Det rör på sig i Feministsverige. Annat kan man inte säga när ett feministiskt parti är i sin linda. Den 9-11 september har Feministiskt initiativ sitt första årsmöte då det är tänkt att ett parti ska bildas. Ju mer det drar ihop sig visar det sig att feministpartiets tilltänkta politik antar former som känns bekanta. Kravet på individualiserad föräldraförsäkring blir centralt för det feministiska partiet, och nu är det inte ens säkert att vänsterpartiet får behålla hjärtefrågan om sex timmars arbetsdag för sig självt. De borgerliga feministerna får äntligen svart på vitt: det är ett nytt kommunistparti i feministkläder, eller en ulv i fårakläder om man så vill. Och vänsterpartiets Pernilla Zethraeus nickar instämmande till alla Fi:s förslag, med tillägget att hon antar att Fi har något eget att komma med, annars skulle de ju inte behöva finnas.
Men Gudrun Schyman verkar inte tycka att det är något problem om Fi:s och vänsterpartiets feministiska program har samma konkreta innehåll – det är ju vad som görs som räknas och v kan inte göra lika mycket som Fi eftersom de har andra lojaliteter än de feministiska.

Schymans konstaterande bygger på antagandet feminism och socialism står i konflikt. Den bilden stämmer, i viss mån. Eftersom den feministiska kampen i grunden är en intressekamp emot män, kommer även vissa delar av arbetarklassen – arbetarmännen – att förlora på en feministisk politik och därmed motarbeta den. Men å andra sidan – och det är därför som feministpartiets politik ”av en händelse” råkar sammanfalla med socialistpartiets – är feminism och socialism integrerade delar av varann. Detta eftersom patriarkatet tjänar kapitalet och vice versa. När kvinnor arbetar utan betalning i hemmet bidrar de till det mervärde som kapitalisterna tillskansar sig. Kvinnor som jobbar oavlönat tjänar förvisso i direkt hänseende sina män, och genom sitt ekonomiska beroende av dessa män finns också ett tvång att behaga dessa medelst allehanda sexuella och andra medel.
Men, såvida inte denna man råkar tillhöra kapitalistklassen, är det i slutändan kapitalisterna som tillskansar sig värdet av att kvinnor genom sitt arbete, sin omsorg, sin sexualitet reproducerat en välmående arbetare.

Föräldraförsäkringen befinner sig i skärningspunkten av den kapitalistiska produktionslogiken och den patriarkala reproduktionslogiken – det är därför den är så fundamental. Förslaget om individualiserad föräldraförsäkring är framarbetat med utgångspunkt i en verklighetsbeskrivning som tar fasta på vissa regelbundenheter i organisationen av reproduktionen: de flesta lever i heterosexuell tvåsamhet och det är oftast kvinnor som stannar hemma och tar hand om barnen.
Det ofrånkomliga dilemmat är att när man tar sådana utgångspunkter bekräftar och cementerar man även i viss mån den verklighet man vill förändra. Det är sådant som genusvetaren och Fi-medlemmen Tiina Rosenberg oroar sig oproportionerligt mycket för, vilket är ett uttryck för en postmodern genusvetenskaplig hegemoni som favoriserar nedbrytandet av kategorier (till exempel ”bara för att man är kvinna är det inte givet att man stannar hemma med barnen”) på bekostnad av erkännandet av de konkreta regelbundenheter som strukturerar människors vardag (typ ”det är de facto så att kvinnor generellt stannar hemma mer med barnen än män”).

Kanske är det här de stora konflikterna inom Fi kommer att gå. Mellan en politik som tar sin utgångspunkt i att den existerande organisationen av reproduktion och produktion bygger på heterosexualitet och olikhet mellan könen, och en mindre jordnära genusvetenskaplig linje som inte vill ta sin utgångspunkt i den heterosexualiserade verkligheten eftersom den är ett av problemen . Väljer Fi det första spåret lär de få svårt att konkurrera med vänsterpartiet. Väljer de det andra kommer de inte att upphäva patriarkatet.