Gänget diskuterade livligt och jag blev allt mer intresserad av diskussionen. I taket och på väggarna hängde de sju kilo tunga skinkorna som en frestande hägring på ett av Madrids ”Skinkmuseum”, där man tar en öl och äter en baguette med den för kolesterolen farliga Serranoskinkan.
– Chefen sa i dag att om jag deltar i strejken behöver jag inte komma tillbaka. Satan! Vad ska jag göra!? Fem miljoner spanjorer är utan jobb, påminner chefen oss ständigt om ”som kan ersätta er när jag vill och för mycket lägre löner”, sade den ena tjejen i 25-årsåldern och svalde en stor klunk av sin öl.
– Coño! För fan, slår vi inte tillbaka nu kommer de att göra vad de vill med oss. Det är nu eller aldrig! kontrade hennes manlige kompis medan den tredje sa:
– Farsan är på väg att förlora sin lägenhet efter att han förlorade jobbet. De har trängt in oss i en återvändsgränd och slåss vi inte nu så är vi helt i händerna på banker och arbetsgivarna om ett halvår.
Så gick den livliga diskussionen vidare en kväll efter jobbet i mitten av mars. Kommentarerna på barer, arbetsplatser och bostadsområden är likadana över hela Spanien. Landet befinner sig mitt i den europeiska kapitalistiska krisen. Och den slår stenhårt.

Nästan var fjärde arbetsför spanjor står utan jobb och bankernas ekonomiska strupgrepp om vanligt folk med bostads- eller andra lån är skoningslöst. På det kommer valet den 20 november 2011 som högerns Partido Popular vann. Mariano Rajoy blev regeringspresident och utpekas som en modern variant av Frankodiktaturen.
För några blev valet en överraskning eftersom de så kallade ”Indignerade” hade gått ut den 15 maj 2011 och anklagat bankirer och höga politiker för att ligga bakom krisen. Och spanjorerna bestraffade socialistpartiet under Zapatero som förlorade fem miljoner röster för sin högerpolitik. Men det var inte Rajoy som vann dessa. PP ökade bara 500 000 vilket ändå gav partiet en bekväm majoritet i det spanska parlamentet.
Vänsteralliansen Förenade Vänstern (Izquierda Unida) gick starkt framåt och tredubblade sina mandat till elva eller nästan sju procent. I det orättvisa valsystemet kostade varje vänstermandat 200 000 röster. I det föregående valet kostade ett vänstermandat 700 000 röster. Det ska jämföras med högerns eller sossarnas mandat som bara kostar mellan 30 000 och 50 000 röster.
Kolonn efter kolonn väller fram på Madrids gator. Det är söndag och solen lyser som den bara kan göra en härlig vårdag. ”SI A LA HUELGA GENERAL!”, skanderar människorna och kräver generalstrejk. Facket uppskattar denna söndag att det är 1,5 miljoner demonstranter ute på gatorna över hela Spanien. Det är en generalrepetition på generalstrejken som ska bryta ut den 29 mars.
Men det är framför allt ett svar på Rajoyregimens dekret om en ny arbetsmarknadsreform. Facket och vänstern menar att det är en kontrareform eftersom den slår undan och försämrar det mesta av arbetsrätt och olika ekonomiska och sociala rättigheter som a-kassa, övertid och rättigheter i största allmänhet.
– Det är en klassisk högerpolitik som förbilligar för arbetsgivare, företag och höginkomsttagare med det billiga och ihåliga talet om att sänkta skatter och färre rättigheter för arbetarna ger fler jobb. Med generalstrejken slår arbetarklassen tillbaka.
Det säger Enrique Santiago till Flamman. Han är ledamot av det verkställande utskottet i såväl den Förenade Vänstern (IU) som det spanska kommunistpartiet, PCE, där han ansvarar för relationerna till den spanska folkrörelsen.
– Vi befinner oss i slutet av Franco-epoken som inleddes i och med konstitutionen från 1978. Den personifierades av kung Juan Carlos som först utsågs av diktaturens institutioner till Francos eftersättare och därefter av samma institutioner till kung innan Franco hade dött.’

