Följande fråga inställde sig under jullovet: var kommer girigheten i samhället ifrån? Frågan föranleddes naturligtvis av de skandaler som avverkats under hösten.
Det är svårt att inte tänka på Rödluvan, som frågar varför tänderna på Vargen är så stora.
En av de få kommentatorer som ens nått upp till en normal insikt av vad det kapitalistiska systemet baseras på konstaterade att de människor man satt i Skandia Liv-styrelsen fått sitt förtroende just för att de är bra på att jaga pengar för egen del. De är strebrar, helt enkelt och deras egenskaper är nödvändighet i den bransch där de arbetar. Vanligtvis kallas det för framåtanda eller konkurrensinstinkt.
Om de människor som arbetar åt andra tillåter det, finns det i princip ingen gräns för deras framåtanda. Skandiadirektörerna hade dock missbedömt var gränsen gick just nu. Om deras företag hade gått med vinst skulle problemet förmodligen inte uppstått. Nu stod deras utdelningar i alltför öppen konflikt med spararnas. Framåtandan blev girighet.

Ett annat sätt att besvara frågan är att se att det finns spår att följa tillbaka i tiden. Den progressiva beskattningen i Sverige har urholkats kraftigt under de två senaste decennierna. Under århundradets skattereform 1989–1991 sänktes aktiebeskattningen ned till samma nivå som skatten på arbete. De följande åren hade vi en regering som avsiktligt såg till att de allra rikaste blev ännu rikare. Åren därpå en regering som var för feg för att ändra på det. Innevarande år har vi en regering som istället diskuterar att avskaffa förmögenhetsskatten.
Det finns alltså goda skäl att tillskriva den mänskliga karaktären girighet, men bara om man vill undvika att se hur det verkligen gick till när Sverige gick ifrån att vara ett av världens mest jämlika länder till att bli det land det är idag. Och framförallt undvika att vi ställer det tillrätta.

Nu flyger de redan uppluckrade införselreglerna för alkohol all världens väg. Mer än en normal årskonsumtion alkohol kan köpas utanför Sveriges gränser. Liksom under debatten om psykvården finns det ett segment av skribenter, offentliga personer och proffstyckare som envisas med att alltid låta guldfiskar sätta normen för sina minnesfunktioner. Om några år kommer dessa människor att fråga oss hur omåttligt drickande kan ingå i människans natur. De kommer vilja att vi gör något åt det. Helst genom att knäppa våra händer och be.