Det här är den mest onödiga text jag någonsin har behövt skriva. Men uppenbarligen är det så, att det som är självklarheter för mig, inte är det för alla andra.

HD:s dom i det så kallade Tumba-målet kom efter flera veckors intensiva diskussioner i min göteborgska omgivning kring just sexuella trakasserier och övergrepp.

Det är ingen lätt sak att acceptera att någon i ens nära omgivning har utsatt kvinnor för sexuella trakasserier. Tro mig, för jag vet. Grundläggande är dock att det alltid måste vara den utsatta personen som definierar kränkningen. När offrets berättelse är trovärdig måste vi se sanningen i vitögat. Bara tanken att någon kvinna skulle ”okynnes-anmäla” en man är hårresande och visar på en total oförståelse för den ytterligare kränkning som det innebär att blotta intima upplevelser för polis, rättsväsende, allmänhet eller nära omgivning, i vetskap om att hennes historia dessutom kommer att bli ifrågasatt och misstänkliggjord gång på gång. Att detta sker även inom den feministiska vänstern är helt oacceptabelt.

I de senaste veckornas diskussioner har vi så småningom alltid kommit fram till samma sak: i princip alla kvinnor har någon egen erfarenhet av sexuella trakasserier, övergrepp eller kränkningar. Det är också uppenbart hur vi alla reagerar efter det klassiska mönstret: Vi tar på oss skulden för det inträffade. ”Jag borde inte ha haft kort kjol. Jag borde ha skrikit högre.”

Att därefter få höra från både män och kvinnor att den här typen av manligt beteende är normalt och något som varje kvinna måste lära sig att acceptera, är skrämmande och lägger ytterligare skuld på den som blivit utsatt. Att en kvinna som reagerar mot kränkningar får begreppet ”feministisk överreaktion” slängt i ansiktet på sig är fullkomligt vidrigt och ingenting som ska förekomma inom en vänster som kallar sig feministisk.

Sexuella trakasserier finns inom vänstern såväl som i resten av samhället. Vårt försprång är att faktiskt kunna agera på ett kraftfullt sätt. Jag är stolt över att ha varit med om att göra det.