Kultur 19 januari, 2019

Star Trek visade oss nya människor

Vad händer med en värld som utrotat fattigdom? Star Trek har gett oss det utopiska svaret: ett helautomatiserat samhälle av forskare och diplomater som kanske är ouppnåeligt, men likväl kan ge oss en vision för framtiden.

Den 17 januari har säsong två av Star Trek: Discovery premiär. Jag kommer inte att titta – trots att jag brukar svara att jag är Trekker när någon frågar mig vilken religion jag tillhör.
Vi nördar älskar våra fantasiuniversum. Oavsett om det är J.R.R. Tolkiens Midgård, J.K. Rowlings trollkarlsvärld eller Star Treks framtidsgalax. Diskussionerna om vad som räknas som kanon är häftiga och uppslitande.
Begreppet kanon kommer från grekiskans ord för rättesnöre och har närmast lånats från teologin. Inom alla världsreligionerna finns en debatt om vilka heliga skrifter som ska räknas som auktoritativa, eller med andra ord kanoniska. Det samma gäller inom nördkulturen. Vilka verk säger Sanningen om dessa påhittade världar?

Jag följde första säsongen av Discovery med stort intresse. Men i fjärde avsnittet händer det något. Kapten Lorca, spelad av Jason Isaacs, gör en historisk referens till Elon Musk som ett av ingenjörskonstens genier. I efterhand har Isaacks sagt att repliken var improviserad i ett försök att tigga till sig en Tesla. Jag stängde av. Det här är inte Star  Trek, tänkte jag.
För mig som Trekker är det ett kanoniskt faktum att Star Trek skildrar en kommunistisk framtid. Det finns ingen chans att någon minns den sydafrikanske charlatankapitalisten Elon Musk i kommunismen.

1964 skrev Gene Roddenberry första utkastet till det som skulle komma att bli Star Trek: The Original Series. Han hade antagligen aldrig intentionen att skildra en kommunistisk utopi. En av hans favoritförfattare hette Ayn Rand. Ändå fick vissa av de regler han satte upp för hur det 23:e århundradet fungerade stora politiska konsekvenser. Den viktigaste: Det finns inga pengar.

Members of the

Foto: Bob Galbraith/AP/TT.

 

Manusförfattarna har inte alltid varit konsekventa, men i det stora hela är Federationen, det samhälle som mänskligheten med allierade utomjordiska arter tillhör, ett samhälle utan pengar och därför utan lönearbete. Genom antimateriageneratorer har de i princip oändlig tillgång till helt ren energi. I kombination med replikatorer, en sorts 3D-skrivare på molekylärnivå, har det uppnått ett tillstånd där allas materiella behov enkelt uppfylls. Kapten Jean-Luc Picard behöver inte ens koka sitt eget te, han beordrar skeppsdatorn att replikera en kopp varm Earl Grey så har han den direkt i handen.

I avsnittet ”The Neutral Zone” av Star Trek: The Next Generation, uppföljaren till The Original Series, hittar besättningen på rymdskeppet Enterprise-D en rymdkapsel med tre nedfrusna 1900-talsmänniskor. Med 2364 års medicinska teknik är det en enkel sak att väcka dem och bota deras dödliga sjukdomar. Det visar sig svårare att förklara hur samhället förändrats de senaste 350 åren.

I det stora hela är Federationen, det samhälle mänskligheten med allierade utomjordiska arter tillhör, ett samhälle utan pengar och därför utan lönearbete

En av karaktärerna, kapitalisten Ralph Offenhouse, förutsätter att hans investeringar vuxit till sig ordentligt. Kapten Picard tvingas förklara för honom att hans pengar inte existerar längre men att han samtidigt inte behöver några, att fattigdom och behovet av att samla ägodelar har utrotats. Mänskligheten har lämnat barndomsstadiet.
Offenhouse förstår inte hur livet kan ha någon mening i ett samhälle utan strävan och konkurrens. Vad är utmaningen?

I Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2018) har sociologen och Jacobinmedarbetaren Peter Frase ställt upp en klassisk akademisk fyrfältare där varje fält beskriver en möjlig postkapitalistisk framtid. Den ena axeln går från samhällen präglade av materiell knapphet till materiellt överflöd. Den andra axeln beskriver samhällen antingen baserade på fortsatt klassherravälde till helt jämlika samhällen. Varje framtid förklaras genom exempel från fiktionen.

©SCANPIX SWEDEN, 2001-11-17. Rymdutställiningen Star Trek på Tekniska museet. Bilden: En mask från utställningen. Science Fiction. Foto: Ingvar Karmhed/SCANPIX Code: 30082

I mötet med nya konstiga livsformer försöker besättningarna på federationens rymdskepp alltid förstå, lära och kommunicera. Först när man blir tvungen tar man till fotontorpeder. Foto: Ingvar Karmhed/TT.

