Debatten om centralism kontra decentralism har funnits länge i vänsterrörelsen. Rosa Luxemburg skrev i marginalen på sitt manuskript, Den ryska revolutionen följande: 
”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon “rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om ’friheten’ blir privilegium.” 

De konflikter som nu varit ute i media om Vänsterpartiet bottnar som jag ser det i att Vänsterpartiet har tappat den öppna debatten för mycket i sin iver att vara välorganiserat och enhetligt. Detta i en tid när man talar om att efterleva Sanders ideal. Sanders som samlat en gräsrotsrörelse i efterdyningarna av den fria ”Occupy-rörelsen” och kritiken som uppstod mot den rikaste procenten av befolkningen. Vänstern i Sverige vill efterhärma detta med en relativt centralistisk arbetsmodell.

I samband med en toppstyrd styrmodell som har antagits i den interna organisationen i riksdagen och partiskansliet, så har det över tid tenderat att blir mindre av interndebatt. Det är inte bra för demokratin i längden. Vi är nu inne i en tid då jämlikheten tar viktiga steg framåt i samhällsdebatten inte minst genom #Metoo-revolutionen. Vänsterpartiet behöver gå före. Det är en utmaning. Jag upplever att vi för att verkligen kunna göra det behöver förankra vår ideologiska kompass bättre i vår interna kultur. I samband med att vi har politiska parlamentariska uppdrag som ska hanteras och den positionering som då sker har vi olika utmaningar och det är viktigt att ändå ha en väl förankrad politik hos folket. Vi behöver studera det som gick fel i Sovjet närmare för att komma ännu längre i förståelsen av dynamiken bakom makt och demokratifrågor.

Samma fenomen uppkommer ju även i borgerliga maktkolosser. Det är när pyramider blir stora makten börjar bli problematisk. Vi ser exempelvis förtryck i fattiga landområden där det finns naturresurser som är starkt eftertraktade, men vi ser även samma strukturer i mildare form i andra miljöer som på universitetet där det finns få forskningspengar att dela på, eller till och med hos Rädda barnen. Överallt där det finns eftertraktade positioner uppkommer maktspel bakom kulisserna. I ett vänsterparti måste man hela tiden arbeta extra mycket med demokratiska regelverk för att förebygga detta fenomen eftersom dess väljare inte vill ha ett sådant parti.

Det borgerliga samhället bygger på att vissa skor sig på andras bekostnad. Vänstern står emot sådana ideal med rätta.

Det borgerliga samhället bygger på att vissa skor sig på andras bekostnad. Vänstern står emot sådana ideal med rätta. Det forskningen visar är att maktfullkomlighet och i förlängningen korruptivitet inte oväntat påtagligt leder till mycket sämre politik för folket. När det uppstår korruption i samhällen missgynnas vanligt folk och de mest utsatta kraftigt enligt samlade modern forskning internationellt. Vi har inte haft så mycket grov korruption i vårt land och Vänsterpartiet har i stort varit ett sunt parti över tid. Det är dock viktigt att värna att vi inte bygger upp en elitism och toppstyrning som gör att man ändå hamnar i en kultur av att vissa får stort utrymme i debatten och rätten till det fria ordet, medan andra trycks undan, under ytan. Man behöver stärka ryggraden för att förbättra regelefterlevnaden och vidhålla den kultur i partiet med ett innehållsrikt demokratibyggande i fokus, som bejakar djupa avancerade kunskaper och folkets erfarenheter. Att låta samhällsbyggandet gå först.

I en post-nyliberal era där maktspråk fått en högre framtoning så behövs extra noggrannhet med den politiska förankringen. Vänsterpartiet måste därför erkänna att problemen kan uppstå. Vänsterpartiet har tidigare fått högt betyg i interndemokrati men i konflikterna på senaste tiden har flera pekat just på problemen med en för stark toppstyrning på bekostnad av interndebatten. Det är därför viktigt att ledningen vågar ta emot kritiken och stärker och utökar forumen för fri interndebatt. En demokratikomitte skulle kunna garantera regelefterlevnad och se över hur man kan nyansera demokratiarbetet mer.

Kom ihåg att det är just en känsla av maktspel och dubbelmoral hos arbetarpartier som gör att populism växer och att till exempel partier som SD kan få fler än 40 mandat i riksdagen. Därför vilar ansvaret på arbetarpartiernas axlar att stärka förtroendet till väljarna. Då behövs en frisk debatt, en fri debatt. Den måste stärkas nu då folket känner sig svikna av eliten och klimatfrågan är akut. Verkligheten måste in i beslutsrummen på riktigt och partierna lämna ”politikbubblan”, för annars dör vi och samhället går sönder.

Låt oss nu tillsammans bygga mer demokratiarbete för verklig samhällsförändring på alla nivåer