Det har under en tid pågått en slags uppifrånrevolt i vänstern – smala men högljudda skikt har reagerat mot den försiktiga förnyelse som partiet genomgått på grund av tryck från medlemmarna och verkligheten. Det mediala klimatet har garanterat uppmärksamhet. Några av de mer professionella organisationsförstörarna har belönats med positioner i andra partier.

Det nya greppet är aviserade experiment med kommunalpolitiska utbrytarpartier. Det är logiskt. Stöd för tanken att vänstern ska gå framåt genom att sluta vara vänster finns i princip bara hos ett fåtal parlamentariker.
I Uddevalla preciseras kritiken mot dagens vänsterparti för DN: ”Man kan inte bara säga att allt ska ske skattevägen. Man måste kanske kunna se andra lösningar på hur man ska bedriva verksamheten”. Dessa ”andra vägar” är som bekant privatiseringar, som utestänger delar av befolkningen och omfördelar gemensamma resurser till de rikaste. Detta måste också händelsevis vara den stora inrikespolitiska konfliktlinjen mellan höger och vänster. Men, förklaras kritiken mot skattefinansierad välfärd, ”vi som jobbar kommunpolitiskt idag” vet att ”det får vi inte stöd för”.

Här bränner det till. Det gäller rimligen partiets existensberättigande. Är problemet att välfärden urholkas och folkliga framsteg rullas tillbaka, eller är problemet att andra politiker kan börja ogilla en? Vänsterpartiet och dess ledning har nu ett delikat ansvar att klargöra och dra skarpa politiska gränser. Lägger man sig platt just här kan det enbart gå illa. Ty antingen blir den medvetet bedrägliga och fördärvliga bild som levererats till medierna av kritikerna plötsligt partiets egen självbild, eller så kör partiledningen istället över majoriteten av de egna medlemmarna och anammar den politik dessa aktivt avvisat. Eller så händer bägge sakerna.
Det är då situationen övergår till verklig kris. En rörelse som inte förmår utmana motståndarnas dagordning och begrepp är tillbakapressad. En rörelse som beredvilligt försätter sig i den situationen riskerar självutplåning.