Astronauterna symboliserar inte bara rymdfärder i sig, utan också de värden som avsändarlandet står för. Jurij Gagarin, den första människan att skjutas upp i rymden av Sovjetunionen 1961, valdes på grund av hans blygsamma bakgrund i en jordbrukarfamilj och hans liv, som stämde väl överens med det sovjetiska mansidealet. De skulle vara vackra, gifta med vackra kvinnor, lojala, patriotiska, vita, emotionellt stabila, redo att ta risker, och så vidare.

1959 valde USA ut de första sju astronauterna som skulle delta i gruppen ”Mercury Seven” utifrån samma idé om att de skulle representera det amerikanska folket. Som begåvade stridspiloter personifierade de den teknologiska kompetens, plikttrogenhet och mod som var nödvändiga för utföra ett heligt uppdrag i nationens tjänst. De hyllades av folkmassorna innan de ens hade hunnit resa en kilometer i vertikal riktning.

De fysiologiska kriterierna i urvalsprocessen var dock otydliga. De första testen som utfördes av Nasas föregångare Naca, tycks ha tagits fram för att betinga och förnedra dem så långt som möjligt: de fotograferades nakna, undersöktes med olika närgångna apparater och utsattes för alla sorters upplevelser.

Inte heller idén att rekrytera stridspiloter var uppenbar. Innan president Dwight Eisenhower godkände beslutet diskuterade man en rad olika alternativ: basebollspelare, trapetskonstnärer, bergsklättrare, läkare och lärare. Men i slutet av 1960-talet sökte myndigheten framför allt någon vars profil överensstämde med vad historikern Gerard DeGroot har kallat den ”vanliga övermänniskans” ²: den idealiska och välordnade svärsonen som alla kan identifiera sig med, och som helst inte är för livlig. Piloterna var därför militärer som hade genomgått hårda säkerhetsprövningar och var vana vid att bära tryckdräkter.

Deras första steg i den framväxande nya världen var inte lätta. I rymdepokens början ställdes Mercury Seven-gruppen inför den dubbla utmaningen att visa sin användbarhet utåt, för offentligheten, och inåt, gentemot vetenskapsmännen och ingenjörerna vars yrkeskårer redan var väletablerade. De första levande varelserna att skickas ut i rymden av amerikanerna var apor, och för astronauterna gällde det att förklara varför de utgjorde bättre representanter för mänskligheten i rymden än primater. I praktiken gick yrket ut på att sätta sig i en trång kapsel och utstå dess turbulens tills den nått sin omloppsbana. När de väl nått rymden var det ännu inte fråga om att leka med tyngdlösheten. Sedan kom nedfärden, med ny turbulens under det extremt riskabla återvändandet till jordens atmosfär.

Vetenskapsmännen var inte nöjda med att behöva bekymra sig om överlevnadssystemen i nästan helt automatiserade farkoster, och övervägde till och med att droga astronauterna i kapseln – inte för att skydda dem från resans faror, utan för att hindra dem från att trycka på fel knapp. Ombord hade de inte större autonomi än en passagerare på ett kommersiellt flygplan, som man ”tillåter att justera sitt säte, sitt bord och rullgardinen vid fönstret”, skriver DeGroot ironiskt.

Till en början var varken de styrande i Vita huset eller Nasa övertygade om idén att offentliggöra astronauternas liv. De var skeptiska till att låta massmedia påverka bilden av sina påläggskalvar, men lät sig till slut övertygas då de såg det som ett effektivt sätt att upprätthålla folkets intresse för kommersiella flygresor. Mercury Seven-gruppen gavs tillstånd att ställa upp för ett reportage i magasinet Life 1959, under förutsättning att tidningen höll sig till deras officiella privatliv och det ovillkorliga stöd de fick från sina familjer och barn inför de farliga uppdragen. De många utomäktenskapliga affärerna, som reportrarna redan kände till, behandlades med tystnad.

Astronauternas liv idealiserades och deras uppgifter fick vad man kan kalla en ”promotionell funktion”: de turnerade runt och upprepade samma tal i skolor, och i motivationsseminarier på privata företag. På bara några år blev de till kulturella ikoner: nya hjältar som symboliserade USA:s teknologiska överlägsenhet och en föreställning om maskulin virilitet. De första astronautdräkterna var silvermålade för att se futuristiska ut. I filmer blev de experter på kampsport, såsom i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967, och beväpnade med laserpistoler i en episk scen i Moonraker från 1979.

Det var fortfarande inte fråga om att skicka upp kvinnor i rymden, trots att de ofta klarade testerna lika bra eller bättre än männen, och trots att Sovjetunionen hade skickat upp den första kvinnan i rymden, Valentina Vladimirovna, redan 1963. Det skulle dröja ytterligare 20 år innan en amerikanska, Sally Ride, gjorde detsamma.

Efter månlandningen 1969 var kändisskap och hjältestatus inte längre tillräckligt för att legitimera astronauternas rymdfärder. För att maximera stödet behövde NASA en ny berättelse. Från och med 1970-talet, och särskilt på 1980-talet, framhöll denna nya berättelse det vardagliga livet ombord på rymdfärjor. Astronauten framställdes som en rymdarbetare, med uppdrag att bygga stationer och utföra vetenskapliga experiment ombord. ”Att resa till rymden blev som att gå till jobbet”, skriver historikern Valerie Neal. ³ De följande åren byggde astronauter bit för bit stationer i omloppsbana, vilket fångades på pampiga bilder.

