Grönlands ursprungsbefolkning, inuiterna, har inte glömt att de klarade sig i århundraden under extrema förhållanden, även om de nuförtiden lever moderna liv. Nuuk, Grönlands huvudstad, har bara 19 000 invånare, men ett rikt kulturliv. Teater, biograf, klubbar, offentlig konst, muséer, musik- och filmfestivaler. När jag besökte staden spelade rockbandet Zikaza på kulturcentret Foyerkoncert. Publiken, från tonåringar till personer i 50-årsåldern, sjöng med. Sångaren Siiva Fleischer grundade bandet i Århus, Danmarks näst största stad, men återvände till Grönland för femton år sedan.
Många tror att om Grönlands istäcke smälte så skulle dess stora mineralfyndigheter bli lätta att exploatera. Denna idé fick Donald Trump att erbjuda sig att köpa ön från Danmark 2019. Danmark avvisade budet, precis som de gjort när USA kommit med erbjudanden 1867, 1910 och 1946. Grönland är inte till salu, och dess invånare är fullt och fast övertygade om att de, och ingen annan, ska avgöra sin framtid. Den senaste mätningen gör gällande att två tredjedelar vill ha självständighet från Danmark. Och andelen växer.
De två partier som fick flest mandat i valet i april 2021 – Inuit Ataqatigiit (demokratiska socialister/gröna) och Siumut (socialdemokrater) – vill båda ha självständighet. Sara Olsvig, före detta ledare för Inuit Ataqatigiit och nu ordförande för Inuit Circumpolar Council (1), förklarar:
– Det finns olika åsikter om vilken form av självständighet från Danmark – eller union med Danmark – som är bäst, men det finns ett brett tryck för att Grönland ska få bestämma över sin egen framtid. Framförallt vill ursprungsbefolkningen erkännas som likvärdiga. Om du går till Kalaallit Nunaats [inuiternas namn på Grönland] historia och inuiternas historia i Arktis så är det tydligt att de har behövt vara väldigt autonoma för att överleva i den här miljön. Det är också ett slags självbestämmande.
Sedan 1953, när Grönland slutade att vara en koloni och blev en dansk provins, har dess folk gradvis frigjort sig själva med hjälp av folkomröstningar. En röst för självstyre 1979; för att lämna den europeiska ekonomiska sammanslutningen 1982; och för utökat självstyre, kontroll över egna naturresurser och rätten att utropa självständighet 2008, (en lag som bekräftade detta trädde i kraft 2009). Danmarks Grönlandskommissionär, Julie Praest Wilche, säger att den danska regeringen erkänner att Grönland en dag kan komma att bli självständigt, men säger samtidigt att det är osannolikt den närmsta framtiden, och att man inte ”aktivt förbereder sig för det på något sätt”.
Jag frågade Siumuts partisekretrare Ole Aggo Markussen om han hade ett måldatum för självständighet. Han svarade:
– Den verkliga frågan är, vem i världen är i dag riktigt självständig? Nationen som koncept så som det definierades när Grönland slutade vara en koloni skulle vara nonsens i dag. Även Frankrike är beroende av EU. Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap: frun har velat ha skilsmässa i 45 år; maken säger att hon kan gå när hon vill, men att han kommer att behålla alla pengarna. En stor del av vår värdekedja ligger utanför Grönland. Fisken vi fångar här hanteras i Danmark, till exempel.
Under ett fördrag som förnyades 2009 ger den danska regeringen Grönland en klumpsumma varje år. 2022 var den på drygt 3,9 miljarder danska kronor, nästan 6 miljarder svenska, eller 19 procent av Grönlands BNP (2). Enligt Wilche finns inga planer på att sluta med detta. Grönland får dessutom EU-stöd för fiskenäring och utbildning.
– Det är bra för oss på kort sikt, men det hjälper oss inte mot självständighet, säger Jess G Berthelsen, ordförande för SIK, Grönlands största fackförening.
– Om vi vill ha självständighet måste vi tjäna våra egna pengar, och vi är långt ifrån att göra det i nuläget.
Det första stora problemet är diskrepansen mellan Grönlands storlek och dess invånarantal. Ön har en area på 2,2 miljoner kvadratmeter. Hälften så stort som EU och 50 gånger större än Danmark, men de senaste 30 åren har befolkningen snittat på 56 000, mindre än en procent av Danmarks. (Drygt 90 procent är ursprungsbefolkning eller av blandad härkomst.) Ungefär 81 procent av landet täcks av ett istäcke som på sina håll är så tjockt som tre kilometer.
