När en svensk frågar varifrån jag kommer, underförstått frågar efter mitt ursprungsland, är det som när en man daskar en främmande kvinna på röven.
Många säger att de frågar av nyfikenhet, för att det är intressant och spännande. De flesta vill poängtera att de inte menar något illa med frågan. De tycker att det är helt ok och uppskattar att det finns folk från andra länder i Sverige, vilket de också förmedlar till den som de frågar. Men just detta accepterande visar på ojämlikhet.
När svensken accepterar mig innebär det att jag är välkommen så länge som det behagar svensken och på dennes villkor. Vi som inte är födda här, eller vars föräldrar inte är födda här, lever i landet på den svenskes nåder. Vi ska vara tacksamma och ta svenskens acceptans som en komplimang. Ställer vi oss frågande till detta bemötande tolkas vårt agerande som ovänligt och rabiat.
För inte länge sen tvingades kvinnor tolka en dask på röven från en främmande man eller en kollega som en komplimang. Frågade man mannen så menade han inget illa, utan ville visa sin uppskattning genom denna manér. Men dasken innebär något annat. Den är ett försök att sätta kvinnan på plats, visa vem som bestämmer och hjälpa män på bland annat arbetsplatser att förhålla sig till kvinnor och demonstrera sin makt.
Att fråga om ursprung är ett sätt att demonstrera makt. Viljan att invandrade ska se svenskars agerande som något positivt och insisterandet att anmärka på språk, antingen man tycker det har brister eller är förträffligt, är ett sätt att visa att den ickesvenske behöver svenskens acceptans för att ses som svensk, eller så kallat integrerad. Den invandrade tvingas se sig själv med den svenskes ögon och värdera sig själv med dennes mått. En av integrationspolitikens högsta mål är att alla en vacker dag ska räknas som svenskar oavsett ursprungsland. Debatten har fastnat i synen på svenskhet som något slags identitetsnirvana för befolkningen. Det står i vägen för formulerandet av en progressiv antirasistisk politik.