På den sovjetiska sidan bjöds kosmonauter från de allierade länderna in till rymdstationen Saljut. Bland dem fanns vietnamesen Pham Tuan, en pilot som hade skjutit ned ett amerikanskt B-52-plan under Vietnamkriget, och som i juli 1980 blev den första asiaten i rymden – den symboliska propagandamaskinen gick på högvarv. Från rymden kunde han vittna om de miljöskador som de amerikanska bombningarna med avlövningsmedlet Agent Orange hade orsakat i de vietnamesiska skogarna och åkrarna mellan 1962 och 1971.

Under 1980- och 1990-talen sköts allt fler kvinnor och icke-vita upp i rymden. Nasa ville bättre representera den folkliga mångfalden i rymden, samtidigt som rymdfärjornas användbarhet och rymdforskningen i allmänhet började ifrågasättas allt mer. Idén om att vem som helst kan resa till rymden nådde sin kulmen 1986, när skolläraren Christa McAuliffe valdes ut för att delta på en resa med Challenger-färjan i syfte att inspirera de amerikanska skoleleverna. Färjan exploderade efter 73 sekunders färd. Det var en nationell tragedi som inskärpte påminnelsen om att rymdfärder, trots att de blivit allt vanligare, inte är vilken aktivitet som helst.

Dessa händelser måste förstås mot bakgrund av astronauternas nya roll i såväl USA som Frankrike och Kina. Liksom Gagarin och Mercury Seven-gruppen tidigare spelar den franske astronauten Thomas Pesquet rollen som hjälte, stjärna och vanlig människa i sitt hemland. Han har fans på samma sätt som sångerskan Jenifer, artisten Jean-Jacques Goldman, eller prästen Abbé Pierre som stred i motståndsrörelsen och grundade biståndsorganisationen Emmaus – samtidigt som han är resultatet av en extremt selektiv process.

Statusen som modern hjälte gifter sig väl med idealet om den enkla mannen, den man gillar just för att han inte fyller en med komplex. I en bok ifrågasatte filosofen Günther Anders rymdfärdernas nödvändighet och påpekade att astronauterna heroiserades lika mycket som de ”mediokriserades”: ”För att beundras som hjälte i massdemokratier måste individerna vara, eller åtminstone presenteras som sådana som alla kan känna igen sig i.” ⁴

Dessa ”männen på gatan” inger trygghet på grund av såväl sin kompetens som sin vardaglighet. Ett exempel är kanadensaren Chris Hadfield, som från den internationella rymdstationen förklarar behovet av att relatera till allmänheten genom att ”filma sig, raka sig, dricka och äta jordnötter i tyngdlöst tillstånd.” ⁵

2000-talets astronaut är även en influerare med goda kunskaper om hur man använder sociala medier, även om deras inlägg måste följa arbetsgivarens riktlinjer: de måste ha en positiv attityd, hålla sig till de vanliga uttalandena om jordens skönhet och klimatets skörhet, och samtidigt inte tala för mycket om utsläppen som orsakas av den växande mängden avfall i rymden. Den italienska astronauten Samantha Cristoforetti har själv tagit på sig uppdraget att få yngre generationer att intressera sig för en vetenskaplig karriär: hon är en förebild, inte minst genom sitt samarbete med företaget Mattel som säljer en Barbiedocka föreställande henne.

Detta förklarar varför Pesquet, den 550:e människan att resa till rymden och den tionde fransmannen, under 2010-talet blivit så mycket mer känd än sina föregångare. Det är ett kändisskap som är helt skapat och koreograferat av den Europeiska rymdorganisationen (ESA). Oavsett om det handlar om sport, musik eller välgörenhet som initiativet Hjärtats restauranger (Restos du coeur), är Pesquet med överallt och odlar bilden av sig själv som en snäll och oklanderlig kille. Han vet hur han ska väcka åskådarnas lokalpatriotiska känslor med sina foton av Bourgogne och dess vin med sitt ”välförtjänta” internationella rykte, av Bretagnes ”välkända siluett” som passar väl som bakgrundsbild. Han delade med sig av sina poetiska tankar om klimatkrisen samtidigt som han förevigade skogsbränderna i Grekland, Kanada, Kalifornien och Turkiet 2021.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för.

Med sin dubbla hatt som nationell stjärna och ambassadör för bemannade rymdprogram kan han anpassa sig efter olika sociala krav. Nasas styrelse är till exempel medveten om bristen på representation bland deras astronauter, som än i dag till övervägande del är vita män. Ingen har formulerat det tydligare än Lori Garver, som var vice chef för myndigheten mellan 2009 och 2013: ”En ökad mångfald bland astronautbesättningarna kommer att ge ’förebilder’ och ingjuta hopp hos dem som sällan ser sig själva representerade i sådana positioner”. ⁶

Därför förbereder sig USA på att skicka den första kvinnan och den första icke-vita personen till månen inom ramen för Artemis-programmet, vars mål är att nå fram 2026. Efter att ha blivit till en filmstjärna och en talesperson för vår tids ekologiska oro förkroppsligar astronauten snart också övervinnandet av orättvisor, vare sig de är baserade på hudfärg, kön eller handikapp.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för. Kostnaden för en dag på Internationella rymdstationen motsvarar 75 miljoner kronor per astronaut, uppskjutningen medräknad.⁷ Det är över 3 miljoner kronor i timmen. Med sådana kostnader är det svårt att argumentera för att forskning bör bedrivas ombord. För att rättfärdiga resorna påminns ofta om att fem besök från stationen gjorde det möjligt att reparera Hubbleteleskopet 1993. Men det skedde till priset av byggandet och uppskjutandet av sju nya teleskop.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique och är baserad på författarnas nyutkomna bok Une histoire de la conquête spatiale. Des fusées nazies aux astrocapitalistes du New Space, La Fabrique, Paris 2024 (”Rymdfärdernas historia: från nazisternas raketer till New Space och dagens astrokapitalister”).

Översättning: Jonas Elvander.