Byarna som ligger utspridda längs med kusten, ofta långt från varandra, påminner om en arkipelag, utan järn- eller bilvägar som binder samman dem. Grönlands nordligaste stad Qaanaaq har 700 invånare och ligger 600 kilometer från sin närmaste granne och 1 600 kilometer från huvudstaden Nuuk. Tasiilaq, med 2 200 invånare på sydöstra Grönland, ligger också 600 kilometer från sin närmaste grannstad. För att möjliggöra grundläggande service och en regelbunden tillgång på förnödenheter behöver varje stad sin egen kraftstation, eget färskvatten, egen hamn och egen flygplats. Danska myndigheter tvingade förr i tiden hela befolkningar att flytta.
Nuuk, som omges av vatten och berg som är snötäckta större delen av året, är en liten stad. Men till skillnad från de flesta andra städer och byar i Grönland är den påfallande vital. Lägenhetshus i starka färger som påminner om skandinaviska hus skjuter upp överallt, och lägenheterna säljer ofta slut redan innan bygget är klart.
Under det senaste året har vardagen i Nuuk störts av en utbyggnad av flygplatsen. Fram till nu har landningsbanan bara varit lång nog för STOL-flygplan (”short take-off and landing”), framför allt av typen Dash 8-200 turboprop, som bara har plats för 37 passagerare. Miljoner kubikmeter sten krossas nära starten på de skidliftar som ser ned över staden och används för att fördubbla längden på startbanan som snart kan ta emot jetplan.
Grönland har i dagsläget bara två långa landningsbanor, som byggdes av USA:s armé under andra världskriget, i Kangerlussuaq och Narsarsuaq, långt från bebodda områden. Förutom de som kommer med Dash 8-200 från Island flyger alla internationella passagerare från Köpenhamn och anländer vid en av dessa två flygplatser, innan de fortsätter till sin slutdestination med antingen helikopter eller ett mindre flygplan. Det finns inga direkta kommersiella flyglinjer till Nordamerika: en ung iniuitkvinna från Kanada berättade för mig att hennes 800 kilometer långa resa från Iqaluit till Nuuk hade krävt sex olika flyg.
Alla sjö- och lufttransporter genomförs på nåder från Grönlands kärva klimat. Även om den globala uppvärmningen har minskat utbredningen av arktisk packis fortsätter den att vara ett hinder för transporter under delar av året. Atlantkusten påverkas dessutom av den kalla östra Grönlandsströmmen, som bär med sig is och isberg som kan blockera fjordarna i timtal. Flygplan får ofta hållas på marken på grund av plötsliga stormar, vilket orsakar inställda flyg och förseningar.
2015 godkände Grönlands parlament tre nya 2 200 meter långa landningsbanor. I Nuuk, Ilulissat (Grönlands huvudsakliga turistdestination i Unesco-listade Diskobukten, känd för sina isberg) och i Qaqortoq i söder (som ersättning för den långa landningsbanan i Narsarsuaq, som kommer att stängas 2025). Grönlands regering bad från början Kina om hjälp med finansieringen, som en del av Kinas projekt för en arktisk silkesväg.
– 2016 hade kineserna erbjudit sig att köpa USA:s gamla flottbas vid Grønnedal (eller Kangilinnguit), som byggdes under andra världskriget för att skydda kryolitgruvan Ivittuut som ligger i närheten, och som drevs av danskar från 1951 fram till att den stängdes 2021, säger Rasmus Leander Nielsen på Grönlands universitet.
– USA sa till Danmark att de inte kunde tillåta att kineserna köpte basen. En liknande sak hände med flygplatsen. Washington lade sitt veto och Köpenhamn blev tvungna att hitta annan finansiering. När USA öppnade sitt konsulat i Nuuk var det inte bara för att hjälpa Grönland, det var också för att hålla Kina ute.
Enligt en överenskommelse som skrevs under i september 2018 ska Danmark stå för en tredjedel av kostnaden i utbyte mot strax över 33,3 procent av ägandet i företaget som satts upp för att bygga och driva de tre flygplatserna, och stå för ett lån på 64 miljoner dollar såväl som lånegarantier för ytterligare lika mycket.
Grönland har skickligt spelat på USA:s rädsla för Kina.
– Danmark var medgrundare av Nato 1949. Som ett litet land har det valt att vara väldigt positivt till Atlantpakten, säger Olsvig.
