Stora delar av Sverige saknar i dag ett så kallat territorialförsvar, och måste lita till hemvärnets stridsförmåga. Med Natomedlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor försvarsmakten håller på att bygga upp, ska förflyttas österut mot Natos gräns till Ryssland för att stationeras i norra Finland och Baltikum. Ett första steg är en svensk bataljon till Lettland.
Svenska arméchefen Jonny Lindfors skrev 2024 en text med namnet ”En armé i behov av förändring”. Där förklarade han att Sverige troligen främst kommer att försvaras utomlands, och tillsammans med allierade snarare än ensamma. ”Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige.”
Detta är en total förändring av svensk försvarspolitik, från defensivt territorialförsvar till militär avskräckning under USA:s och Natos flagg. Sverige har blivit bundsförvant och frontstat för en av världens starkaste militära stormakter, USA, och för Natos krigsplanering i Norra Europa. De senaste månaderna har svensk försvarspolitik snabbt konkretiserats och underordnats Nato och stormakten USA.
I riksdagsbeslutet ”Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025” (december 2024) står att ”i händelse av ett angrepp mot en allierad ska de delar av det svenska bidraget som står under Natobefäl kunna stanna kvar med bibehållet bemyndigande och övergå från fredstida verksamhet med avskräckning som sitt huvudsyfte till försvar mot det väpnade angreppet inom ramen för Natos operationsplanering och mandat.”
I ”Förslagsbeslutet 2025–2030” från samma månad står att ”Sverige ska aktivt bidra i amerikanska försvars- och avskräckningsoperationer i fred och under väpnad konflikt till försvar av allierade territorier.”
Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern.
Regeringen tillåts från och med 2025 att använda svensk militär och vapen utomlands för att delta i Natos avskräckning. Detta är ett mandat från riksdagen med uppenbar risk för direkt svenskt deltagande i krig utom vår kontroll och insyn, och innebär att Sverige frånsäger sig självbestämmanderätten över hur svenska militära styrkor ska disponeras i utlandet och vilka risker de och därmed Sverige ska utsättas för.
Det råder enighet över partigränserna om detta vittgående mandat som i sig kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.
Syftet tycks vara att Sverige ska bli en bundsförvant som litar till den ena stormaktens krig mot den andre, i stället för att försöka stå utanför krig. Med Trump i Washington känns denna nya försvarsinriktning än mer osäker. Sverige har nu med riksdagens strategiska beslut flyttat vår egen gräns för krig till Finlands och de baltiska ländernas direkta gräns mot Ryssland vilket är en farlig väg att gå.
I det konfliktläge som vi fått efter Rysslands folkrättsvidriga aggression mot Ukraina, kan det tyckas modigt att ställa sig på den ena stormaktens sida, samtidigt som vårt eget defensiva territoriella försvar med marktrupper och materiel nästan helt saknas. Men det kan också visa sig övermodigt, osäkert och medföra stor risk för att bli indraget i krig och konflikt mellan stormakterna med stora konsekvenser för Sveriges befolkning. Förändringen sker i stort sett utan offentlig diskussion och debatt, men med stöd av i princip alla partier i riksdagen.
Men är denna nya försvarsstrategi verkligen rimlig och till fördel för Sverige?
Vänsterpartiet stödde riksdagsbeslutet nu i december om deltagande med svenska beväpnade marktrupper i Baltikum 2025, så vad händer 2026? Vad säger Vänsterpartiet och dess försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson om denna nya inriktning av vårt försvar?
Hur värderar partiet arméchefens uttalande om att Sverige ”oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige?” Innebär inte svenska marktrupper och flygplan vid den ryska gränsen i Baltikum en stor risk för att Sverige dras in i stormakternas krig? Blir de 17 baserna ett primärt bombmål för Ryssland? Vilka röda linjer finns för Vänsterpartiet för hur långt vi ska underordna oss och integreras i USA:s militärstrategi mot Ryssland i norra Europa? Vilka risker är partiet beredda att ta?
Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern. Den behöver en alternativ politik som bygger större tillit till eget starkt territoriellt försvar, och desto mindre till stormaktsallianser, samt drar röda linjer mot militärt deltagande i krig utomlands.
