer räcker för att förklara den enorma kraften i den marknadsliberalisering som just nu äger rum över planeten.
På det praktiska planet är det därför viktigare än någonsin att inte förakta ”handhavandet av de borgerliga affärerna”, som Marx fnös åt sin tids regeringar. Den demokratiska socialismen i mer allomfattande variant får anstå, åtminstone till den dag fackliga och politiska rörelser i Asien, östeuropa och Latinamerika vunnit så mycket mark att maktbalansen kapital-arbete förändrats, vilket förr eller senare givetvis sker. Parollen ”Vi står i vägen”, som en litet grå LO-ordförande myntade på 1990-talet, behöver inte vara nostalgisk och heller inte utesluta åtskilliga dagsreformer. Varje liten seger gentemot vettlösa avregleringar och varje procentenhet minskad arbetslöshet betyder något reellt för arbetarklassen.
När jag läser antologin Från förvirring till förändring fastnar jag för Emil Bergs plädering för en mer genomtänkt kommunalpolitik från vänsterpartiets sida (för övrigt lika giltig för socialdemokratins vidkommande). Varför finns det till exempel ingen feministisk kommunalpolitik? Hur kan låginkomsttagare kompenseras för icke-progressiva kommunala skattehöjningar? Sådana frågor har inte tänkts igenom och förmodligen förlorade vänsterpartiet – under loppet av det årtionde då det växte i politisk representation – där ett intiativ.
Skalar man bort retoriken i övriga antologibidrag – samt blundar för de tröttsamma konspirationsturerna i avsnittet om Vägval vänster – slutar det ungefär där hela tiden: Ett slags sista försvarslinje avtecknar sig och den heter generell välfärd, offentlig sektor och försvar av en brett definierad arbetarklass intressen.
Men det är just där jag saknar en grundläggning av skribenternas position, närmare bestämt en utveckling av tankegången att det enda embryo, som historien hitintills uppvisat, av demokratisk socialism är den offentliga sektorn. Där upphävs marknadsmekanismen. Genom den styrs en mycket stor sektor av ekonomin av behov och där är ägandet under folkets kontroll. Utopiska tankegångar kan där gå ner för landning. Den socialistiska utopin måste, för att nå trovärdighet, utgå från något reellt och i viss mening icke-kontroversiellt, som breda folklager har skådat i sinnevärlden. När Världsanden bryter benet tar den sig i alla fall till en vårdcentral.
Som socialdemokrat på vänsterkanten inser jag att det knappast räcker för att legitimera vänsterpartiets existens. En av de viktigaste funktionerna ett vänsterparti har är att driva politiken åt vänster, att gå längre än vad vänstra delen av socialdemokratin vågar, vare sig det gäller analys av världskapitalism eller konkreta reformer. Ändå är det i denna slutsats jag hamnar när jag läser antologin: Ett vänsterparti värt namnet utgår från det socialistiska embryo som en marknadsupphävande välfärdsstat utgör.
