På en provisorisk scen i en förort till Istanbul, omgiven av polis och journalister, vecklade en allierad till Abdullah Öcalan upp ett papper. ”Jag bär det historiska ansvaret”, läste han högt. Det var den 27 februari 2025, och brevet – med Öcalans stämpel från fängelseön Imrali – innehöll det mest omvälvande beskedet på decennier: PKK skulle upplösas.

Den 9 maj kom beskedet officiellt. Under sin tolfte kongress beslutade PKK – en av Mellanösterns mest långlivade gerillarörelser – att avsluta sin existens efter 52 år. Organisationen, ofta kallad för ”det 29:e och sista stora kurdiska upproret”, meddelade att alla aktiviteter under PKK:s namn upphör.

Nu riktas blickarna mot den turkiska staten och regeringens nästa steg, eftersom PKK uttryckligen kopplade genomförandet av beslutet till ömsesidiga åtaganden från statens sida.

En potentiell överenskommelse med kurderna skulle inte bara förbättra Turkiets relationer med Irak och Syrien, utan även kraftigt reducera spänningarna med USA och EU.

Den senaste fredsprocessen, som inleddes 2013 men kollapsade 2015, följdes av ett blodigt och intensivt konfliktläge, särskilt i kurdiska städer. Fredsprocessen kriminaliserades, och till och med Sırrı Süreyya Önder – en av huvudförhandlarna i den nu pågående fredsprocessen – fängslades 2018 för sin roll i de tidigare förhandlingarna.

Den nuvarande processen skiljer sig genom sin hemlighetsfullhet. Den har förts bakom stängda dörrar på högsta politiska nivå, och först när avgörande steg tagits har offentligheten informerats. Den styrande koalitionen, försvagad av ekonomisk kris, har navigerat frågan om PKK ytterst kontrollerat och paketerat det hela i ett narrativ om ett ”terrorfritt Turkiet”. Retoriken har betonat att inga eftergifter gjorts, för att hålla opinionen lugn.

Även den kurdiska sidan har valt sina ord med stor försiktighet. Trots att man uttryckt sitt stöd för demokratin, bland annat i samband med det rättsvidriga fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu, har protester uteblivit i kurdiska områden. Kurderna håller fortsatt distans till oppositionspartier som sanktionerat attacker mot kurdiska politiker. Men de fortsätter att driva frågor om ekologi, jämställdhet och demokratiska rättigheter – en förhandlande men motståndskraftig position.

Varför just nu?

Många faktorer har banat väg för detta skifte. Efter den 7 oktober 2023 förändrades maktbalansen i Mellanöstern kraftigt. Israel har, trots omfattande krigsförbrytelser, jämnat Gaza med marken och undergrävt internationella rättsliga normer. Samtidigt har Assad-regimens försvagning skapat ett betydande maktvakuum i regionen.

Kurderna, som under Assad-eran förvägrats till och med en officiell identitet, blev en avgörande aktör i kriget mot IS. Genom att utgöra ryggraden i den USA-ledda koalitionen vann de både militär och politisk legitimitet. Turkiet har däremot inte fått det stöd man hoppats på från USA och västvärlden för sina militära operationer, och de attacker som genomförts via proxystyrkor har varit resultatlösa.

Om fredsprocessen i Turkiet når ett avslut, skulle Iran förbli det enda landet där den kurdiska frågan ännu inte har fått en politisk lösning.

Det finns tydliga tecken på att Turkiet för samtal med tredje part i frågan. Abdullah Öcalans första uttalande mottogs positivt av både USA och EU, vilket tyder på diplomatiska förhandlingar bakom kulisserna. Turkiet är angeläget om att fylla det politiska tomrum som uppstått i regionen och har redan utvecklat djupa relationer med den regionala kurdiska regeringen i norra Irak (KRG). Det är även känt att Ankara hade en indirekt roll i Hayat Tahrir al-Shams (Colani-gruppens) framgångar i Syrien.