 

Den framtid som består av materiellt överflöd och social jämlikhet kallar Frase för kommunismen och dess kapitel i boken inleds med en referens till Kurt Vonneguts debutroman Det mekaniska pianot. Vonnegut gjorde samma reflektion som Offenhouse. I ett samhälle där produktionen är helt automatiserad kommer människor inte längre ha något att sträva efter. Livet blir meningslöst. När Picard beskriver den automatiserade framtiden som mänsklighetens steg in i vuxentillvaron menar Vonnegut att det är en andra barndom.
Mot Vonneguts dystopi ställer Frase en utopisk skildring av ett kommunistiskt samhälle: Star Trek.
Star Treks centrala frågeställning är det problem som Offenhouse och Vonnegut presenterar. Vad kommer människor (och andra medvetna varelser) göra med sin frihet när de inte längre tvingas kämpa för sin överlevnad? Vad gör den vuxna människan?
Svaret framgår av citatet som inledde varje avsnitt av The Original Series och The Next Generation:
Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its continuing mission: to explore strange new worlds. To seek out new life and new civilizations. To boldly go where no one has gone before!

Strävan efter att uttrycka Star Treks progressiva och inkluderande filosofi i rollsättningen var ofta en kamp med skapare och skådespelare på ena sidan och nervösa bolagsproducenter på den andra sidan

Under kommunismen kommer vi söka efter oss själva genom att vända oss utåt mot rymden. Genom att utforska nya världar och möta nya former av liv kan vi upptäcka universum från nya synvinklar. ”Oändlig mångfald i oändliga kombinationer” som vulcanerna, de första utomjordingar mänskligheten mötte, sammanfattar sin logikbaserade filosofi. Även den kiselbaserade stenlika livsformen Hortan har något att lära oss. Star Treks hjältar är framförallt vetenskapsmän och diplomater, inte krigare.

När The Original Series hade premiär 1966 var det fortfarande ovanligt med icke-vita, icke-amerikanska roller i amerikansk tv. På Enterprises brygga mötte tv-publiken inte bara den äppelpajamerikanske kapten Kirk utan också chefsmaskinisten Scotty från Skottland, amerikansk-japanske rorsmannen Sulu och den halvutomjordiske vetenskapsofficeren Spock. I seriens andra säsong, mitt under kalla kriget, adderades en rysk karaktär, navigatören Chekov. Men allra mest radikalt var antagligen valet av kommunikationsofficer, där löjtnant Uhura var en svart kvinna från Afrikas Förenta Stater.

©SCANPIX SWEDEN, 2001-11-17. Rymdutställiningen Star Trek på Tekniska museet. Bilden: En mask från utställningen. Science Fiction. Foto: Ingvar Karmhed/SCANPIX Code: 30082

Foto: Ingvar Karmhed/TT.

 

 

Även om The Original Series har kritiserats för normativa könsroller och även om Uhuras roll ofta innebar att ”svara i telefon” var det ändå en banbrytande rollsättning. Skådespelaren Whoopi Goldberg, som skulle få en återkommande roll i The Next Generation, har ofta berättat om hur hon första gången Uhura var med på tv sprang till sin mor och ropade ”Jag har precis sett en svart kvinna på tv och hon var inget hembiträde!”

När Nichelle Nichols, som spelade Uhura, efter första säsongen funderade på att hoppa av blev hon övertalad av Dr. Martin Luther King personligen att stanna kvar. Dr. King förklarade hur viktig Uhura var som förebild. När Nichols berättade om samtalet för Gene Roddenberry sägs det att han grät.
Strävan efter att uttrycka Star Treks progressiva och inkluderande filosofi i rollsättningen var ofta en kamp med skapare och skådespelare på ena sidan och nervösa bolagsproducenter på den andra sidan.

Ett välkänt faktum är att Star Trek innehåller den amerikanska tv-historiens första skriptade kyss mellan en svart och en vit skådespelare. Det var i avsnittet ”Plato’s Stepchildren” som Nichols Uhura och William Shatners kapten Kirk kysste varandra. Mindre känt är att NBC, bolaget bakom The Original Series, krävde att en alternativ version utan kyssen skulle spelas in för att inte förarga tv-stationer i sydstaterna. Nichols och Shatner förstörde medvetet alla tagningar utan kyssen.

