En vision kan vara, beroende på hur den utformas, antingen ett luftslott eller en möjlighet. När visionen, samtidigt som den är visionär, också är konkret, begriplig och dessutom möjlig att uppnå, blir den entusiasmerande och engagerande. Arbetarrörelsens historiska framgångar är sprungna ur just sådana visioner. Visioner om ett bättre samhälle, bort från det gamla, in med det nya.

Redan rösträtten var en sådan. Ytterst konkret, lättbegriplig och möjlig att uppnå. Med de-mokrati och folkets deltagande skulle alla få möjlighet att vara med och bygga det nya sam-hället.
Folkhemstanken, att steg för steg med längre semester, bättre bostäder, riktiga jobb och så vidare reformera sig bort från Fattigsverige var också en sådan vision. De breda lagren i folkdjupet, slöt upp. De såg möjligheten.
Efterkrigsprogrammet var nästa steg och vi skulle sedan vidare i den trestegsraket som kallades politisk, social och sedan ekonomisk demokrati. Omkring 1970 kunde vi i tidningarna, titta på bilder av kapitalisterna och läsa de fetstilta rubrikerna ”Deras makt skall brytas ”!
1971 började Sture Eskilsson bygga ut Arbetsgivareföreningens och högerns propagandaapparat Offensiven var noga planlagd och uttänkt. De hade också en vision. Långsamt rullades arbetarrörelsens framgångar upp.
Sedan dess har dryga trettio år förflutit. Arbetarrörelsens ideologiska motoffensiv syntes inte till. Skolningen, studierna, visionerna och därmed kittet och sammanhållningen var stadd under avveckling eller ännu värre, upplösning! 30 års ideologisk fattigdom banade vägen för dagens brutala klasspolitik.

Receptet för att bryta denna historiska trend med ideologilöshet och högervridning är inte kortsiktigt, att ”vänstern” vinner valet. För hundratusentals människor är detta förvisso en nödvändighet, men för framtidens trygghet, så räcker det inte med att vinna ett val, där halv-borgerliga marginalväljare lockas över till rätt sida. Dessa kan vara förlorade igen vid nästa val!

I EU-valet lyckades vårt parti glömma bort historien. Man trodde att kritik mot eliten, mot etablissemanget, ur ett slags underifrånperspektiv, skulle vara framgångsrikt. Tyvärr samman-faller det med olika slags missnöjespartier, som alltid hävdar att de är ”Folkets Röst” mot ”Eliten”. Så resonerade Ny Demokrati och nu Sverigedemokraterna.
Partiet måste utveckla en ny profil. Detta Samhälle Ska Vi Bygga. Den skola vi vill ha och den vård vi ska leverera, säger underförstått vad vi inte vill ha. Det är liksom inbyggt i hela budskapet. Stoppa. Ned med. Ut ur. Mot. Bort med. Nej till. Krossa. Avskaffa används istäl-let för arbetarrörelsens klassiska grundpositiva politiska retorik om Rättvisa, Solidaritet och Jämlikhet.
Om arbetarrörelsen försöker bli av med Reinfeldt genom att tala om hur dålig han är och har varit i fyra år, kommer han att sitta kvar. Om Vänsterpartiet använder samma metod som i EU-valet kommer man att åka ur riksdagen.

Valet måste vinnas. Det är sop­rent! Annars blir det svårt att påbörja någon annan resa. Att Bygga Detta Samhälle, kräver som punkt 1, att Reinfeldts regering inte får fortsätta. Därefter tar samhällsbygget vid. Baseras inte detta på en vision om det nya, rättvisa, jämlika, solidariska och hållbara samhället med de hållbara människorna, så kan det mycket väl bli endast fyra år vid makten. Och för Vänsterpartiet fyra år med en undanskymd ministerpost och litet inflytande.Väljarna måste uppfatta en tydlig kursändring, bibringas ett hopp, en tro, ett engagemang vilket en väl formulerad samhällsbyggartanke, kan ge dem.

Den socialdemokratiska parti­kongressen tog inget sådant grepp. Retoriken var stundtals ”vänster” men de stora linjerna, kursriktningen mot en nödvändig förnyelse, saknades. Väns-terpartiet har här ett stort ansvar. När tar vi detta grepp?