Trots att Turkiet inte har samma ekonomiska muskler som Gulfstaterna, har landet ett betydande geopolitiskt övertag. Med Assad-regimen och Hizbollah försvagade ser Ankara sin chans att fylla det tomrum som Shia-motståndsaxeln (den så kallade ”Shiahalvmånen”) lämnat efter sig, utan att detta utrymme tas över av Israel. Dessutom är Turkiet medvetet om att Israels försök att knyta närmare band med druser och kurder på sikt kan bli ett strategiskt hot.

En potentiell överenskommelse med kurderna skulle inte bara förbättra Turkiets relationer med Irak och Syrien, utan även kraftigt reducera spänningarna med USA och EU. Ett tillbakadragande av turkiska trupper från Irak skulle exempelvis underlätta samarbetet kring den så kallade ”Stora utvecklingsvägen”).

Det går att tala om ett nytt skede för väpnade icke-statliga aktörer i regionen. Abdullah Öcalan har också varnat för att den kurdiska rörelsen måste agera nu för att behålla sin roll som politisk aktör i den storm som är på väg.

En annan avgörande faktor är Iran. I Rojhelat (Iranska Kurdistan) har PJAK (Kurdistans parti för fria liv) fört en väpnad kamp mot den iranska regimen sedan 2004. Det rapporteras att PJAK har intensifierat sin verksamhet på senare tid. Om fredsprocessen i Turkiet når ett avslut, skulle Iran förbli det enda landet där den kurdiska frågan ännu inte har fått en politisk lösning.

Med Shia-motståndsaxeln i förfall står Irans mullaregim inför stora utmaningar. Allianserna med Assad, Hizbollah och de shiitiska miliserna i Irak har länge varit en av Irans viktigaste strategiska tillgångar, både för att bryta sanktioner och för att stärka den egna inrikespolitiken. Nu är denna regionala struktur på väg att falla samman.

Det förväntas att olika konstitutionella och lagstiftningsmässiga reformer kommer att tas upp i det turkiska parlamentet. PKK:s ledare har under lång tid betonat att en upplösning endast kan ske under vissa garantier, och detta var en förutsättning för beslutet som nu tagits.

Ett omfattande konstitutionsförslag diskuteras, vilket skulle kunna bana väg för att president Recep Tayyip Erdoğan kan ställa upp i ytterligare ett val. Erdoğan är känd för att ta varje möjlighet att konsolidera sin makt, och detta är inget undantag.

AKP-regeringens historia vad gäller demokratisering inger föga hopp. Men blotta hoppet om fred har redan förändrat det politiska klimatet i landet.

Det största oppositionspartiet, Republikanska folkpartiet (CHP), har denna gång uttryckt ett tydligt stöd för fredsprocessen, vilket skapar folkligt tryck och motverkar att processen enbart används för Erdoğans personliga maktspel.

Skepsis är befogad. AKP-regeringens historia vad gäller demokratisering inger föga hopp. Men blotta hoppet om fred har redan förändrat det politiska klimatet i landet.

Samtidigt sitter fortfarande journalister och aktivister fängslade. Anklagelserna mot dem handlar främst om ”medlemskap i en terrororganisation”. Situationen för de kommuner där tvångsförvaltare (kayyum) har utsetts och för politiska fångar är fortsatt oviss.

Med den politiska förföljelsen av İmamoğlu, den intensifierade hetsjakten på hbtq-personer och de repressiva lagarna mot oppositionella grupper, är det tydligt att vägen mot verklig demokratisering fortfarande är lång.

Men fred är inte slutet på en kamp – det är en ny politisk arena som öppnar sig. Att beröva staten och Erdoğan-regimen deras viktigaste ideologiska vapen – ”terrorhotet” – kan bana väg för nya horisonter i kampen.

Det som avgör är den gemensamma kampen hos Turkiets fattiga, kvinnor, hbtq-personer och alla förtryckta grupper – både i parlamentet och på gatorna.

Utgången av detta ser vi mycket snart.

Vi har diskuterats i tidningar och i sociala medieflöden. Röda biffar. Vänsterpersoner som går till gymmet och lyfter vikter.

