En litteraturdebatt har pågått på Sveriges kultursidor i snart två månader. Den startade med en kritisk bokrecension i Aftonbladet om ”normen att bryta normer” fortsatte via ett liberalt försvar för ”gammalt hederligt [roman]hantverk” över ett konservativt rop på mångfald och dog slutligen i ett fjunradikalistiskt generalangrepp mot den kommunikativa – och därmed kapitalistiska (?) – romanen.
Från vitt skilda ideologiska och estetiska läger har kritik riktats mot en anemisk litteratursyn, i debatten symboliserad av den så kallat språkmaterialistiska tidskriften OEI. Kritiken menar att en till antalet liten samling kritiker och författare med postmodern teoribildning på hårddiskarna har fått pole position i kulturdebatten. Vilket de anklagade så klart ifrågasatt. Men faktum kvarstår: den sociokulturella (vänsterpositionen) som vill förstå kulturen utifrån samhälleliga förhållanden har ogiltigförklarats, liksom den inomlitterära (borgerliga) positionen som vill att kultur ska vara som kultur var förr och utan inblandning av det världsliga. Att scenen domineras av ett avantgarde som med en politiserad (vänster)terminologi leker revolution erkänns av alla utom de lekande själva.
Vad är det då för en revolution? Språkmaterialisterna har förklarat språket patriarkalt, kolonialt, kapitalistiskt samt omodernt, och all denna ondska sammanstrålar i vad som kallats Den Stora Berättelsen. Enkelt uttryckt: den romankonst som de breda folklagren känner igen som en roman är förlegad, farlig och förtryckande. Att vilja berätta från A till Ö är farligt. Att låta en person föra berättelsens talan är farligt. Att låtsas att berättelsen är verklighet och inte fiktion är farligt. Att låta en berättelse ha undertext (det vill säga att saker förmedlas mellan raderna) är farligt.
Det är alltså en elitistisk revolution vi ser orkestrerad av ett avantgarde vars estetiska agenda inte så lite påminner om hårdnackade læstadianer; förbuden är många.
Men nu höjs motröster. I medieoffentlighetens farstu står reaktionärer, romantiker, liberaler och allmänt upproriska och andas morgonluft. Men var är vänsterrösterna? Att motståndet mot låtsasrevolutionen utgörs av kulturhögern är både oroväckande och talande. Det ser mörkt ut på den socialt engagerade prosans avbytarbänk. Arbetarförfattaren Aino Trosell har sagt sig överlämna teoretiserandet åt andra. Men Tony Samuelsson? Anneli Jordahl? Ja, var är dagens Moa Martinson när man behöver henne? Ska det krävas att Göran Greider drar på sig matchtröjan i varje debatt?
