I tisdags var finansmarknadsminister Per Bolund ”väldigt bekymrad” över Panamaskandalen. I onsdags klämde han i med ”djupt bekymrad”. Magdalena Andersson såg det för sin del som ”mycket olämpligt” att Skatteverkets högsta chefer tipsar gamla allianskompisar om att journalister granskar deras deklarationer.
Det är inga ord som gör att man behöver hålla för öronen på små barn, direkt.
Är inte det lite märkligt? Om man har ett engagemang för jämlikhet och rättvisa, blir man inte snarare skitförbannad, på ren svenska, när det visar sig att en stor och stabil och folkhemstrygg bank i själva verket ägnar sig åt det sjaskiga hantverket att hjälpa rika svenskar att smita från skatten? Och om Andersson och Bolund verkligen skulle vara skitförbannade – vad är det då som får dem att tro att det inte passar sig att visa det?
Man behöver bara ett uns av politisk magkänsla för att förstå att Nordeas och Skatteverkschefernas agerande gör en mycket stor majoritet av svenskarna urförbannade. Regeringen har ett gyllene till fälle att visa att man har förstått det, sätta ord på människors känslor – bara visa att man håller med. Kanske på ett språk som människor pratar dessutom. Vem pratar så där som Andersson och Bolund? ”Jag är djupt bekymrad över att du sparkade mig på smalbenet”? Alltför många politiker gör sig en föreställning att de inte får låta som människor.
Det är inga ord som gör att man behöver hålla för öronen på små barn, direkt.
Ungefär samtidigt som Per Bolund var ”djupt bekymrad” i radio släntrade jag ut från ett lunchföredrag med historikern Jens Ljunggren på stadsarkivet i Stockholm. Det handlade om hur socialdemokratin bildat opinion genom att väcka känslor. Agitatorerna ”erövrade vreden”, hjälpte arbetarna att formulera vad de kände och placerade sedan in de känslorna i en meningsskapande berättelse – så att de inte stack iväg i vilken riktning som helst. När Socialdemokraterna senare erövrade statsmakten började man beskriva människors känslor på ett annat sätt, inte längre som vrede utan som ”otrygghet”, eftersom det passade det politiska svaret man hade bättre. Känslor var ingenting som var i vägen, utan ett politiskt kapital. Om man kunde lirka in dem på rätt spår.
Det där är insikter som uppenbarligen glömdes kvar någonstans på 1900-talet. Nu för tiden tror Socialdemokraterna att det enda sättet att vinna opinionen är att göra bra saker – hur man än formulerar sig. Men motsatsen är bevisligen också framgångsrik: att säga bra saker, utan att nödvändigtvis ändra på så mycket. Titta bara på Sverigedemokraterna.
Regeringen skulle inte ens behöva göra något, bara visa lite känslor. Det var visst någon bankskatt som det klagades på häromveckan – kanske hamra igen locket på den kistan en gång för alla? Visst, konkreta åtgärder är bättre. Men den som börjar med att bara vara ”bekymrad” har redan missat chansen att bygga upp ett tryck att lägga bakom kommande åtgärder. Det öppnar sig nu ett ganska stort gap mellan regeringens försiktighet och den folkliga ilskan. Att diskutera om banker överhuvudtaget ska ägas privat – någonstans där borde debatten stå.
