Sverige och världen står vid avgörande vägskäl. Vi har kort tid på oss att genomföra en stor förändring av ekonomin för att klara av en klimatomställning. Decennier av ökade klyftor och nedrustad välfärd har lett till en uppgiven syn på förändring. Högernationalister driver samhället mot splittring och hat. Ett aggressivt Ryssland har startat det största kriget i vår närhet sedan andra världskriget – Israels ockupation av palestinska områden har övergått i folkmord.

Vi har en uppgift på kongressen denna vecka: att bli det parti som behövs i vår tid. Det kräver både en trovärdig socialistisk vision om den långsiktiga utvecklingen, och att vi väljer de frågor och fajter som förflyttar samhället i rätt riktning. Allt för att samla fler medlemmar än tidigare och staka ut vägen mot ett bättre samhälle.

När partiet på kongressen 2012 beslutade om sitt första strategidokument påbörjades en resa mot att bli ett sådant parti. Det var en förändring som fick ytterligare fart med valet av Nooshi Dadgostar till partiledare och det andra strategidokumentet 2020. Det är ett projekt som bärs av vänsterpartister över hela landet i vårt dagliga politiska arbete.

Sedan 2012 har det hänt mycket i partiet, men jag vill lyfta fram tre saker:

1. Vänsterpartiet är ett större och bredare parti. Medlemsantalet har tredubblats – till skillnad från de allra flesta partier som i stället minskar. Partiet har också många fler yngre medlemmar än andra partier, som i stället långsamt dör ut. Vänsterpartiet gick bakåt i riksdagsvalet 2022 men sedan 2012 har vi ökat i samtliga andra val på riksdags-, kommun-, region- och EU-nivå, och 2022 gick vi även framåt i kommun- och regionvalet.

2. Vänsterpartiet är ett parti med större förtroende hos befolkningen. Vänsterpartiet var i den senaste förtroendemätningen Sveriges tredje mest betrodda parti efter de två stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna. Det förtroendet återspeglas i andra mätningar. Varje gång väljare tillfrågas om vilka partier som borde sitta i en rödgrön regering är det tydligt att vi har vunnit gehör av många fler än våra egna väljare, och när vi nu går till EU-val är det med den kandidat som har högst förtroende av alla.

3. Vänsterpartiet har klivit in i många av de största frågor som påverkar människors vardag – vi har drivit och till stora delar vunnit debatten om vinster i välfärden och marknadsskolan. Vi vann debatten om marknadshyrorna och förhindrade att systemet infördes. Vi höjde pensionerna och ändrade sjukförsäkringen när vi hade inflytande. Och även i opposition har partiets Sverigepriser för elen ändrat debatten och enskilda regeringsbeslut.

Självklart har dessa förändringar för Vänsterpartiets del ett större syfte. Det är att också förändra samhället – att bryta med den nyliberala väg som präglat Sverige under decennier. I dag är det första gången på närmare 20 år som fler väljare anser att de ligger till ”vänster” än till ”höger”.

Detta är vad Vänsterpartiets kongress denna vecka handlar om. Det partiprogram som ligger på bordet är också en del i ambitionen att bli ett större parti, med ökat förtroende och inflytande i debatten.

Det har alltid funnits andra förslag på inriktning i Vänsterpartiet. En del har velat ställa andra politiska frågor i fokus än den ekonomiska jämlikheten. Inte sällan har idén om tydliga prioriteringar kritiserats som toppstyre. Historiskt har Vänsterpartiet ofta i stället lyft fram ett myller av frågor – ett berömt exempel är valrörelsen 2006 med tio frågor i fokus.

Vänsterpartiet behöver nå många fler därför att tiden kräver det av oss.

Det har också funnits andra idéer om påverkan och makt – för en del medlemmar har styret i riksdag, regioner och kommuner stått för något ointressant (”Vatten- och avloppsutskottet”, som det kallats) och ställts i kontrast till ett parti som enbart använder parlamentets talarstol för att protestera – eller använder studiecirklar för att sprida marxismen.

Även idén att partiet ska få fler medlemmar har haft sina kritiker – ibland finns en bild av att man som vänsterpartist ska leva upp till mycket vad gäller åsikt och livsstil, som nya medlemmar inte nödvändigtvis gör. Det finns en trygghet i att tillhöra en mindre vänsterkultur, och försök att nå utanför den ses ibland som en form av urvattning.

Men Vänsterpartiet behöver nå många fler därför att tiden kräver det av oss. Vi kan inte begränsa oss till den vänsterkulturella miljön medan högern och extremhögern omformar våra samhällen. Vi har inte råd med 20 år till av passivitet från statens sida i fråga om ökade klyftor och klimatproblem. Vi har inte lyxen att strunta i vad som är strategiskt att debattera, och på så sätt missa att lyckas byta ut regeringen i nästa val.

Förändringen av Vänsterpartiet har haft ett starkt stöd i partiet, men det är också uppenbart att vi ännu inte är framme. Vi behöver vara ett handlingskraftigt parti som är bra på att få med oss människor. Det ställer mycket högre krav på vårt parti i dag än tidigare.