Statliga Lernia såldes nyligen till tyska riskkapitalbolaget Aurelius, för en lägre summa än det egna kapitalet. Men när Flamman vill ta del av utredningen inför försäljningen är dokumenten maskade. Ett demokratiskt problem, menar experten Mats Amnell.
419 miljoner kronor. Så mycket eget kapital har bolaget Lernia, som nyligen såldes av staten till ett tyskt riskkapitalbolag för en bråkdel av pengarna – 120 miljoner.
”Regeringskansliet har genomfört en gedigen, strukturerad och konkurrensutsatt försäljningsprocess”, skrev Elisabeth Svantessons pressekreterare i ett sms till Flamman vid tillfället.
Tomas Hjelström (bilden), doktor i redovisning vid Handelshögskolan, menade att prislappen inte var glasklart dålig, ”även om det spontant låter så” – men att detta berodde på en mängd olika faktorer, exempelvis om bolaget har rättigheter eller andra immateriella tillgångar som är svåra att sälja av.
Men när Flamman begär ut den utredning som legat till grund för värderingen av bolaget får vi endast ut handlingarna i maskat format, med hänvisning till att ”det allmänna lider skada om uppgifterna röjs”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vissa sidor täcks helt av svarta block, och revisionsfirman PWC:s slutsatser om bolagets värde är maskade.
Enligt Mats Amnell (bilden), som leder projektet Offentlighetsjouren på medieinstitutet Fojo, är det ett demokratiproblem om offentliga uppgifter maskeras för lättvindigt.
– Det är ett vällovligt syfte att granska statens affärer för att försäkra sig om att de får ett schysst pris för sitt bolag, säger han till Flamman.
Han menar att fallet inte är unikt, utan beskriver tvärtom bristen på insyn som ett omfattande problem, både för journalister och för andra. Sekretessen tillämpas dessutom både på nationell och lokal nivå, till exempel vid försäljning av kommunala bolag.
– I samband med offentlig upphandling är det många företag som är frustrerade över det. De får inte se anbuden från sina konkurrenter och kan kontrollera att det gått rätt till.
Samtidigt har bolag många siffror offentligt tillgängliga. Är tanken att utomstående ska kunna utvärdera affärer på det sättet i stället?
– Man kan ana när något verkar vara undervärderat, beroende på vad de har för tillgångar och skulder. Men det är inte bombsäkert heller. Man behöver mer detaljer och dagsfärska uppgifter.
Finns det inte en risk att det här systemet används för att dölja fall där bolag av ideologiska eller rentav brottsliga skäl säljs för en billigare peng än vad värderingen kommer fram till?
– Jag kan hålla med om att man ibland kan misstänka att de använder paragraferna för att gömma korruption eller att man säljer ut saker till underpris. Men lagstiftarna utgått från att det normala är att saker går rätt till, att man måste kunna skydda affärsintressen.
Flamman har sökt PWC, som hänvisar till regeringskansliet.
