Ingen kan ha undgått att 2016 var ett ganska tungt år sett från ett vänsterperspektiv. Migrationskrisen och klimathotet är två exempel på problem som inte bara förvärrades under året, utan även sågs förbi av många ledande politiker. I Europa ser vi en mer utbredd ovilja att hjälpa medmänniskor, i USA valde de en klimatskeptisk realitystjärna till landets högsta ämbete. Världen över ser vi hur vänstern är på tillbakagång. Det är dock inte bara vänstern som tappar mark i Sverige, den traditionella högern har också haft ett tufft år, och de enda som egentligen har haft ett bra 2016 är högerpopulisterna. Samma fenomen syns i Storbritanniens Brexitomröstning i somras, med de populistiska UKIP som största vinnare.
Så frågan är vad som är problemet med vänstern? En del av svaret handlar om förlorad identitet, i min mening. Allt för länge har vi låtit andra definiera oss åt oss, och emellan en brokig samhällsdebatt och ett antal steg mot en mer föränderlig och globaliserad värld har vänstern gått bort sig. Att självklara slutsatser kring vår gemensamma värdegrund, såsom antirasism eller feminism, blivit stämplade som typiska vänstertankar är inte en konsekvens av vänsterns tappade identitet, men det är ett symtom på hur polariserat debattklimatet har blivit.

En brist på identitet syns även inåt bland vänstern. Det är i grunden en styrka och en självklarhet att varje politisk strömning har en självrannsakande grundsyn på sitt arbete, och att människor för en livlig debatt inom vänstern är något bra. Men för utomstående kan det med säkerhet tes som underligt att människor från den till synes egna rörelsen – vänstern är ju inte homogen – ideligen stämplas som persona non gratae för att de uttryckt sig på fel sätt, haft samröre med fel personer, eller begått någon annan socialistisk faux pas. Bland högerpopulisterna, å andra sidan, samlas folk i stället runt tydliga ledargestalter som inte accepterar kritik inifrån, åtminstone inte så att det syns för media eller utomstående. Det är alls inget positivt, och ingenting att sträva efter, men någonstans mellan den självkritiska och självrannsakande vänstern och den idoldyrkande okritiska högerpopulismen finns kanske en mer enig rörelse, som skulle kunna vara positiv för vänstern.

En annan del av identitetskrisen består i att vänstern på sistone varit för dålig på att föra fram sina egna idéer. Vi har anammat anti-rasismen, anti-sexismen, och anti-isolationismen och därmed definierats utifrån en motsats till vad andra har sagt, och inte slagit på den stora trumman med egna tankar kring samhällets bästa. Klassperspektivet har också försvunnit på vägen, vilket är synd, även om vänstern varit duktig på att saluföra exempelvis en mer nyanserad bild av jämställdhet än högern eller högerpopulismen. Sorgligt nog är nyansering dock inte alltid det enklaste att föra fram i en värld då allt ska sammanfattas i 140 tecken – en verklighetsförankrad förklaring på ett komplext samband är mer svårsålt till en oinvigd än en populistisk förenklad version som lägger skulden för ett problem på helst någon eller några ur en annan grupp.
Den slutliga och absolut viktigaste biten av vänsterns problem är en konsekvens av mina tidigare poänger: vänstern har blivit svår att komma in på skinnet. Medan populisterna fullständigt dominerar sociala medier, se den så kallade alt-right-rörelsen som exempel, och bitvis växer så det knakar, upplever oinvigda i min närhet att vänstern snarare uppfattas som elitistisk och svåråtkomlig.
Ska vänstern vinna val är det därför av yttersta vikt att vi blir bättre på att vara både engagerade och engagerande, och att vi tydligare presenterar våra visioner om hur Sverige ska hantera de bekymmer vi står inför.