– Grönland är däremot ”atlantiskt” av nödvändighet, eftersom det inte kan göra någonting åt sin geografiska eller geopolitiska position. Men till följd av det så har det också en hävstång att använda i förhandlingar med USA.
När nazisterna ockuperade Danmark 1940 förhandlade USA med den danska ambassadören i Washington om tillåtelse att använda flygbaser och radarstationer på Grönland. Efter kriget övergavs vissa baser, medan andra blev civila flygplatser. Thule-basen, i nordväst, byggdes ut 1953. Den ligger lika långt från New York som Moskva och spelade en strategisk roll under andra världskriget. I dag är den fortfarande en nyckel i USA:s rymdövervakningsnätverk och anti-missilförsvar. Danmarks Joint arctic command, vars högkvarter i Nuuk har strax över 30 anställda, har en handfull båtar och helikoptrar samt några små lokala enheter, som de fem personer som bevakar militär- och forskningsanläggningen Station nord. Danmark har inga tunga isbrytare att understödja marinen med. (3)
Grönlands valuta, polis, försvar och internationella relationer kontrolleras alla av Danmark, men Nuuk vill ha en större roll inom utrikespolitik och beslutsfattande. Grönland har redan i dag representation inom Arktiska rådet; som en del av kungariket Danmark innehar man ordförandeskapet för den danska delegationen i två arbetsgrupper. Grönlands utrikesminister Vivian Motzfeldt stödjer sanktioner mot Ryssland, men säger:
– Vi måste kunna tala med varandra i framtiden. Ryssland kommer inte att försvinna. Och vi har många vänner där.
Enligt en undersökning från Grönlands universitet är grönlänningarna i stort pacifister: 68 procent stödjer samarbete med nuvarande allierade, men 81 procent är motståndare till USA:s Kinapolitik. De flesta ser Kinas växande inflytande som något positivt, och är måna om att upprätthålla goda ekonomiska relationer. (4) De är också motståndare till ett EU-medlemskap.
– Vi ser effekterna av sanktionerna mot Ryssland, som är en viktig marknad för oss. Om samma sak hände med vår asiatiska marknad skulle konsekvenserna för Grönland bli allvarliga. Att stå nära våra allierade samtidigt som vi har tillgång till marknader runt om i världen är en ständig balansakt, säger Olsvig och fortsätter:
– Paradoxalt nog är USA inte en stor marknad för våra produkter, som till största delen kommer från havet.
Olsvig påpekar också att klimatförändringarna i Arktis är långt värre än på andra håll.
– Vi måste anpassa oss, för det är på väg. Låt oss vara tydliga: från inuiternas synpunkt finns det ingenting positivt med klimatförändringarna. Den 28 juli förra året sa FN:s generalförsamling att ”tillgången på en ren, hälsosam och hållbar miljö är en universell mänsklig rättighet”. Det har inuiterna sagt i decennier.
Upptiningen av de arktiska isarna får mer och mer uppmärksamhet och är föremål för ett ständigt växande internationella studier: om istäcket smälter kan den globala havsnivån stiga med mer än sju meter. Det kommer att vara ett globalt hot under de kommande århundradena men de lokala effekterna är redan oroande. Global uppvärmning är ett hot mot jaktnäringen, eftersom packisen drar sig tillbaka, och mot fiskenäringen eftersom den påverkar de havsströmmar som i sin tur styr hur fisken rör sig. Den högre temperaturen har visserligen delvis återupplivat odlingarna på södra Grönland, men det nya vädret har också följts av torka.
För allt från fiskerier till flygplatser spelar staten en nyckelroll, antingen via offentligt ägande eller privata företag i vilka staten utövar kontroll.
– Det här är antagligen ett av världens mest socialistiska länder, säger Christian Keldsen, ordförande för Grönlands företagsförening. Det är inte nödvändigtvis dåligt:
– En planerad ekonomi som vår är väldigt stabil. De flesta globala kriser, som den 2008, har passerat utan att påverka oss. Å andra sidan är konkurrensen inte rättvis när du tävlar mot statsägda företag i alla sektorer. Och eftersom Danmark inte kräver något i utbyte för det stöd de ger oss är vi inte vana vid att tänka på avkastningen på samma sätt som utländska företag gör.
Att befinna sig under danskt beskydd innebär att Grönland inte bara får lånegarantier, utan även tillgång till den nordiska ekonomiska och sociala modellen.
– Du kommer inte att hitta någon som är emot självständighet, så länge vi får behålla vad vi har, säger Keldsen.