I ett samhälle som är oändligt mycket bättre än vårt kommer människorna också vara bättre

Tyvärr fick inte Gene Roddenberry leva länge nog för att få se sin önskan att inkludera ett samkönat par i besättningen uppfylld. Det skulle dröja till Discoverys första säsong 2017.

Star Treks progressivitet var inte unik. Den liknar på många sätt den typiska Hollywoodliberalismen. Flera år innan Chekov introducerades i Star Trek hade Napoleon Solo redan samarbetat med den sovjetiske agenten Illya Kuryakin i Mannen från U.N.C.L.E. Den stora skillnaden är att Star Trek grundade sin filosofi i en materiell verklighet. Först kommer maten, sedan moralen. När maten kommer från replikatorer skapar det en fredlig och frihetlig moral.

När Mark Twain (det är en lång historia) färdades framåt i tiden och besökte Enterprise-D var den gamle anti-imperialisten övertygad om att det bakom alla Federationens fina ord om att fredligt söka upp nya livsformer för att utbyta kunskap och erfarenheter måste ligga koloniala ambitioner. Det är så människor beter sig och det ändrar ingen teknologi på, menade framstegsskeptikern Twain. Skeppspsykologen Deanna Troi fick försöka förklara att när fattigdomen utplånades så försvann också grymhet, fördomar och intolerans.

En av de mest kontroversiella regler som Gene Roddenberry ställde upp var att det inte skulle förekomma några personliga konflikter inom besättningen. Manusförfattare hatar naturligtvis den begränsningen. Skaparna av Star Trek: Discovery har närmast glädjefullt rivit upp den. Konflikter förutsätts vara ett tecken på psykologisk realism i fiktion. Grupper utan internt drama existerar bara i den enklaste barnkulturen. Småaktighet och intrigerande ses som en del av människans eviga och oföränderliga natur.
Gene Roddenberry hade, antagligen omedvetet, en mer marxistisk människosyn. Människans psykologiska natur beror på hennes materiella omständigheter. I ett samhälle som är oändligt mycket bättre än vårt kommer människorna också vara bättre. De har lämnat mänsklighetens barndom bakom sig. Det gör det naturligtvis svårare att skriva engagerande drama. Ändå har jag alltid älskat scenerna när Enterprises högre officerare samlas i ett sammanträdesrum för att logiskt och samlat diskutera komplexa problem. Jag föredrar dem framför mycket av de interpersonella intriger och drama som anses utgöra ”viktig”  tv.

©SCANPIX SWEDEN, 2001-11-17. Rymdutställiningen Star Trek på Tekniska museet. Bilden: En mask från utställningen. Science Fiction. Foto: Ingvar Karmhed/SCANPIX Code: 30082

Foto: Ingvar Karmhed/TT.

 

Den verkligt utopiska impulsen i Star Trek handlar inte om teknikoptimismen utan tanken att människan skulle kunna vara annorlunda. Det är svaret på den gymnasiefilosofiska invändningen att marxismen inte tar hänsyn till människans natur. Det är Che Guevaras insikt i Människan och socialismen på Kuba: ”För att bygga kommunismen måste vi, samtidigt som vi lägger de nya materiella grundvalarna, också bygga upp den nya människan.”

Vi lever i en tid då förödande klimatförändringar tvingar fattiga jordbrukare att vandra norrut i karavaner mot gränsen för Imperiet, vars dementa härskare sänder ut sina trupper för att sätta barn i ökenläger. Om samtiden hade varit dystopisk science fiction hade den framstått som för uppskruvad och klyschig. Nu mer än någonsin behöver vi de utopiska berättelserna.

Jag skrev att jag var Trekker i religiös mening. Politiskt är jag snarare anhängare av det av Frases framtidsscenarion han kallar socialismen. Inte för att jag tappat tron på det stats- och klasslösa samhället och blivit reformist, utan för att det är den framtid baserad på jämlikhet och demokrati där vi ärvt klimatkrisen från kapitalismen och tvingas anpassa oss efter denna vår enda planets ekologiska ramar. Kravet på Fully Automated Luxury Gay Space Communism nu genast, som blivit en meme sedan 2016, framstår mest som ett slagord från en vänster som inte vill göra allvar av de svåra frågorna om hur man tar makten och vad man sedan gör med den.

Ändå lever vi i en tid då vi mer än någonsin behöver Star Trek. En väletablerad del av Star Treks kanon är att det finns många olika tidslinjer och dimensioner, en av dem Spegeluniversumet där Federationen ersatts av ett fascistiskt Imperium och goda karaktärer blir onda. Star Trek kan lära oss att vi lever i den värsta av tidslinjerna. Men också att en annan värld är möjlig. En värld utan Elon Musk.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]