Det säger förstås sig självt att en andel av dem som går till gymmet – en av vår tids största kulturyttringar – också är socialister. Vi i vänstern har dock en fallenhet att övertänka saker. För det mesta är det positivt: vi vill förstå våra egna och andras handlingar i relation till strukturer. Vi kan inte bara gå till gymmet och träna preacher curls. Vi måste också förstå oss själva i relation till alla andra som tränar preacher curls (och dem som inte gör det).

När sociologen Roland Paulsen går in i diskussionen fokuserar han förvånande nog på träningens hälsofördelar, både fysiskt och mentalt. Alla andra drivkrafter till att gå till gymmet framstår som individualistiska eller rent av reaktionära, i hans syn, medan den egna hälsan har ett egenvärde.

Själv gymmar jag dock regelbundet på ett sätt där hälsofördelarna helt åsidosätts. Visst, jag mår troligen bättre än någon som inte tränar alls, men definitivt sämre än någon som tränar mer sällan och mer varierat. Inom kroppsbygge och styrkelyft är det inte bara vanligt med regelbundna skador och slitningar – det är något som i praktiken ingår.

Så varför gör jag det? Svaret är att det helt enkelt är det roligaste jag vet.

Visst förstår jag, som dygdig vänsterperson, att det delvis beror på att samhället lärt mig det. Men jag vet också att jag har en möjlighet att omforma dessa strukturer efter min egen vilja.

Som Karl Marx skriver i Louis Bonapartes 18:e Brumaire: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”

Samma sekund som jag befrias från lönearbetets ok, så kommer jag att rusa till gymmet.

Paulsen svarar med att det finns ett kategoriskt ”kapitalistiskt” sätt att träna på. Men kapitalismen är inte en samling enskilda aktiviteter, utan de sociala relationer dessa aktiviteter förmedlas genom. Det är när dessa mänskliga aktiviteter sker inom ramen för kapitalistiska sociala relationer som det får sin individualistiska och ofta manschauvinistiska karaktär.

Filmen Ultras av Ragnhild Ekner handlar om fotbollens läktarkultur. En kulturform som för en utomstående kan framstå som obegriplig, och som bygger på en helt irrationell och gränslös kärlek till det egna laget.

Hon beskriver det i filmen som: ”En trots mot logiken. Att lägga sin energi på något som man inte måste spendera energi på. Det är något annat som driver på. Det är den berusande kraften.”

Detta är vad gymmet är för mig. Någonting jag lägger ofantliga mängder tid på och som bara ett fåtal kan förstå varför det ens är värt någonting. Hälsofördelarna är få, och eventuellt skryt om personbästa i knäböj och bicepsmått framstår som obegripligt för mina vänner. Men det är just att det inte är värt någonting för någon utomstående som gör det så roligt och befriande.

Jag tror inte att socialismen kommer resultera i att färre går till gymmet. Jag tror tvärtom att fler kommer finna glädjen i att göra något som är meningslöst. På samma sätt kommer vi se en explosion även inom andra, helt meningslösa kulturformer – som tävlingsinriktad odling där folk försöker odla rekordstora grönsaker.

När Roland Paulsen säger att vi under socialismen inte kommer träna på det sätt jag tränar så är det alltså inte sant. Åtminstone inte för mig. Samma sekund som jag befrias från lönearbetets ok, och befinner mig i ett samhälle där människans liv överordnats ett fåtals makt och vinst, så kommer jag att rusa till gymmet.

Replik

Kalle Söderberg har fel i att jag skulle betrakta fokus på den egna hälsan som undantagen en individualistisk ideologi. Hälsohetsen är i allra högsta grad del av individualismen. Därmed inte sagt att det är dåligt att ha en god hälsa.

I övrigt försvåras denna diskussion av att vi tycks leva i olika världar. Att bicepsmått och knäböj bara skulle vara viktigt i en subkultur är helt enkelt inte sant. Majoritetskulturen har aldrig varit så fixerad vid dessa ting som i dag.

Jag skulle ha svårt att förklara de senaste två decenniernas gymkultur utan referens till kapitalismen, men visst kan det hända att en och annan även efter kapitalismen skulle fortsätta lyfta vikter.

Roland Paulsen