USA-hyllade Ada Limón expanderar det lilla till det kosmiska.
Från det ofödda barnet till det globala massutdöendet.
Vem ska minnas mig när jag är död? Kommer någon sörja vid min grav? Två frågor vars existentiella ångest alla känt. De med barn, och de utan.
Bärandet skildrar dödsångesten hos en kvinna som inte kan få barn. Men upplevelsen överstiger den individuella kroppen. De tusentals flyktingar som dör till följd av samtida migrationspolitik; det pågående massutdöendet av såväl språk som växt- och djurarter. Ångesten är kollektiv. I Ada Limóns diktsamling slår den ofrivilliga barnlösheten upp en port till en tidlös och allomfattande smärta över alltings försvinnande.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men diktsamlingen är inte utan stråk av motstånd och hopp: ”Läsare, jag försöker / säga: Dö inte. Även när fisk efter fisk glänsande flyter till ytan med buken först och landet störtar / ned i en sprakande krater av hat, finns där ändå inte / någonting som sjunger? Uppriktigt sagt: Jag vet inte.”
Dikten söker ljus i mörkret, och hittar det i vardagliga detaljer – i surret från grannens gräsklippare, i lövens återkomst efter varje vinter. Men Limón tillåter sig inga utopiska illusioner. Rösten klingar med det allvar som krävs. Ändå blir dikten inte tung. Henrik C. Enbohm är den första att översätta den mexikansk-amerikanska poeten Ada Limón till svenska. Bärandet, eller The Carrying (2018) i originaltitel, är Limóns femte diktsamling och tilldelades 2019 års National Book Critics Circle Award. Språket har den enkelhet och öppenhet som karaktäriserar Limóns diktning, och läsaren sveps med lätthet genom bokens 112 sidor.
I Bärandet är kroppen och platsen högst konkret. Med det sagt är det konkreta inte utan komplexa bildled. Åsynen av en mamma som förser sitt barn med regnskydd i dikten ”Regnkappan” rymmer en insikt om moderlig omsorg, privilegiets förblindande och ensamhetens ansvarslöshet. Situationen rör en vardaglig händelse mellan mor och dotter, men bildligt kan betydelsen också lyftas till ett politisk och existentiellt plan: Vilka är förutsättningarna för våra liv? Märker vi dem först när de försvunnit? Och vad, eller vem, offras? Flera gånger börjar Bärandet i det lilla livet, för att sedan expandera ut i det kosmiska.
Förankringen i den materiella tillvaron ger dikterna en scenisk prägel. Med replikväxlingar, en filmisk blick och ett begränsat antal platser och former, vilka dikterna rör sig mellan, skapar Limón ett berättande där varje dikt framträder som en klar pärla. Att dikterna är betitlade sammanfaller med, och förstärker, att dikten samtidigt är solitär och del av en helhet.
Bokens indelning i tre sektioner antyder en rörelse, men det finns redan nog av rörelse i dikterna. Bilfärder till och från sjukvården, det kosmiska över sorteringskärl som dras till vägkanten och den amerikanska identitetens s(v)årigheter exemplifierad med nationalsången, och så vidare. Diktens förgrund är minst sagt föränderlig.
Bakgrunden däremot förblir stabil. Där står vardagens landskap, med hästuppfödning och odlingsarbete, i Kentucky. Detaljerat beskrivs den lokala miljön, dess artspecifika djur- och växtriken, med ett namngivande, som likt hos den samtida och amerikanska poeten Juliana Spahr, agerar skapelseakt. Bärandet inleds med ett omstuvat motiv ur en biblisk skapelseberättelse: Eva namnger djuren. Liknande gör berättarrösten vid flera tillfällen, men då som ett upphittande av en värld, som i dikten ”Motstånd mot att höra hemma” beskrivs: tre ormar vistas runt jagets hus, jaget döper dem i ett försök att hindra att de dödas, men ”ibland känner jag hur / de bökar omkring inuti mig, hur de väser alla tre – / det som inte kan tämjas, som undflyr medborgarskap, / som skriver sitt namn med sin egen kropp / i vilken jordmån hon än önskar”.
Bärandet är sammankopplad, eller ”interconnected” som det kallas inom ekokritisk teori, med miljön intill oskiljaktighet. Barnlösheten speglas i odlingsarbetet, asgamens flygfärd med bilförarens; diktjaget identifierar sig med miljön, och som dess antagonist. För relationen är inte rättmätig, på samma sätt som den inte är det mellan människa och växt, liv och död, makten och den maktlösa.