Han karaktäriserar den som en diktaturens övergångsförfattning till en deformerad borgerlig variant av demokrati. Den har bara har reformerats ett antal gånger och utan någon som helst medborgarinflytande.
– Motivet har varit att förstärka kontrollen av den kriminella nyliberala ekonomiska modellen vilken har orsakat dagens massarbetslöshet och ekonomiska kris.
– Modellen bygger på en okontrollerad fastighets- och markspekulation och utförsäljning av naturresurser. Modellen har blivit ohållbar vilket har bekräftats av krisen. Staten och medborgarna som valt sina representanter och är de som ska kontrollera och reglera detta har ersatts av den ekonomiska makten som storfinansen, bankerna och de transnationella bolagen. Men där finns även Europas Centralbank som är en bank utanför politisk kontroll. Den leds av före detta bankdirektörer från det privata bankkapitalet.
Han är skoningslös i sin kritik av de spanska socialdemokraterna som var de som styrde Spanien när den kapitalistiska krisen exploderade 2008-2009. I stället för att införa en ny strukturell skattereform som beskattar kapitalet i stället för människornas köpkraft, som beskattar företagens vinster och produktion i stället för att öka skatterna hos genomsnittspanjoren, i stället för att reducera den offentliga sektorn med argumentet att skatteintäkterna har minskats på grund av att lönerna inte ökar, fortsatte den förra s-regeringen den inslagna nyliberala modellen. Inte bara det, i maj 2010 infördes en ny arbetsmarknadsreform som förstärkte klasskonfrontationen i Spanien och medförde att ytterligare tre miljoner spanjorer gick ut i arbetslöshet.

– Varje år tvingas 7 000 spanska familjer lämna sina hem för krisen har blivit dem övermäktig. Men samtidigt har det aldrig någonsin tidigare sålts så många lyxbilar som nu. Orsaken är att de förmögna och storkapitalet inte beskattas som de borde. Maktkoncentrationen förstärks och allt färre blir allt rikare för de betalar ingen eller mycket lite skatt. Det är modellens kärna och sossarna ledde den, slår vänsterledaren fast.
Det är med den bakgrunden som högern och Rajoy inför valet i november presenterade sig som ”Spaniens Räddare”. Men det är ren och skär demagogi, inskärper Santiago.
Den relativt starka fackföreningsrörelsen i Spanien har de senaste åren förlorat mycket av sin styrka. Därför ses Rajoyregeringens förslag till nya arbetsmarknadslagar, som presenterades i parlamentet den 8 mars, som en utmaning och provokation, säger facken och vänstern.

För lagen sätter hela den spanska fackföreningsrörelsens existens på spel och med den, miljoner spanjorers författningsenliga rätt att via sin fackförening försvara sig mot en allt mäktigare motpart på arbetsgivarsidan. Full arbetstid kan nu reduceras av arbetsgivaren. Men om arbetsgivaren vill att den anställde ska jobba en full arbetsdag borde det ses som övertid och betalas därefter. Men inte nu. Facken ser också lagen som ett knytnävsslag mot alla arbetande kvinnor.
Kollektivavtal kan av arbetsgivarsidan helt ställas åt sidan. Avskedanden kan göras utan avgörande motiv och dessa kommer inte att betalas av arbetsgivarna som nu, utan av staten, skattebetalarna.
– Förenade vänstern har agerat mot denna lag, både i parlamentet som på gatorna.
Mot krisen dök de så kallade ”Indignerade” upp och Enrique Santiago menar att vänstern och folkrörelsen, främst facken, inte kunde kanalisera den indignationen mot krisens arkitekter.

I dag ser man inte mycket av ”15M”. Och inför de mörka moln över Spanien som nu formerats är det bara den organiserade rörelsen bland arbetarna och de anställda som kan stå emot den nyliberala ångvält som Rajoyregeringen har startat, menar Enrique Santiago.
Men han menar att de nya initiativ som vänstern har inlett måste ta siktet på att bredda folkfronten mot högern och krisen. Därför har IU och PCE inlett omfattande diskussioner över hela landet med målet att skapa en bredare vänsterfront utanför IU:s och PCE:s ramar som ska leda ut i ett ”Nytt politiskt program”. I klartext en kombination och förening av den sociala och politiska rörelsens arbete.
Men det som nu står för dörren är den utlysta generalstrejken som bryter ut samma dag som Flamman publicerar detta reportage.
– Ett språkrör för Spaniens arbetsgivarförening sammanfattade mycket bra vad för slags politik och regering vi nu har: ”Det är en regering av personer från vårt hem”.