Trots att partiet växer får Vänsterpartiet dålig utdelning i valen. För att bryta högerns dominans krävs mer än att locka besvikna sossar – nya väljargrupper måste engageras.
Men varför växer vi inte!?
Det är en återkommande fråga på Vänsterpartiets valvakor.
Trots en utbredd känsla av medvind när medlemmar möter väljarna så lyfter inte partiet. Även om det går väldigt bra på vissa håll misslyckas partiet gång på gång med att åstadkomma ett nationellt genombrott.
Klasskillnaderna i Sverige växer. Socialdemokraterna är de rikas parti och alla borde inse att Miljöpartiets klimatpolitik är naiv och tandlös. Med andra ord finns det gott om plats för ett starkt parti till vänster. Men var är väljarna?
Göteborg är ett av Vänsterpartiets starkaste fästen. Här röstade 14 procent på V i riksdagsvalet och 12,3 procent i Europaparlamentsvalet.
I många valdistrikt på Hisingen och i de nordöstra stadsdelarna är Vänsterpartiet största eller näst största parti och samlar ibland fler röster än alla borgerliga partier tillsammans. Men det är också i dessa stadsdelar som valdeltagandet är lägst. I Norra Biskopsgården där Vänsterpartiet har 19 procent, röstade bara var femte person i Europaparlamentsvalet. Det ser likadant ut i Hammarkullen, Rosengård och Botkyrka. I områden med låga inkomster och kortare livslängd får Vänsterpartiet stora röstandelar, men det låga valdeltagandet gör att dessa röster är få, och knappt påverkar valresultatet. Inte när överklassen röstar mangrant på sina partier. Det finns många förklaringar till det låga valdeltagandet i landets förorter. I takt med nedmonteringen av samhällsservice och försämringar i välfärden, har människors förtroende för samhällets institutioner dalat. Det finns en berättigad misstro mot medier och polisen som svartmålar arbetarklassens bostadsområden.
Många känner dessutom att svenska politiska partier är svårbegripliga, ineffektiva organisationer som inte förmår förändring i vardagen för vanligt folk
Många känner dessutom att svenska politiska partier är svårbegripliga, ineffektiva organisationer som inte förmår förändring i vardagen för vanligt folk. Allt detta försvårar mobilisering av arbetarklassen.
Nollsummespelet mellan S, MP och V om dagens totalt 40 procent rödgröna väljare är verkningslöst i kampen mot det nya nationalkonservativa blocket bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
En stark vänster med ett progressivt politiskt projekt behöver vinna och representera nya väljare som inte känner sig delaktiga i den politiska processen. I Europaparlamentsvalet backade de traditionella arbetarpartierna till förmån för fascister och konservativa krafter, men i eftervalsanalysen saknas diskussionen om det låga valdeltagandet i vänsterpartiets starkaste fästen.
Hur ska vänstern mobilisera människor som inte känner att de kan påverka politiska beslut? I förorterna kan kampen för hyresrätten kan kanske ge svar på frågan. Där växer en rörelse mot hyreshöjningar, renovräkningar och marknadshyror. Kampen mot våldet som dödar förortens unga är en annan akut fråga måste lösas. På landsbygden finns växer frustration över nedläggning av postkontor, apotek och andra nödvändiga samhällstjänster. Här kan vänstern bygga allianser och mobilisera människor. Men resan är lång. Att bygga politiskt förtroende är svårt och tar tid. Tid som vänstern egentligen inte har.
