Ledare 7 mars, 2018

Var är partiet för de som inte orkar bry sig?

Den som är outbildad eller arbetslös vet allt för väl vad politiken kan göra, men framför allt vad den inte förmått göra sedan 90-talet. Zina Al-Dewany om demokratiproblemet inget parti verkar bry sig om.

Vi var en del som himlade med ögonen när den senaste Novus-mätningen om partiernas förtroende i sakfrågor kom. Moderaternas förtroende i frågor som rör lag och ordning ökar, Socialdemokraternas har minskat. Fler poliser och hårdare straff har Socialdemokraterna försökt göra till en ”profilfråga”. Den taktiken föll platt. Men förutom lägre förtroende är risken att stöta bort grupper från att rösta överhuvudtaget.

I Sverige har vi ett högt valdeltagande. Men när vi tittar på hur det har utvecklats, finner vi ett demokratiproblem som få pratar om: de som framför allt röstar är de som är högutbildade, arbetar och har högre inkomster. De som inte går till vallokalen är framför allt ensamstående, lågutbildade och arbetslösa. Sedan början av 90-talet har de här skillnaderna vuxit, framförallt när det gäller inkomst och utbildningsnivå.

Varför har inget parti lyckas göra sig riktigt relevant för de grupper som är i störst behov av en aktiv politik? En politik som pratar om klass, arbete och utbildning på ett sätt som inte bara försöker vinna tillbaka röster som sedan länge försvunnit till högern eller ett veligt mittenskikt som funderar på vad som känns bäst: ett till jobbskatteavdrag i plånboken, eller att kunna kalla sig miljöpartist framför vännerna.

När man tävlar i vem som kan låta tuffast brukar den som kan gå längst vinna

Och det handlar inte om okunskap. Den som är outbildad eller arbetslös vet allt för väl vad politiken kan göra, men framför allt vad den inte förmått göra sedan 90-talet. Det finns ljuspunkter, de som försöker mobilisera, prata och väcka engagemanget. Gräsrötter från vänster som trots allt fokus på hårdare tag försöker visa en annan sida av politiken. Men den sidan riskerar att drunkna i populistiska utspel från partierna.

För när man tävlar i vem som kan låta tuffast brukar den som kan gå längst vinna. Och inget parti till vänster kan gå hur långt som helst i de här frågorna, inte med hedern i behåll. Och mycket heder fanns inte i de affischer föreställande poliser som utför stränga ID-kontroller på ett tåg, med Socialdemokraternas logga och ordet trygghet i förgrunden. Inte heller i den politik som stryper familjeåterföreningar eller lämnar sjuka utan försäkring.

I samma Novus-mätning ser vi att vården är den absolut viktigaste frågan för väljare. Inte integration, inte brott och straff – utan sjukvården. Det är hoppfullt, eftersom det handlar om välfärden. En fråga som till skillnad från brottsbekämpning inte är på högerns planhalva. Nu har vänstern en möjlighet att sätta agendan: fortsätta tjata om en human sjukförsäkring, högerns rekordmisslyckade tolvåriga vårdexperiment i huvudstaden (med privatiseringar och Nya Karolinska som följd) och så det viktigaste – hur människor ska få chansen att leva lika länge, lika värdigt och och lika friskt, oavsett bostadsort och inkomst. Då kanske vi kan stänga gapet mellan de som röstar, och de som låter bli.