– Vi vill försvara vårt samhälle och vår välfärdsstat, och fortsätta vara öppna gentemot omvärlden. Vi gillar vår sjukvård och vårt utbildningsväsende, och att ha fri tillgång till många samhällstjänster. Men vi ser inga tecken på att den nya regeringen kommer att göra oss mer finansiellt självständiga.
Enligt avtalet från 2009 ska avkastningen av mineralfyndigheter gradvis ersätta det danska ekonomiska stödet. Från det danska politikdramat Borgen till US Geological Surveys uppskattningar har det fantiserats friskt om Grönlands tillgångar på mineraler och kolväten, såväl som dess potential för vattenkraft. De svåra förhållandena och de enorma investeringar som krävs pratas det mindre om. Grönlands två enda aktiva gruvor – Aappaluttoq (rubiner och safirer) och Vita berget (anortosit, som innehåller material som används i bland annat glasfiber) – är knappt lönsamma. Den amerikanska aluminium-jätten Alcoa lade 20 år på att undersöka möjligheterna att anlägga ett smältverk nära Maniitsoq, innan de till slut valde att bygga det på Island i stället. Det så kallade ”guldbältet” Nanortalik rönte under en tid stort intresse, men gruvan Nalunaq var bara i drift mellan 2004 och 2013, även om stigande guldpriser kan innebära att den åter tas i drift under de kommande två åren. En ny titangruva kan också komma att öppnas på norra Grönland.
– Det händer, men folk måste förstå att det tar tid, säger Jørgen Hammeken-Holm, viceminister för naturresurser.
– Det är samma sak överallt i världen: bara ett av 100 eller 200 gruvprojekt är lyckade. Grönland har inte 100, men det är viktigt att hitta någon inkomstkälla utöver fisket, som är hotat. Regeringen har inte vad som krävs för att investera i en sektor med så hög risk. Det är därför vi gör allt vi kan för att övertala utländska företag att komma hit.
En annan svårighet för exploateringen av Grönlands naturresurser är opinionen. Grönländare kommer väl ihåg tvångsförflyttningen av Qullissats 1 200 invånare 1972, två år efter att den lokala kolgruvan stängde. Olyckan där ett B-52 Stratofortress-flygplan från USA, med fyra atombomber ombord, kraschlandade i närhetet av Thulebasen 1968 – och strålskadorna hos dem som deltog i saneringsarbetet, har också haft stor påverkan. Partiet Inuit ataqatigiit har blockerat utvinningen av all malm som innehåller mer än 0,1 procent uran. Enligt koalitionsavtalet med Siumut från 2021 krävs en folkomröstning för att ändra beslutet, vilket stoppade australisk-kinesiska planer på att utvinna vad som tros vara en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Kuannersuit nära staden Narsaq. Den nya regeringen har också bannlyst alla prospekteringar efter fossila bränslen för att skydda miljön, fiskenäringen och turismen.
Dessa beslut förvånar Berthelsen på fackförbundet SIK.
– Folk vill ha självständighet, men de vill inte ha inkomster från något annat än fisket. De tror att pengar kommer att ramla från himlen. De vill ha bilar och telefoner och datorer, men de vill inte att någon ska gräva upp de mineraler som krävs för att tillverka dem.
De kanadensiska bolagen Neo performance materials och Hudson resources säger dock att de snart kommer att börja bryta sällsynta jordartsmetaller i Sarfartoq och att det inte finns någon risk att de kommer att stöta på något uran.
– Grönlands underjordiska rikedom är ett faktum, och att utvinna den skulle göra fullständig ekonomisk självständighet möjlig, säger geologen Laurent Geoffroy. Samtidigt varnar han för att de flesta grönlänningar inte har rätt utbildning för de jobb som skulle skapas av mineral- eller fossil utvinning.
– Så om planen är att ta in tusentals utländska gruvarbetare så måste landet vara förberett på det.
I dag ser det ut som att Grönland bara kan uppnå politisk självständighet om det tillåter sin ekonomi att bli beroende av utländska investerare och accepterar ett ekologiskt ojämlikt utbyte. Dess ledare, som företrädare för ursprungsbefolkningen, har fått ett mandat att hitta en lösning som är kompatibel med Grönlands närhet till naturen, även om det innebär att man får stanna under danskt styre ytterligare en tid.
Artikeln har tidigare publicerats i Le Monde diplomatique.
Översättning: Tor Gasslander
